Dansrapporter år 2000

Så äntligen kom då det årtusendeskifte, som massmedia och de av oss som arbetar i databranschen länge förberett oss för. Kvällen till ära hade man på Kulturhuset på nytt anordnat danspalats med flera olika orkestrar, något som en del av oss hade förmånen att få vara med om under Kulturhuvudstadsåret.

På grund av dansen kvällen före, och att arbetet med att säkerställa en säker årskiftesövergång på jobbet inte tillät någon längre nattsömn, var vi något slitna redan när vi gick till dansen. Därför kändes det bra med att inleda med en mycket god buffé med bland annat fisk och skaldjur.

Klockan 21.00 började orkestrarna att spela. Denna kväll var det tre orkestrar som spelade - Streaplers med vanlig modern dansmusik, Alfredo de la Fé spelade Salsa, och Jennie Löbel o Swing Kings jazz och swingmusik. Dessutom fanns det tre dansgolv med inspelad musik.

Vi besökte samtliga dansgolv, men tillbringade mesta tiden med Jennie Löbel o Swing Kings, samt Streaplers. Båda orkestrarna är bra, och dansgolven var både tillräckligt rymliga och med någorlunda bra glid.

Vi gick också en vända under en paus ner till de tre golven där man hade disk-jockey. Deja vu hade ett ganska litet golv, men musiken var åtminstone när vi var där riktigt dansant. Enligt beskrivningen spelade man här jazz, funk, soul o rare groove. På Culturhouse var det disko, vi dansande inte där. På Plaza Tropical spelade man nog samba när vi var där, vi dansade inte heller där, men mest för att jag inte behärskar den dansen.

Vi var också vid två tillfällen in och tittade på Alfredo de la Fé. Som vid tidigare tillfällen när vi varit på salsa, tyckte jag att ljudnivån var plågsam för öronen, och besöken där blev korta.

Sammanfattningsvis var kvällen förvisso minnesvärd och rolig (och konditionskrävande), roligast med swing, men i jämförelse med den tidigare anordnade dansen under Kulturhuvudstadsåret var utbudet betydligt smalare. Under föregående evenemang hade swingen också blandats med all möjlig annan musik, till exempel latinamerikanskt och wienervals, det hade förekommit tango och andra livejazzband, och det fanns då också polskor och gammaldans.

Bygdedansens vänner hade anordnat en danskväll med Trollrike spelmän. Skridskoåkning hade gjort benen litet trötta, något som märktes då golvet till en början var en aning trögt pga. behandling. Så småningom blev golvet bättre, och vid det laget var tröttheten i benen glömt.

Trollrike spelmän spelar gammaldans och bondpolskor, som man också kan dansa hambo till. Nu liksom tidigare blir man glad när man får dansa till dem.

För kvällen hade de också blandat med någon enstaka slängpolska och Bingsjöpolska. Det var lagom mycket folk, möjligen en aning trångt någon gång.

Inträdet var höjt till 100:-, något som lär bero på höjda hyror. Enligt vad vi fick höra är det nu en del dansföreningar som är tvungna att ompröva sin verksamhet eller söka nya lokaler på grund av höjda hyror.

Trots omtalade problem med pendeltågstrafiken gick det ganska bra att ta sig till Kallhälls Folkets hus, dit vi anlände 17:30. Vi bevistade inte scenprogrammet, utan ägnade oss bara åt att dansa. I början var det ganska bra plats på dansgolvet. Återigen konstaterade vi att dansgolvet, trots att det ligger ganska tråkigt och består av plastmatta, är alldeles utmärkt att dansa på - halt, med lagom svikt, och lokalen är dessutom bra ventilerad. Inledningsvis var det mest gammaldans.

När Wallmans polskekvartett började spela följde tydligen åtskilliga med som tidigare tittat på scenprogrammet, så då blev det alldeles fullt, och högljutt, på golvet. Detta gjorde att det inte längre gick så bra att dansa, trots att man om man ansträngde sig kunde höra att musiken lät alldeles utmärkt, och innehöll några polskor från Södra Dalarna och Siljanstrakten.

Vi gjorde sedan ett avbrott för fika, och såg oss också runt. Utöver mindre spelgrupper i alla vrår, var det fioler och nyckelharpor på plan 2, durspelare och fika på plan 3, och dragspelare och fik på plan 4.

När vi var på plan 4 var det modern dans i fiket. Eftersom det fanns plats att dansa där men inga dansare tog vi oss en liten kul svängom med jitterbug och foxtrot. Det var också en större grupp med dragspel som spelade mest gammalt utanför fiket, men där fanns inte utrymme för dans.

Sista annonserade speltiden på dansgolvet längst ner var 22:00 - 22:30 med Väduren, ett gäng som spelade härlig gammaldans till mest durspel. Det blev en fin avslutning på en trevlig kväll.

