Hem
Innehåll
Presentation
Danskalender
Kurskalender
Anslagstavlan
Dansrapporter
Dansteknik
Improvisation
Schottis
Hambo
Vals
Snoa & Polka
Mazurka
Polskor
Modernt
Övrigt
Länkar
..Danskurser
..Stämmor
..Övrigt
Historik

Blogg

Friluft
Rapporter
..Vandringsguide
..Fjällvandring

Hund
..Lava

Inställningar

Logga in
Kontakt

English

Skaffa och äga hund

Berättelsen om vår Shetland Sheepdog Lava

Lava med sin favoritleksak - fotboll

Lava med sin favoritleksak - fotboll

Innehåll

TitelDatumÄndrad
Förord2014-05-022024-01-17
Innehåll2024-01-17
Beslutet att skaffa hund2014-05-022024-01-17
Val av ras2014-05-10
Hundköpet2014-05-13
Den nyanlända valpen2014-05-20
Den första valptiden2014-05-30
Rumsrenhet2014-05-302024-01-17
Ensamhetsträning2014-05-252024-01-17
Valpkurs2014-05-31
Social träning2014-06-202024-01-17
Hundmat2014-09-25
Hundens vårdnad2014-10-152024-01-17
Risker2022-06-102024-01-17
  -   Sjukdomar2022-06-10
  -   Olyckor och incidenter2014-06-232024-01-17
  -   Hundägarens ansvar2021-02-19
Lava på sjukhus2014-07-15
Lava - fimparen2014-06-01
Agility grundkurs2014-11-282024-01-17
Bygge av agilitybana2014-12-272024-01-17
Sheltieträffar2015-01-042024-01-17
Tre år med Lava2017-03-052024-01-17
Vår vovve i medelåldern2020-05-082024-01-17


23/7 2013 - Kärt återseende - Lava på återbesök till kenneln där hon föddes, och hälsar på sin mamma

23/7 2013 - Kärt återseende - Lava på återbesök till kenneln där hon föddes, och hälsar på sin mamma


Förord (2014-05-02)

I slutet av april 2013 hämtade vi en åttaveckors hundvalp av rasen Shetland Sheepdog, ofta förkortat till Sheltie. Det är inte ovanligt att folk på stan som inte känner till den korrekta benämningen i stället kallar den för minicollie.

Nedan beskrivs lärdomar och erfarenheter från vårt hundägande, alltifrån tankar inför beslutet att skaffa hund till förberedelser och fortlöpande erfarenheter. Detta inkluderar val av ras, val av valp och inköp, hantering under valptiden, risker såsom sjukdomar, olyckor och ägaransvar, litet om agility, och också några tips och andra händelser.

Förhoppningen är att denna sida kan förmedla både de krav som ställs på ägaren, och den glädje och hälsa som hunden ger tillbaka i gengäld.

Avsikten är att sidan ska fortsätta att uppdateras under hela hundens levnad.


Beslutet att skaffa hund (2014-05-02)

Under min barn- och ungdomstid hade vi tre hundar. Den första var en härlig långhårig tax, vars fullständiga namn var Jansjöborgs Uttz, men som vi kallade för Utti. Vi övertog honom då han var några år gammal, och då var hunden redan uppfostrad och kunde många kommandon. Detta var vår intelligentaste hund, den klarade av även ganska komplicerade kommandon, som 'gå hem', 'sök mamma' med mera. Dess förmåga att spåra, och söka och finna sitt favoritobjekt - kastade stenar - var formidabel. Utti var otroligt envis, och dessutom mycket systematisk i sitt sökande. Han gav sig inte innan stenen var funnen, och lyckades nästan alltid trots att våra trick för att lura honom blev alltmer avancerade. Utti dog av ålderdom i mina armar i en stuga i Västmanland under ett sportlov, och min saknad efter honom var stor.

 Utti (Jansjöborgs Uttz) -  vår älskade, kloka och fina tax

Utti (Jansjöborgs Uttz) - vår älskade, kloka och fina tax

Efter det hade vi ytterligare två hundar. Den första var en blandras som vi fick som valp, och där vi inte skötte vårt jobb att uppfostra hunden. Han blev en livskraftig och glad mellanstor hund, men en stor buse.

Blandrashunden Bongo med min syster på Tynningö

Blandrashunden Bongo med min syster på Tynningö

Den tredje hunden hade mest min pappa hand om, han ville ha en jakthund. Det blev en beagle, en mycket lättsam och rar hund.