Ungefär en gång i månaden anordnar föreningen Nalens vänner dans till jazzmusik på Nalen. För första gången besökte vi deras dans.

I stora salen spelade Gösta Linderholm och Trad Brothers, samt Ballrom Big Band. I Harlem var det Cabaret och jazzkonsert, medan talangtävling pågick i Stacken. Det var också en dansuppvisning av Kindahls Dansskola.

Publiken var talrik, och bestod till stor del av välklädda damer och herrar i övre medelåldern i kavaj och slips.

Vi besökte också en kort stund talangtävlingen i Stacken, och där verkade medelåldern vara betydligt lägre.

Annars hade vi kommit dit för att dansa, och tillbringade mesta tiden i stora salen.

Inledningsvis var det ganska gott om plats på dansgolvet, och vi kunde dansa några pigga danser till Göstas band. Snart blev det dock ganska trångt, särskilt när Ballroom Big Band spelade. Det blev därför mest foxtrot till dem.

Gösta Linderholm o Trad Brothers var mycket inspirerade, när de spelade var det också litet mer plats. Med försiktighet kunde man då också dansa en del swing, ibland till högt tempo.

Det var länge sedan vi senast var på Mälparingen. Denna kväll, när Yvonne och Torbjörn instruerade i polskor från Södra Dalarna, var ett bra tillfälle att göra något åt det.

Det kändes bra att återse platsen och människorna.

Det mesta var sig likt, dansen slutade nu 21:50 i stället för 22:00. Det var ganska många dansande, vilket tycktes få Yvonne och Torbjörn att trivas extra bra.

Trivdes gjorde vi också, och vi fick en bra kväll.

Denna gång var det mindre trångt, när Boda/Bingsjö och Edsbacka spelmän spelade till dans. Möjligen tyckte arrangörerna att det vore roligt med samma besökarantal som förra gången, men det lägre besökarantalet gav bättre plats för dans. Temperaturen i lokalen var också mer dräglig.

Trots detta blev det som vanligt viss trängsel, särskilt när Bodapolska, Orsapolska och Bondpolska spelades.

Detta verkar bero på att medan en del (däribland jag) gärna dansar dessa danser med driv framåt, så föredrar andra, särskilt på gångstegen, att ta det lugnt.

Kvällen disponerades så att Boda/Bingsjö och delar därav, samt Edsbacka spelmän, alternerade under kvällen.

Boda/Bingsjö spelade mest polskor, men också något gammalt och tango, medan Edsbacka spelmän spelade mest gammalt men också några polskor.

Det blev en fin kväll med bra musik, och trevliga människor att dansa med.

Det går ju inte att skriva om alla danser man går på, men för den här veckan får alla hänga med.

På "vilodagen" är det så dags för Mälarsalen, med ett golv som jag och många andra nött på under åren. Det "nya" golvet finns ännu kvar, medan ett glömt antal par skor har förpassats till de sälla jaktmarkerna. Golvet är nu inte så nytt längre, men det gäller ju å andra sidan också många av oss som nöter på det.

Ännu så länge är dock golvet ett av de bästa.

Det är som vanligt med vätskebrist och makaronikänsla i knäna som, efter nästan fyra timmars oavbruten dans till Bålsta Dragspelsgille och Gideons, det är dags att lägga huvudet på kudden och förbereda sig inför en ny vecka.

Efter en del förkylningar var det trevligt att få gå ut och dansa igen, denna kväll till musik av Falu spelmanslag.

Min äldsta minnesbild av detta spelmanslag kan mycket väl ha varit från Skeppis, där ett glatt gäng framträdde. Jag minns bland annat en låt där en av de spelande ackompanjerade med hjälp av en knallpulverpistol.

Sedan dess har vi förstås dansat till spelmanslaget ett antal gånger, och denna kväll kunde vi på nytt konstatera att spelmanslaget är ett både ungt och spelglatt gäng. Denna kväll påstod någon att det var 37 musiker med till Stockholm.

De inledde med en halvtimmes konsert, och åtminstone vi som satt längst fram fick känslan att vi nästan satt mitt inne i musiken.

Så småningom inleddes dansen, och naturligtvis blev det trångt och varmt.

Falu spelmanslag spelar mest polskor, och kanske allra helst polskor från Rättvik. Men också pols, bodapolskor och andra dalapolskor tillhör det de verkar gilla bäst att spela. Några gammaldanser förekom också.

Folk tycktes trivas, trängseln på dansgolvet bestod kvällen ut.

Vi avstod från långfärdsskridskorna under helgen, på grund av tidigare förkylning. Därför kändes det bra att dansa på kvällarna, kvällen innan var vi på Stockholms spelmanslag, och avslutade helgen med en swingkväll på Nalen.

När vi anlände vid sexsnåret hade danskursen nätt och jämnt slutat. Till vår glädje lät orkestern mycket bra, och det var precis lagom med folk.

Våra färdigheter har väl förbättrats något sedan vi första gången var på Nalen, men fortfarande känns det bra att kunna försvinna i vimlet utan att det för den skull blir för trångt för att dansa.

Orkestern spelade en bra blandning av långsammare och snabbare låtar. När tempot höjs blir man pinsamt påmind om alla de gånger som man inte varit ute i motionsspåret, eller kan man försöka intala sig att man inte är riktigt i form ännu efter förkylningarna...

Till några av de långsammare låtarna gick det också bra att dansa foxtrot. Minst någon liter vatten behövdes för att klara sig genom kvällen.

Westlings spelmän tillhör de bästa inom sitt gebit, att dansa hambo till dem är en upplevelse. De första nittio minuterna mellan klockan fem och halv sju ville man inte ens gå och dricka vatten, för att inte missa någon dans.

Golvet kändes en aning trögt, men var rätt ok i alla fall. När Mac Olssons började spela var det äntligen dags att uppsöka vattenkranen.

Ibland tycker jag att modern dansmusik kan kännas litet tam, men när musiken blandas med rock och gammaldans är det betydligt roligare.

I pausen spelade på nytt Westlings, sedan blev det ytterligare en stunds dans till Mac'en. När vi gick runt kvart över nio spelades kvällens första tango, som vi alltså tyvärr missade.

Kollijox tillhör kanske inte de mer kända dansbanden, så det var med viss undran vi gick på dem, både för att höra hur de lät, och för att se om de kunde dra folk.

I första dansen var det inte heller många danspar, men de inledande valserna var härliga.

Efter ett par danser hade också betydligt fler dansande anlänt, så känslan att det var litet folk försvann snabbt.

Överlag spelade orkestern bra. De spelade litet fler polskor än vad man är van vid från Alvik - en dans (två polskor) av vardera Boda, Bingsjö, Orsa, Bondpolska och sörmländsk slängpolska.

När det gäller polskorna var väl framträdandet litet ojämnt - t.ex. Orsapolskorna var bra, den första slängpolskan tyckte jag det gick utmärkt att dansa Orepolska till, medan en av Bingsjöpolskorna gick i rasande fart. Den flicka jag dansade med då hade före dansen fått något skräp i ögat, men i fartvinden under den polskan blev hon klarögd på nolltid.

Sammanfattningsvis blev det en bra kväll. Det verkade som om det var fler som tyckte som jag, det var relativt mycket folk kvar när orkestern på övertid spelade avslutningsvalserna. Den allra sista valsen var så långsam att vi försökte hitta tillbaks till det lilla vi lärt oss om modern vals.

Slagsta Gille och Tore Widerbergs spelade åter i Hallunda denna tisdag.

Efter den något träliga tunnelbaneresan möttes vi av en överfull parkeringsplats, bilar som också hade parkerat längs ena vägrenen på huvudvägen - det lär vara tillåtet på tisdagsdanserna - och rejäla köer vid både vid entrén och garderoben.

Minnesbilden av det tidigare tisdagsbesöket gjorde att förväntningarna på den moderna dansen inte var särskilt högt ställda. Kanske just därför var det ganska bra.

Dansgolvet tillhör Stockholms bästa, med luftig fin miljö, och bättre glid på dansgolvet än t.ex. Mälarsalen.

Trots att lokalen är stor var det relativt trångt. Det kändes inte som det gått lång tid när Slagsta Gille tog vid efter en och en halv timme.

Som tur var blev det då bättre plats på dansgolvet. Intrimningen av ljudanläggningen var inte bra denna första halvtimme för Slagsta Gille, men det var trots det trevligt att dansa till dem.

Efter fika, ytterligare modern dans och en till härlig halvtimme med Slagsta, som då fått bättre inställning på förstärkarna, kändes det lagom att anträda hemresan.

En gång för evigheter sedan var jag och dansade på Mariahissen. När vi nu begav oss dit, stämde inte alls minnesbilden med verkligheten.

Vi hade tänkt att också gå på den inledande kursen bara för att se hur det var, men tiden räckte inte till för det. När vi kom strax efter åtta hade man just avslutat kursen, och Hasse Ling and his Syncopators of Swing tog vid.

Lokalen där man dansar ligger sida vid sida med en sal med enklare bord, rummen skiljs åt av en brandvägg med två öppna dörrar.

Danslokalen är av måttfull storlek, har trägolv och några fönster med fin utsikt mot Riddarfjärden.

Musiken bestod naturligtvis av jazz, till de långsammare låtarna hade jag väl helst velat pröva mina bristfälliga kunskaper i slowfox. Då var det dock fullt av lindydansare, varför man i bästa fall då kunde dansa litet vanlig foxtrot. De snabbare låtarna hade fint swingtempo, och med bättre plats på dansgolvet.

Sammanfattningsvis kändes det som ett anspråkslöst och trevligt sätt att använda en kväll på.

För första gången på länge besökte vi en av Mälarsalens buggkvällar.