Men när han träffade på djurspår ute i skogen visade han att han var en jakthund, och måste hållas kopplad.

Butter - en rar beagle under min pappas sista levnadsår

Butter - en rar beagle under min pappas sista levnadsår

Efter detta blev det ett långt uppehåll från min kontakt med hundar. Skola och yrkesliv kom emellan. Men eftersom jag alltid varit friluftsintresserad, så har hela tiden tanken funnits att vid pensioneringen, då möjlighet att ta hand om en hund på nytt skulle finnas, så var det dags att överväga att skaffa hund igen.

När så tidpunkten för pensionering började närma sig så var det dags att aktualisera frågan. Detta skedde till att börja med genom att köpa och läsa ett antal hundböcker. Genom att frågan funnits med så lång tid så hade den första frågan - om jag överhuvudtaget var beredd att ta ansvaret för en hund - redan mognat.

Men om du själv går i funderingar på att skaffa hund och inte haft hund förut, så är det viktigt att noga tänka igenom om du är beredd att avsätta den tid och det engagemang som en hund kräver. Har du inte det och du ändå vill ha husdjur finns det mindre krävande sådana, exempelvis katt eller akvariefiskar. Samtidigt är min erfarenhet att hunden blir en trogen kompis och familjemedlem på ett helt annat sätt än andra husdjur. Så om man är villig att ge den den tid och uppmärksamhet som krävs, så får man också mycket mera tillbaka.

Lava är den första hund där hela ansvaret för hundens omhändertagande och uppfostran ligger hos oss, och i första hand mig genom att bara jag vid den tidpunkten var ledig på vardagarna.

Om du överväger att skaffa hund och inte har tidigare erfarenhet, ta dig då ordentligt med tid att fundera igenom om du är beredd att ge hunden den tid och det engagemang som hunden behöver. Läs om våra erfarenheter nedan, skaffa och läs några hundböcker, och det finns också många andra sidor på nätet som du kan besöka.


Hundens behov av sin ägare - tid och närvaro

Hunden är ett flockdjur, och för en familjehund är familjen dess flock, hon vill inte bli lämnad ensam.

Med målmedveten träning kan så småningom hunden lämnas ensam under en begränsad tid, men det är nog klokt att räkna med att tills hunden är fyra månader ska en person vara ständigt närvarande. Man kan försiktigt inleda träningen på att lämna hunden ensam under denna tid, men under så korta perioder att man trots det behöver vara närvarande.

Under det första året kan man sedan successivt öka tiden till kanske en eller ett par timmar. Efter ytterligare något år kan det kanske gå att lämna hunden under fyra timmar, mycket längre än så tror jag att man aldrig bör lämna hunden. Tips på hur vi tränade Lava följer i senare kapitel.

Hunden behöver rastning och motion. Större hundar har större steglängd och är ofta snabbare, varför de också kan behöva mer motion, om också med variation för olika raser.

Räkna med att i vuxen ålder behöver hunden tre ordentliga rastningspromenader, morgon, eftermiddag och kväll. Om man går en lång dagspromenad kan det räcka med två rastningar. För den yrkesverksamme kan det vara nödvändigt med hunddagis.

Hunden behöver också vård - tandborstning en gång om dagen, pälsvård (skiljer mellan olika raser), kloklippning var fjortonde dag, mat och möjligen medicinsk assistans vid eventuella sjukdomar.

Kostnader

En rashund kan kosta åtskilligt i inköp, sedan tillkommer försäkring, årlig vaccinering, mat (varierar med storlek på hunden), koppel, halsband/sele, eventuella kurser, kanske bur för bilen, vilobädd m.m.. Vid eventuella sjukdomar som kräver veterinärvård täcker försäkringen bara en del av kostnaden, och egna kostnader kan vid större ingrepp eller sjukhusvård bli betydande. Om man inte klarar pälsvård och kloklippning själv kan kostnader för detta tillkomma. För den yrkesverksamme tillkommer ofta kostnader för hunddagis.

Man bör på nätet kunna hitta uppgifter på typiska årliga kostnader för hunden.

Om du efter att ha studerat detta kommit fram till att du är beredd att avsätta den tid och det engagemang som behövs, så är det dags att gå vidare med nästa steg, nämligen vilka egenskaper du vill att din hund ska ha.


Val av ras (2014-05-10)

Jag började med att sätta upp en lista på de egenskaper jag ville ha hos hunden, för att sedan kunna jämföra dessa med beskrivna egenskaper hos olika hundraser.

Denna lista var delvis baserad på ungdomens erfarenheter. Men jag var förstås samtidigt medveten om att den ideala hunden inte finns, att de individuella egenskaperna inom en ras ofta kan vara stora, och att hundägarens träning av hunden är minst lika viktig som medfödda egenskaper.

Så här såg min önskelista ut:

  • Hundrasen ska i möjligaste mån vara en frisk ras utan allvarligare rasbundna sjukdomar
  • Hunden måste omedelbart och reservationslöst komma vid inkallning oavsett yttre omständigheter.
  • Hunden ska utan problem kunna hållas okopplad, i skog och andra sammanhang, med bibehållen full kontroll. Minimal jaktlust
  • Hunden ska ha minimala vaktegenskaper. Vi behöver inte någon vakthund, och skällande hund när folk går förbi är inte kul
  • Hunden ska aldrig rusa fram mot främmande människor, oavsett om det bara är för att vänligt hälsa
  • Hunden ska inte vara skällig, helst aldrig skälla utom på befallning
  • Hunden ska klara heldagspromenader i skogen, cirka 25 kilometer, och även eventuellt fjällvandring
  • Hunden bör klara skidturer heldag 25 kilometer
  • Hunden ska klara en rörlig heldag utomhus i svenskt klimat, +25 till -10 grader
  • Hunden ska klara att vara ensam en helkväll cirka 4 timmar vid enstaka tillfällen
  • Hunden bör tycka om och problemfritt kunna umgås med andra hundar
  • Hunden ska vara väl mottaglig för lydnadsträning
  • Hunden ska vara rar, snäll och gosig
  • Hunden ska inte vara större än nödvändigt

Med denna lista som referens gick vi sedan igenom beskrivningarna av olika hundraser. Bland de hundar som övervägdes fanns förutom Shetland Sheepdog t.ex. Cavalier King Charles, dvärgschnauzer, pudel, isländsk fårhund och dansksvensk gårdshund.

Då vi sålunda skaffat en lista på intressanta hundraser så gick vi till hundmässan i Älvsjö för att prata med hundägare och titta på de olika hundarna.

Shetland Sheepdog - snäll, mjuk, klok. En favorit från första stund

Shetland Sheepdog - snäll, mjuk, klok. En favorit från första stund

Cavaljer King Charles - en hund vi fick tips om på mässan

Cavaljer King Charles - en hund vi fick tips om på mässan

Koikerhondje - en ras vi inte tänkt på före mässan

Koikerhondje - en ras vi inte tänkt på före mässan

Koikerhondje - vi tyckte de vi såg på mässan verkade jättefina

Koikerhondje - vi tyckte de vi såg på mässan verkade jättefina

Isländsk fårhund - en stark kandidat, och vi tyckte mycket om hunden på mässan

Isländsk fårhund - en stark kandidat, och vi tyckte mycket om hunden på mässan

Vi fick också tillfälle att framföra vår uppskattning till Barbro Börjesson för hennes TV-program

Vi fick också tillfälle att framföra vår uppskattning till Barbro Börjesson för hennes TV-program

I slutet på denna process hade vi så hittat den ras som vi tyckte stämde bäst - dock inte perfekt - med våra önskemål. Valet föll på Shetland Sheepdog, och den egenskap som vi då främst upplevde som ett problem i förhållande till önskelistan var skälligheten.

Bland de intressanta hundarna så var det olika skäl som avgjorde. För Cavaljer King Charles var det främst hälsoskäl, men också att ägaren på mässan ställde sig tveksam till att hunden skulle klara en skidtur på 25 km. Koikerhundje avstod vi ifrån eftersom den verkade kräva en konsekvent uppfostran, något som vi uppfattade som en varningssignal. Isländska fårhunden var en stark kandidat, men det som till slut avgjorde var att den uppgavs vara skällig. Pudeln läste vi olika omdömen om, men uppfattade ändå på vissa platser varningssignaler för rasen. I efterhand på promenader har jag dock imponerats av pudelns lekfullhet och klokhet, och tror att det också hade varit ett bra val.

Sedan valet av ras var klart så var det då dags att hitta en kennel inom rimligt avstånd som hade valpar på gång. Ett tag tyckte vi att det skulle dröja länge innan vi hittade någon, men efter bara några veckor dök en annons upp från Windcrest i Täby. Och därmed var detta avsnitt avklarat, och det var dags att inrikta sig på hundköpet.