Som tidigare slås man av att medelåldern är betydligt lägre på dessa kvällar. Ungefär så minns jag att det var på gammaldansen när jag började dansa - en blandning av dansande av alla åldrar, där de från livets första hälft är i majoritet.

En annan fundering från denna kväll är vilken roll musiken spelar för de som går på danserna. Som jag minns musiken från de buggkvällar vi gått på, skiljer sig denna från den moderna dans som spelas andra kvällar.

Enligt reklamen är tempot högre, men det håller jag inte med om.

Tvärs om skulle jag denna kväll önska högre tempo i några låtar, och upplever också från och till att den moderna dans som spelas på gammaldanskvällar emellanåt har bättre ös.

Däremot låter musiken annorlunda - utan att kunna sätta fingret på varför, så upplever jag musiken som modernare.

Dansen var välbesökt, trots det var det länge ganska bra plats på dansgolvet, men så småningom blev det svårt att dansa åtminstone de snabbare låtarna.

För första gången gick vi på en dans arrangerad av Söderringen. Bas, Fiol och Drag spelade gammaldans, och Ellika Frisell spelade mitt i kvällen en timme polskor.

Bas, Fiol och Drag inledde med rättfram gammaldansmusik. Trots en hel del virvlande folkdräktskjolar hade det funnits plats för fler dansande.

Efter någon timme var det avbrott för gemensamma danser - gillesdanser, engelskor och danslekar.

Kvällens största dansutmaning var utan tvekan Ellika Frisell.

Även om hon för kvällen undvek några av sina vildaste eller krokigaste polskor, så är hennes tekniska skicklighet parad med en stor inlevelse i spelet varje gång en stor upplevelse.

Hon gör det dessutom inte lättare vare för sig själv eller oss dansande genom att hålla ett relativt högt tempo i sitt spel. Mestadels spelade hon polskor från Dalarna, men någon enstaka gammaldans fanns också med.

Därefter blev det på nytt gammaldans och ytterligare ett avbrott för fokliga danser och danslekar. Långdans från Sollerön satte punkt för en trevlig danskväll.

Stadsmuseet hade anordnat Finsk tangoafton med dans och kort instruktion ett par timmar på torsdagskvällen.

Enligt vad de uppgav på dansen skulle det komma fler arrangemang i samma anda men med andra danser senare.

Vi hade väntat oss måttligt med folk, men fann till vår förvåning att vi var bland de sista som fick biljetter, en hel del blev utan.

Lokalen var inte alltför stor, men med härlig utsikt över strömmen. Emigrantkvartetten som spelade, består av finländare bosatta i Sverige.

De spelar och sjunger tango från världens alla hörn,och naturligtvis också från sina egna hemtrakter. Det är en kvartett som vi gärna dansar till igen!

På grund av det stora antalet besökare blev det ganska trångt på instruktionen och dansen. Mellan danserna var det några dansuppvisningar av ett par framgångsrika tävlingsdansare i finsk tango. I biljetten ingick också förfriskningar i form av salta pinnar och juice.

Danskvällen blev en bra introduktion till kommande helgs kurs i finsk tango.

Jakobsbergs GDV, som normalt har träningsdans på fredagskvällarna, brukar en gång per säsong ha gammaldans i Aspnäs-skolan. Under denna kväll ingår också kaffe och bröd i priset, som på sedvanligt GDV-maner dukas i danslokalen.

Oftast har Westlings spelat dessa kvällar, men denna gång hade på grund av återbud i stället Wermdö Durspelare anlitats.

Möjligen var besökarantalet något mindre på grund av bytet av orkester, men det var ändå ett välbesökt dansarrangemang med mycket och härlig dans. Alla som jag talade med uttryckte sin uppskattning av dansen och musiken.

60 år är en lång tid och värt att fira.

Dalaföreningens spelmanslag anordnade dans på Musikmuseet för att fira jubileet. När spelmanslaget spelade upp var det en festlig syn, med många fina folkdräkter och bra sound.

Spelmanslaget spelade en timme åt gången. Björn Ståbi, som själv varit medlem sedan barnsben, berättade och spelade däremellan under två halvtimmar.

Musiken bestod till kanske två tredjedelar av dansvänliga polskor, huvudsakligen från Dalarna. Resterande del var gammaldans.

Även Björn Ståbi spelade under sina två pass utöver polskor en del gammaldans som tidigare ofta spelats under åren av spelmanslaget.

När dansen avslutades halv tolv var det hörbarligen en hel del trötta dansare som bytte om i garderoben.

Efter mer än ett år tänkte vi gå på Polskedansarna.

Väli Årsta Folkets hus visade det sig att det att dansen var inställd, i stället pågick ett stormöte med politiker och en stor del av allmänheten om Folkets hus framtid. Kommunen föreföll vilja lägga ner verksamheten till årsskiftet.

Vi var bara där en kort stund, men det verkade som man skulle behöva ta avgifter som man inte trodde man kunde få ut för att verksamheten skulle bli självbärande.

Det var ändå litet intressant. Vi tänkte att man kanske flyttat dansen någon annanstans, så vi kollade en lokal nära intill där vi dansat tidigare. Där pågick orientalisk dans.

En bekant vi träffade hade fått för sig att dansen kanske var flyttad till Bagarmossens FH. Han hade bil, så vi hängde med dit. I den lokalen pågick också dans, där höll Skördegillet till.

Det tycks alltså som de lokaler som finns utnyttjas ganska flitigt.

Sollentuna GDV har en del fredagar dans i Rotebro. De har dansblandningen 1m + 1g, vilket känns mer omväxlande än 2m + 2g.

Denna kväll spelade Gideons från Eskilstuna. Musiken på de moderna låtarna hade relativt lugnt tempo.

Dansgolvet i Rotebro är härligt halt. Det var också denna kväll någorlunda bra plats, så det fanns möjlighet att utnyttja golvet till fullo.

Dansen i Sollentuna hade denna gång föregåtts av en konsert med Boda/Bingsjö. Det var relativt många som besökte denna. Efter konserten blev det en paus på drygt en halvtimme innan dansen kom igång.

Dansgolvet var trögt, trots att man försökte förbättra glidet med utstrött kaffe. I början var det också trångt, men det blev efter hand betydligt bättre med plats.

På skärtorsdagskvällen spelade Hasse Svedbergs till dans.

När dansen inleddes var det både glest och trögt på dansgolvet, både glid och besökarantal förbättrades dock efter ett tag.

Hasse Svedberg lyckas oftast förmedla en känsla av glädje. Det verkar som han tycker det är roligt att spela till dans, något som smittar av sig till danspubliken. Så blev det också denna kväll.

Det har tidigare under året regelbundet varit ett visst inslag av polskor på Örjansringens danser.

Det är oftast så att de orkestrar som anlitas tar med sig och använder en del av den musik som de annars spelar.

Eftersom Hasse Svedbergs också gärna spelar modern musik, så det blev denna kväll också ett mindre inslag av modern musik.

Många som dansar gammalt dansar gärna också polskor och modernt, och tycker det är trevligt när modern musik varvas med gammaldans och polskor. Det fanns väl också någon som inte var så van vid foxtrot och tango, men som kanske ändå tyckte det var roligt att pröva på några nya steg.

När vi anlände strax före klockan åtta var det en liten kö vid ingången, en kö som bestod under en stor del av kvällen. En hel del besökare var nog på Hemmesta för första gången.

I början var golvet väldigt trögt, men efter en stund strödde man ut kaffe, och då blev det bra glid som bestod resten av kvällen.

På grund av att det var mycket besökare var det litet trängre än vanligt att dansa, men det gick ändå bra.

Vid fikat blev det ont om stolar och porslin.

Genom att ta stolarna från scenen och komplettera med pappersmuggar gick det ändå bra.

Tydligen hade också biljetterna tagit slut, men det var kanske lika bra, för på biljetterna hade man angivit fel datum för nästa spelning - rätt datum ska vara 28/6 (obs juni!), samt 9/8.

Kvällen tog slut alldeles för fort, även om vi fick en extrahambo på slutet med delvis solo av munspel. Wermdö Durspelare brukar alltid ha roligt när de spelar, men jag tror de såg ännu gladare ut denna kväll.

Norrtelje Elitkapell är en av de få orkestrar som jag minns från det jag började dansa, och som fortfarande är någorlunda verksamma. Fortfarande lyssnar jag gärna på deras musik. Det var därför med intresse jag såg fram emot en timmes konsert med dem.

För kvällen ställde de upp med en fyra man stark grupp. Tre av musikerna alternerade mellan olika instrument, medan Puma spelade nyckelharpa. Musiken kom att utgöra polskor och gammaldans från Uppland, men även uppblandad med musik t.ex. från Finland och USA. De instrument de använde sig av var nyckelharpa, fiol, gitarr, bas, piano, klarinetter, dragspel och sopransax.

Som instrumenten antyder var konserten, precis som tidigare musik av Norrtelje Elitkapell, en trevlig blandning av traditionsrik musik med ibland en litet modernare touch.

Så småningom kom dansen igång, det var mindre folk och bra plats på dansgolvet. Dansen var mest gammaldans, men också uppblandat med slängpolskor och bondpolskor. När Edsbacka spelmän spelade blev det också någon boda- och orsapolska. Mot slutet av kvällen spelade också Norrtelje mer av sin tidiga repertoar, och även någon tango.

Främst genom den härliga musiken blev kvällen ett fint minne.

Svenska Ungdomsringen Östergötland, Östergötlands spelmansförbund och Folkmusikföreningen i Linköping anordnade dansfest fredag till lördag.

Av "logistiska" skäl närvarade vi bara lördag kväll.