Hundköpet (2014-05-13)

När vi läste i böcker om hundköp så fick vi goda råd om att besöka kennlar för att se vilken vi hade förtroende för, och också att bekanta oss med valpens mor och helst också far. Jag kände mig tveksam till min förmåga att kunna göra en sådan bedömning baserat på något enstaka besök, och det kändes dessutom jobbigt att behöva åka - ofta långt - på vinst och förlust bara för att se om de verkade bra. Så vi var väl från början inriktade på att om vi hittade någon lämplig valp och inget dök upp som talade emot, så var det bara att bestämma sig.

Vi bokade ett besök hos kenneln, som hade fyra valpar varav två redan var tingade. Jag hade någon gång tidigare hört ett råd att man skulle försöka undvika både den mest försigkomna och den mest försiktiga valpen, och hellre välja någon mitt i skaran som leker med sina syskon.

Kenneln vi besökte var liten, en villa där en del var avdelad för hundar. Av de två valpar som vi hade att välja på var den ena tillbakadragen och försiktig, medan den andra verkade mer självständig. De två valpar som redan var bokade var de som mest lekte med varandra.

Besök hos kenneln Windcrest - Lava längst till höger

Besök hos kenneln Windcrest - Lava längst till höger

Besök hos kenneln Windcrest - Lava

Besök hos kenneln Windcrest - Lava

Vi bad om ett par dagars betänketid, men ringde sedan tillbaka samma kväll och bekräftade att vi bestämt oss för den mer självständiga av de två kvarvarande valparna. Hennes namn var Blond Ambition. Efter några dagars diskussion om vilket namn vi ville ha bestämde vi oss för hennes nya namn - Lava!


Den nyanlända valpen (2014-05-20)

Shetland Sheepdog valp på upptäcktsfärd i sitt nya hem

Shetland Sheepdog valp på upptäcktsfärd i sitt nya hem

Vid sex veckors ålder såg vi Lava för första gången, och vid åtta och en halv vecka hämtade vi henne. Vi hade förberett oss innan genom att gå igenom lägenheten och avlägsna sådant som vi bedömde som olämpliga gnagobjekt, t.ex. liggande elsladdar på golvet. Vi hade också gått en liten shoppingrunda och köpt ett par leksaker, koppel och halsband, bajspåsar och en filt till en kartong som vi inrett som hennes första sovplats.

Med oss från kenneln hade vi fått en påse mat som räckte ungefär en vecka. En första åtgärd när vi kom hem var att beställa mer mat av samma slag. Mer om mat beskrivs senare.

När Lava kom in första gången i lägenheten visste vi redan att hennes erfarenheter utanför kenneln var minimala. Hon hade varit med på besök hos veterinär för en första vaccinering, och också varit ute en gång precis utanför huset där hon föddes. Så färden från kenneln i Täby och in till Stockholm var en resa ut i stora världen för henne. Vi hade lånat bil så SL:s buss och tunnelbana inte skulle behöva bli hennes första kontakt med stora världen. Hemfärden i bilen gick utmärkt, och så kom då det stora ögonblicket när hon landade i en helt ny miljö.

Vi släppte henne mitt i sovrummet, och satt sedan på golvet och lät henne utforska sin nya omgivning. Och det gjorde hon. Bland annat upptäckte hon snabbt att det nya golvet var halt, men det kunde vi inte göra så mycket åt. Vi tyckte det kändes skönt att hon bara verkade nyfiken, inte orolig eller rädd. Det var inga problem att få henne att leka litet. Se den video vi tog på hennes lek!

Lava som valp 9 veckor (video 1 minut)

Vi hade fått med oss en liten filt från kenneln så hon skulle få med sig en bekant lukt. En första åtgärd sedan var att ge henne mat, som hon åt med god aptit. Och därmed var vi redan inne i valptidens ständigt åter­kommande tema - lek, mat, naturbehov och sömn.


Den första valptiden (2014-05-30)

Vi var förberedda på att valpen under sin första tid skulle behöva ständig tillsyn. De första dagarna var både Ellika och jag lediga, sedan var det jag som i egenskap av tjänstepensionär fick ha hand om tillsynen på dagarna.