Det var första gången vi besökte Folkparken i Linköping. Det är en park vackert belägen mitt emot Gamla Linköping, med en samling av utmärkta dansbanor:

Cupolen är huvudbyggnaden, vinterbonad med kafé och toaletter, samt ett stort, härligt golv i klass med Stockholms bästa, en aning nedsänkt, med bord och fönster på båda sidor, och scen i bortre änden. Taket består av en mängd små svaga kulörta ljuspunkter, samt utsmyckat med en del hängande alster. Här spelade Casanovas modernt, bugg och litet rock.

Rotundan är en inbyggd, ouppvärmd, ganska stor dansbana med också mycket bra och mycket halt golv, liten central pelare och bord runt om lokalen. Här spelade inledningsvis ett par grupper, bl.a. Öra spelmän, och sedan Falu- och Stockholms spelmanslag.

Logen är en dansbana med tak men för övrigt öppen, relativt stor och med ganska bra golv. Här spelade omväxlingsvis Kal-Kagges och Westlings spelmän.

Gula Paviljongen hade en trevlig, men när vi var där ganska trög, öppen dansbana med scen med tak, dessutom på hela övervåningen dansgolv. Här spelades enligt uppgift slängpolskor, vi var bara där inledningsvis för att se hur det såg ut.

Vi besökte inte Cupan, men av programmet förstod vi att det gick att dansa där också. På kvällen hade man dock där spelmanspub.

En annan plats där det pågick dans var under stora scenen, ytterligare en plats vi inte besökte. Enligt programmet var där barn- och ungdomsdisco.

På stora scenen hade inledningsvis Orsa Spelmän konsert. Vi valde att dansa, och besökte därför inte heller den byggnaden.

Som om inte allt detta räckte, hade man för kvällen också en mobil öppen dansbana, fullt dansbar. Utöver mindre spelgrupper var det här huvudsakligen argentinsk tango.

I allt detta härliga dansutbud fick man inte bli långvarig på någon plats, om man ville uppleva allt. Inledningsvis klockan sex var det dock bara Öra som spelade, vilket de gjorde bra. Antagligen på grund av att de flesta var på konserten var det då gott om plats på dansgolvet.

Senare besökte vi en stund Kal-Kagges, som spelade verkade spela varje omgång om två danser som en vanlig gammaldans och en snabbinstruerad gemensam dans. Den stund vi var dansade till dem var det mycket trevligt.

Falu spelmanslag spelade som de brukar en hel del polskor, t.ex. pols och dalapolskor. Trots att kvällen var sval blev det ganska varmt inne under taket, så det var skönt och kul att växla om med en liten solodans på den för tillfället tomma utedansbanan.

Efter fika dansade vi några danser till Casanovas, där det bland annat blev en jättekul rock- och jitterbugdans. Efter välbehövlig pust dansade vi till Westlings, som alltid är en härlig upplevelse. Som mellanspel fick det bli någon argentinsk tango, innan vi avslutade med några dalapolskor till Stockholms Spelmanslag.

Om det inte vore för hemresan hade vi gärna stannat längre.

Skansen anordnade för andra gången nattöppet med polskor och gammalt på den kortaste natten på året, föregånget av modern dans på Galejan. Den moderna dansen var denna gång till 60-talsmusik.

När dansen inleddes klockan åtta var det ännu måttligt med folk, kanske naturligt när programmet ska pågå hela natten. Dansen var riktigt rolig, och besökarantalet ökade kontinuerligt. Det kanske vore en bra idé att till ett annat år att inleda den moderna dansen först klockan halv nio denna speciella kväll.

För oss som inte orkar vara uppe hela natten blev det mest dans här på den moderna dansbanan. Efter en timmes kaffepaus uppe på Bollnästorget, där dansbanan för kvällen var fint pyntad med belysning runt om, inleddes dansen och polskeinstruktion på dansbanan.

Tyvärr kom det några regnstänk strax före midnatt, som åtminstone just då gjorde utedansbanan trög.

Inne på logen inleddes också dans till ett par fioler och blockflöjt. Logen var full med folk och ännu trögare att dansa på, litet dansvax eller kaffe på golvet hade absolut inte skadat. Trots de tröga golven var det en fröjd att se alla dansande i blandade åldrar - som min minnesbild av hur det brukade se ut förr i tiden.

Även om det kändes att natten ännu var ung, med härligt folkliv och många dansande, lämnade vi dansen så vi hann med sista nattfärjan klockan ett. Kanske kommer andra att referera vad som senare tilldrog sig. Jag vill ge Skansen en eloge för detta fina evenemang, som jag hoppas blir en tradition.

Det var minst ett par år sedan vi senast besökte Hågelby. Vi gav oss därför dit, trots att vädret var både svalt och inte helt regnsäkert. Turligt nog höll sig regnstänken borta, och dansbanan höll sig torr och hal hela kvällen.