Trots att jag mentalt hade insett att valpen behövde tillsyn hela tiden, så var ändå den låsning som det innebar att aldrig kunna lämna valpen något som jag inte riktigt tagit till mig. Jag hade ju innan dess varit fysiskt aktiv - minst en dagslång promenad i veckan, joggning åtminstone ett par gånger i veckan, cykling dagligen, dans cirka en kväll i veckan med mera.

Med den nya valpen kunde en promenad runt kvarteret ta en timme. Promenaden inleddes nästan alltid med att hon parkerade sig på trottoaren direkt utanför porten, och där låg hon och iakttog storögt precis allt. En bil som passerade - jättespännande. En människa som kommer gående - måste iakttas från det han/hon dök upp tills hon försvunnit igen. I samma anda fortgick sedan promenaden. Ständiga tvärstopp, som krävde mycket tålamod.

Vår Sheltie Lava - typisk vandringspose under första valptiden

Vår Sheltie Lava - typisk vandringspose under första valptiden

Vi var förberedda på att valpen under sin första tid skulle behöva ständig tillsyn. De första dagarna var både Ellika och jag lediga, sedan var det jag som i egenskap av tjänstepensionär fick ha hand om tillsynen på dagarna.

Trots att jag mentalt hade insett att valpen behövde tillsyn hela tiden, så var ändå den låsning som det innebar att aldrig kunna lämna valpen något som jag inte riktigt tagit till mig. Jag hade ju innan dess varit fysiskt aktiv - minst en dagslång promenad i veckan, joggning åtminstone ett par gånger i veckan, cykling dagligen, dans cirka en kväll i veckan med mera.

Med den nya valpen kunde en promenad runt kvarteret ta en timme. Promenaden inleddes nästan alltid med att hon parkerade sig på trottoaren direkt utanför porten, och där låg hon och iakttog storögt precis allt. En bil som passerade - jättespännande. En människa som kommer gående - måste iakttas från det han/hon dök upp tills hon försvunnit igen. I samma anda fortgick sedan promenaden. Ständiga tvärstopp, som krävde mycket tålamod.

Promenad med vår sheltie Lava under första valptiden. Gott om tålamod, tid och bärväska behövdes

Promenad med vår sheltie Lava under första valptiden. Gott om tålamod, tid och bärväska behövdes

Efter några veckor med dessa nya vanor kändes det när man kom ut som att det kröp i benen. Att aldrig kunna uträtta det minsta ärende utomhus kändes också så småningom rätt jobbigt.

Det dröjde länge innan jag tyckte det kändes som att jag kunde ta en snabb vända till livsmedelsaffären och köpa något. Jag minns ännu den befrielse det kändes som när jag första gången kände jag kunde gå iväg en kvart för att slänga litet sopor och köpa något i närmaste livsmedelsbutik.

Under sådana förhållanden kändes det förstås skönt att när Ellika kom hem från jobbet så delades bördan av att alltid behöva se till Lava.


Rumsrenhet (2014-05-30)

Vi hade ju läst mycket om rumsrenhet innan, och var förberedda på att det skulle gå en tid innan Lava blev rumsren. Välmenta råd om att ha utbredda tidningar på strategiska platser i lägenheten, vid dörren osv, hade vi följt, men i efterhand känns det som de gjorde begränsad nytta.

Ett bra tag undvek Lava i det längsta att kissa och bajsa ute. I stället var det det första hon gjorde när hon kom tillbaka till lägenheten. Hon utsåg snabbt ett par hörn i lägenheten som sina toalettplatser, och dit sprang hon alltid så fort hon kom in igen, och när hon annars blev nödig.

Ett bekymmer i början var att hon gärna åt bajs. Inte bara sitt eget, utan även andra hundars när vi var utomhus. Detta beteende försvann dock efter ett tag utan att vi gjorde något, och numer bryr hon sig inte ens om avföring från hästar. Avföring från människor, som tyvärr förekommer i Stockholms parker, är dock något som fortfarande kan locka henne.

Vi försökte följa råd om att alltid ta ut henne efter mat och lek, men ofta i början så höll hon sig ändå tills hon kom in igen. Så här i efterhand känns det som att vi hade kunnat ta det mycket lugnare med våra ansträngningar att få henne rumsren. Så småningom började hon mer gärna kissa och bajsa även när hon var ute, och vid ganska exakt fyra månaders ålder så upphörde hon självmant med att kissa och bajsa inne.