Hågelby är en mycket vacker park, en härlig dansmiljö så länge vädret är bra. Tisdagskvällar spelar man blandad dans, vilket verkar innebära 2m + 1g före paus, 3m + 1g efter.

Orkestern höll sig också till denna blandning, vilket för den som gillar att dansa gammaldans är bättre än vad Skansen erbjuder på tisdagskvällar.

Enligt de vi dansade med var det mycket mindre danspublik denna kväll än vad det brukade vara. För mig som gillar att ha plats att dansa på var det lagom mycket folk, och det blev trots det svala vädret en fin danskväll i härlig parkmiljö.

För första gången denna sommar regnade det inte på torsdagsdansen på Skansen. Det är alltid härligt att dansa gammalt på Bollnäs-torget när det är bra väder och torrt på dansgolvet, och så blev det också denna kväll.

Lill-Stickans spelade, och liksom tidigare somrar spelade de bra. De sade själva att de tyckte det var roligt att spela på Skansen, något som danspubliken brukar märka.

Det verkar ofta vara mindre publik på gammaldansen än på den moderna dansen. Om man är danssugen behöver det inte vara någon nackdel.

På tisdagskvällen var det exempelvis mycket folk på Galejan, möjligen delvis påverkat av allsången på Skansen. När det blir knökfullt på dansgolvet tycker jag att det egentligen inte går att dansa, och det behöver inte heller vara lättare att hitta lämpliga danspartners då.

På torsdagskvällen fanns det både trevliga människor att dansa med, och bra med plats att dansa.

Med avslutad semester och bra väder var vi återigen på Skansen, både på onsdagens polskedans och torsdagens gammaldans. Båda danserna var relativt välbesökta, och erbjöd mycket bra dans.

På torsdagen spelade Stockholms Spelmanslag, dels gammaldans, dels spelade i pausen en tremannagrupp ur spelmanslaget jämtlandspolskor. Jag tyckte spelmanslaget gjorde en ovanligt bra insats, de spelar ju annars - och kanske helst? - polskor.

De hade också nu en klarinett med i laget, något som enligt mitt tycke klingar fint i folkmusiken. Även om lagets repertoar nätt och jämnt räckte för en hel kväll med gammaldans, och några danser spelades i väl högt tempo, så var slutintrycket ändå gott.

Med bra musik, härligt väder, hal och fin dansbana och många att dansa med blev det en trevlig danskväll i det begynnande augustimörkret.

Vi hade varit en stund på jazzen med Leif Kronlunds på måndagen, men gick då snart hem. Det berodde i någon mån på att vi ibland gärna hade haft litet variation och friskare swingtempo i musiken, men framförallt på att det var fullt på dansgolvet.

På tisdagen var vi tillbaks, och fick en fin danskväll till mest modernt med Dingtunas spelmän. Gruppen spelade visserligen var fjärde dans gammalt, men det är inte där de har sin styrka.

Det är i stället i den moderna dansen, de har en trevlig instrumentmix, spelar melodiskt och fint, och med lagom variation i tempon.

De spelade också någon tango, och - som den enda grupp jag kan dra mig till minnes - en wienervals.

Det var också mindre folk jämfört med måndagen, och därför lagom med plats för att dansa.

Wermdö Durspelare spelade åter till gammaldans i Hemmesta bygdegård, där det mesta var sig likt. Dansgolvet var inledningsvis något trögt, men förbättrades snabbt med utstrött kaffe.

Musiken var som vanligt bra. Som brukligt i Hemmesta spelades också en finsk familjeschottis, vilket är en väl så trevlig dans jämfört med andra gillesdanser. Som vanligt var de flesta kvar tills dansen var slut.

Höstens första gammaldans på Mälarsalen inleddes med Sigtuna Spelmän och Löpsjötorparns.

I det härligt soliga och varma höstvädret var det kanske något mindre folk än vanligt som ville vistas inomhus. De som hade stannat i sommarstugorna gick miste om en rolig danskväll, där båda orkestrarna bidrog till en fin dansupplevelse.

Som vanligt var det först helgammalt en och en halv timme, där Sigtuna spelmän bidrog med många härliga melodier med bra danstempo.

Löpsjötorparns tog sedan vid med den blandade dansen, och de spelade både gammalt och modernt mycket bra.

En bit in i dansen påpekade en av de jag dansade med att Tage Öst inte längre var med, något som jag inte märkt innan. Trots den förlusten klarade de spelningen fint. På gammaldansen var det så småningom tre dragspelare som spelade, och som verkade ha lika roligt som vi som dansade.

Det var på trötta ben vi lämnade dansen efter fyra och en halv timmes dans.

För första gången på länge gick vi på ett av Danshusets evenemang. Under hösten anordnar de vid ett par tillfällen dans på Musikmuseet, som erbjuder bättre plats för dans jämfört med tidigare lokaler. Denna kväll spelade Frifot, bestående av Lena Willermark, Ale Möller och Per Gudmundsson.