Vårt intryck är att detta handlar om mognad och storlek på tarm och blåsa hos hunden. Jag tror nu att man helt enkelt får vänta på att hunden växer till sig, och fram till dess är det bara att torka upp inne. Det är trots allt inte en särskilt betungande uppgift, med undantag förstås för när hon gör sina behov mitt i natten och man behöver gå upp trots att man sov så gott.


Ensamhetsträning (2014-05-25)

En hund tycker aldrig om att bli lämnad ensam. Fel hanterat kan detta bli ett trauma både för hunden och dess ägare

Man måste dock skilja på att hunden lämnas ensam och att den lämnas ifred. Hundar behöver också sin privata och trygga zoon, dit den kan dra sig tillbaka och få vara ostörd. Det kan vara hundbädden, golvet under sängen eller någon vrå.

Men när hunden lämnas helt ensam i hemmet, kan den bli mycket orolig. Det kan även leda till att hunden ylar och blir destruktiv.

Jag är ingen hundpsykolog, men tror att om det går så långt att det har blivit ett trauma för hunden, så kan det vara mycket svårare att avhjälpa det, jämfört med om man från början ser till att hunden aldrig utsätts för så långvarig ensamhet att det övergår till ett trauma.

Om jag har rätt så ska man mycket långsamt vänja hunden vid ensamhet, och alltid ta det säkra för det osäkra och inte tänja på gränserna för det hunden kan uthärda.

Så här gjorde vi:

Redan under den senare valptiden, kanske från cirka tre månaders ålder, lämnades hunden i sovrummet med ett galler till övriga lägenheten, helst när den ville sova. Om hon visade att hon ville ut till oss så fick hon det, men vi strävade efter att hon skulle klara av att vara kvar och ändå sova tryggt.

Så småningom kunde dessa perioder förlängas, och att hon även kunde stanna när hon hade vaknat.

Vi försökte också förmedla att hallen inte var Lavas område, för att inte trigga en frustration när någon lämnade hemmet.

När det så småningom var dags att pröva att lämna hemmet, så var det i början bara för några sekunder, med Lava fortfarande lämnad i sovrummet med galler mot lägenheten. Vi lämnade alltid utan att ta adjö av hunden, och dröjde också med att hälsa på hunden när vi kom tillbaka. Tanken med detta var att hunden skulle uppleva att det inte var något att bry sig om att vi kom och gick.

Så småningom förlängde vi perioden till någon minut, några minuter, och sedan en kvart. När perioderna blev längre så gjorde vi också i ordning ett hundkex i en hopknövlad tom pappersrulle, så hon fick något roligt att jobba med när vi lämnade lägenheten.

Ett problem är att det inte går att observera hunden när man har lämnat lägenheten. Vid några tillfällen lämnade vi därför en mobiltelefon med ljudinspelningen på, och lyssnade sedan på om hon var tyst under bortvaron. Vid första tillfället hade hon gnällt till litet vid ett tillfälle, men under senare inspelningar var hon helt tyst.

.

Nu har vi vid enstaka tillfällen lämnat henne ensam i fyra timmar, och då verkar hon lugn när vi kommer tillbaka. Kanske skulle vi kunna vara borta litet längre tid, men tycker samtidigt att vi inte vill lämna henne ensam alltför länge.


Valpkurs (2014-05-31)

Vi hade från början planerat att delta i en valpkurs. På grund av att sommaren kom emellan så dröjde det dock tills Lava var ungefär sex månader gammal.

Vi hade hittat en valpkurs på vardagskvällar i Hammarby sjöstad. Höstmörkret gjorde sig alltmer påmint under kursens gång, och åtminstone ett av kurstillfällena genom­fördes i ymnigt regn.

Jag har efteråt fått ett par frågor från andra hundägare med valpar om man behöver gå en valpkurs. Jag har ju inte kunnat svara för deras del - det beror ju bland annat på egna förkunskaper. Men jag har svarat att i alla fall för vår del så var kursen av stort värde.

På kursen lades stor tonvikt vid positiv belöning, att få hunden att verkligen vilja göra rätt. Hjälpmedel här kan förstås vara godisbitar. "Hitta det som hunden brinner för". Men också närhet och beröm, att kunna få hunden att slappna av, att ta det lugnt. Klicker nämndes som ett mycket bra hjälpmedel, men det hade vi börjat använda redan före kursen.

Under kursen fick vi bland annat också öva flera av de beteenden som är nödvändiga för att man ska få en fin samvaro med sin hund. Exempel på det är hälsa på annan hund, inkallning, fot, stanna, stanna kvar, gå fint i koppel med mera. Vi fick också flera bra och användbara tips på bra träningsmetoder för dessa.

Vi fick också träna litet på förbuds­kommandon, men i huvudsak var det positiv belöning när hunden gjorde rätt som användes.

Jag hörde följande lilla berättelse en gång om en hundägare som kom med sin valp till valpkursens första lektion: Han gick fram till kursledaren och sade:

Ja varsågod, här är valpen! Blir det lagom om jag kommer tillbaka om en och en halv timme?

Jag utgår från att det var ett skämt. Det är hundens förare som går på kurs, valpen är den vi tränar på. Men för valpen tror jag samtidigt att valpkursen blir en nyttig erfarenhet och också bra social träning. Det blir goda tillfällen att öva att hunden koncentrerar sig på sin förare trots andra valpar också fyllda av leklust i en nära omgivning.

Valpkurs i Hammarby sjöstad 2013-10-08

Valpkurs i Hammarby sjöstad 2013-10-08


Social träning (2014-06-20)

I rasegenskaperna för Shetland Sheepdog sägs att det är en mjuk och försiktig hund, där ibland hunden kan vara reserverad eller till och med rädd för andra människor. I kontakt med andra hundar är sheltien oftast problemfri.

Vi läste också i böcker att man inte skulle låta hunden hälsa på alla andra hundar, utan bara låta henne leka med några utvalda kamrater. Orsaken sades vara dels medicinsk - hundar kan smittas av sjukdomar precis som vi människor. Den andra angivna orsaken var att det skullle vara stressande för hunden att ständigt bekanta sig med nya hundar.

För vår del avstod vi strikt från kontakt med andra hundar fram till den andra vaccineringen vid tolv veckors ålder. Lava har alltid varit intresserad av att hälsa och helst leka med andra hundar, så det har länge krävts koppel för att få henne att avstå. Vid enstaka tillfällen har vi också lyft upp henne när andra lösa hundar visat alltför stor framfusighet.

Efter vaccineringen var min systers collie en av de första hundar Lava fick hälsa på. Lava var ju väldigt glad och intresserad, men collien som är gammal var inte alls lika lekbenägen. Det var lustigt att se hur Lava verkade härma collien, till exempel när collien lade sig så lade sig Lava också i samma ställning.

Första mötet med collien Freddie. Lava är excalterad

Första mötet med collien Freddie. Lava är excalterad

Den äldre collien är mer intresserad av husse än vår valp

Den äldre collien är mer intresserad av husse än vår valp

Den äldre collien bestämmer, Lava följer intresserat

Den äldre collien bestämmer, Lava följer intresserat

Det är intressant att studera båda hundarnas kroppsspråk. Det här tror jag är ovärderlig social träning

Det är intressant att studera båda hundarnas kroppsspråk. Det här tror jag är ovärderlig social träning

Efter hand har det blivit många hundmöten, och de har alltid gått bra. Lava är definitivt intresserad av att leka med alla, men är försiktig och ibland reserverad vid möten med större hundar. Hon har lärt sig att även om de är lekfulla och snälla, så har de en kraft och tyngd som gör att kontakten med dem kan bli alltför hårdhänt. När det gäller jämnstora och mindre hundar vill hon alltid leka, fast lyckas inte alltid få de andra hundarna lika intresserade. Hennes favoritlek är att rusa runt i stora cirklar tillsammans med andra hundar.

Hundar som skäller och bråkar håller hon sig dock på avstånd från.

Fortfarande vid femton månaders ålder är det ibland svårt att hindra Lava från att nosa på andra hundar om hon är lös. När hon väl har gjort det så brukar det dock oftast gå bra att kalla in henne, om också ibland litet motsträvigt.

I möte med människor är Lava mycket frimodig. Jag brukar säga att hon är lika förtjust i att hälsa på andra hundägare som deras hundar. När andra hundägare kallar på sina hundar är det vanligt att Lava är den som först kommer. Inte sällan lyckas hon också därvid också få både en klapp och en godbit från hundägaren.

Det har hittills aldrig känts som att vår sheltie är för rädd eller försiktig.