När vi anlände var dansen redan igång. Publiken var betydligt yngre än på de flesta andra danser som finns beskrivna på denna sida. Musiken bestod till övervägande del av polskor, och särkilt av sådan som har snabb tvåa. Då och då spelades också någon annan polska, som till exempel Rättvik och Bingsjö.

Det förekom också några valser under kvällen, och någon enstaka schottis, stjults och slängpolska. Till en av slängpolskorna dansade nästan alla långdans.

Lena sjöng till några av låtarna. I pauserna spelade ett par ungdomar, med liknande musikurval.

Den ungdomliga publiken gav ett entusiastiskt bemötande av musikerna. Särskilt glada verkade de vid de snabbare polskorna av pols-karaktär. Med de duktiga musikerna, den relativt stora dansytan och den ungdomliga och entusiastiska publiken blev det en trevlig kväll.

Westlings gammaldans och för den delen även Bingsjö-polskor tillhör den bästa dansmusiken. De kombinerar en lugn och fin rytm med god musikalitet och bra repertoar.

Westlings tilltalar nog både dem som vill dansa stilrent, och dem som gärna varierar dansen. När dessutom dansen sker på dansgolv med utmärkt glid, bra utrymme och dansant publik, så blir givetvis omdömet det bästa.

För kvällen var jag ensam eftersom Ellika var förkyld.

Det var ganska hyfsat besökarantal, och det var nog bara någon enstaka dans på hela kvällen som jag satt.

I pausen var det som vanligt lekar, som traditionsenligt avslutades med Landskronakadrilj och familjevals och familjeschottis för dem som inte föredrog att fika.

Mot slutet tunnades publiken ut en del, men med hjälp av regelbundna besök vid vattenkranen orkade jag hålla ut till den avslutande hambon.

Slagsta Gille och GePe spelade till årets sista gammaldans på Mälarsalen. När Slagsta Gille inledde med en vals klockan 17.00 var de väl nästan fler (ca 33 spelmän) än de dansande.

Som vanligt bättrade det sig snart, och antalet besökare blev ungefär normalt. Det är roligt att få dansa till musik av ett stort spelmanslag, jag hörde också flera andra som uttryckte sin uppskattning.

När GePe sedan inledde den blandade dansen, så gjorde de det med musik som i mina öron verkade vara av sent ursprung.

Under kvällen spelade de visserligen också enstaka gamla godingar, men den modernare musiken dominerade. GePe:s gammaldansmusik tyckte jag var ok.

Klockan åtta var det Lucia. De hade ersatt det mycket unga Luciatåget från tidigare år med något äldre ungdomar, och de fick också mer tid på sig. De sjöng mycket fint, men jag stördes av att vid ett par tillfällen publiken gav applåder mellan sångerna.

Som alltid på dessa kvällar på Mälarsalen blev det mycket dans.

Den gångna julhelgen hade äntligen erbjudit litet kallare väder, med åtminstone en liten skridskotur. Trots det kändes det denna kväll som att ett ofrivilligt dansuppehåll nu äntligen var slut.

Denna känsla tycktes delas av många andra!

Det blev fullt med folk på dansen, enligt uppgift från andra dansare fler än på andra danser denna höst i Aspnässkolan.

Det ledde naturligtvis till att det blev trångt med plats för att dansa, men det är samtidigt roligt att se att kvällar med enbart gammaldans fortfarande kan locka en talrik publik.

Westlings musik var sig lik, vilket vi dansande var glada för. Utöver sedvanliga gammaldanser blev det också en bingsjöpolska, en bodapolska samt en tango.

Det blev bara obetydligt bättre plats på slutet av dansen, som avslutades halv tolv.

När året sjunger på sista versen är det tradition att gå på Örjansringens dans i Alviks kommunalhus.

Årets upplaga blev en toppenkväll. Leif-Billyz spelade mest gammaldans men också några polskor. Det blev litet fler mazurkor än man annars är van vid, men då i lugnt och fint tempo som det också gick bra att dansa hambopolkett till. Det var väl den sörmländska traditionen med gubbstöt som vi fick ett litet smakprov på.

Golvet var precis i början något trögt, men den känslan försvann mycket snabbt när dansen kom igång. Det fanns redan från början av dansen en hel del dansande, totalt blev det väl cirka 200 besökare.

I publiken återfanns både gamla bekanta från förr, men också helt nya ansikten och några yngre dansare.

I pausen var det som vanligt danslekar för de som inte föredrog att fika. Vid den avslutande familjevalsen och familjeschottisen blev det två fulla ringar.

Trots att vi var på dansen från första stund till den sista, var det många gamla bekanta som åtminstone jag inte hann dansa med.

När vi "seglade" till den avslutande långsamma valsen till säckpipa, kunde vi bara känna tacksamhet för all den dansglädje vi upplevt på Alvik.