Hundmat (2014-09-25)

Matdags för Lava

Matdags för Lava

I rasbeskrivningen för Shetland Sheepdog uppgavs att den är mycket matglad, och att hundägaren måste bevaka att hunden inte äter för mycket och lägger på hullet. Detta råd borde vara överflödigt, men tyvärr lär överviktiga hundar av alla raser inte vara helt ovanliga, med samma följdsjukdomar som också vi människor drabbas av - trögrörlighet, ledsjukdomar, diabetes med mera.

Detta kändes dock inte som ett problem för oss, eftersom man som hundägare i alla fall mestadels har god kontroll över mängden mat som hunden får i sig. Så problemet verkade mest vara ett doseringsproblem.

När vi fick valpen så fick vi också med oss ungefär en veckas behov av hundmat, bestående av pellets av i detta fall fodret Precept Plus Junior. Doseringen var tre deciliter per dag uppdelade på först fyra och senare tre måltider, helst uppblött i vatten som hälls på kokande och sedan får svalna. Vattnet skulle göra fodret mer skonsamt för magen.

När sedan valpen blev äldre så skulle vi ge mer mat, och så småningom övergå till två måltider om dagen. Dock fick vi ingen närmare angivelse på hur mycket dygnsdosen skulle ökas.

Denna dosering har vi sedan i stort sett följt. Efter en tid ville Lava inte längre äta uppblött foder, så då övergick vi till att servera fodret helt torrt, eller ibland koka bara en mindre mängd av det. Som liten valp var Lava alltid mycket ivrig när det vankades mat, men efter en tid förvandlades det närmast till ointresse. Ofta nosade hon bara i skålen när hon fick mat, och gick sedan därifrån. Efter en kvart eller havltimme kunde hon gå tillbaka och äta, men ofta inte allt som fanns i matskålen.

När vi vid fyra månaders ålder för första gången gav henne ett märgben, så blev hon väldigt förvirrad, och gick länge bara runt benet och skällde på det, innan hon till sist vågade sig fram för att nosa och börja slicka på det.

Lavas första bekantskap med märgben

Lavas första bekantskap med märgben

Här skäller hon på benet

Här skäller hon på benet

Lava går runt benet och nosar

Lava går runt benet och nosar

Äntligen vågar hon sig fram

Äntligen vågar hon sig fram

När det senare blev dags att öka ransonen så tänkte vi att hon skulle få fyra deciliter i stället för tre. I praktiken blev det dock sällan så, då hon sällan åt upp den mängden mat. I praktiken kändes det som att hon i stort sett nöjt sig med samma mängd mat som när hon varit valp, det vill säga cirka 3 decilieter om dagen. Vi kontrollerar regelbundet hennes hull, och det har känts lagom hela tiden.

När Lava togs in på sjukhus för magproblem sommaren 2014 så förvandlades hon till en matglad hund, som alltid äter upp all mat som serveras. Det har gjort att vi på senare tid reducerat portionerna litet för att hålla hullet lagom, så för närvarande är givan ungefär 2,5 dl torrfoder om dagen.

Utöver sin ordinarie mat har hon förstås också fått belöningsgodis då och då, t.ex. små bitar av leverschnittar eller tonfisk. Dessutom har hon från ungefär fyra månaders ålder fått något gott ungefär en gång i veckan, exempelvis en bit märgben, en halv strupe eller en bit tjurmuskel. Märgbenet har vi alltid kokat en kort stund, ungefär en kvart. Vi har inte kunnat notera några magproblem orsakade av dessa delikatesser.

Matproblemet för Lava är i stället hennes ständiga förmåga att hitta något att tugga på när hon är ute. Innan vi fick Lava hade jag ingen aning om hur full vår omgivning av ätbart. I stan dräller det av mat - kastade halvätna korvbrickor, spyor, halvätna glassar, kycklingben och en mängd annat odefinerbart som Lava plötsligt tuggar på. En tid stod även bajs och tuggtobak på menyn, men det har lyckligtvis gått över.

Ute i skogen är det bättre, men bara litet. Också där verkar människan lämna mycket ätbart efter sig. Grillplatser vi passerar undersöker Lava alltid grundligt, och ofta hittar hon där kycklingben. En gång avslöjade jag henne med en hel grillkorv av okänd ålder, som hon försökte dölja och samtidigt tugga på i sin mun.

Till och med på fjällvandringen i Grövelsjön lyckades hon hitta intressanta matgivor. På en plats, mitt ute ute i fjällljungen, så dök hon plötsligt iväg något tiotal meter, och stod sedan ivrigt och mumsade. I det fallet var det makaroner. Litet senare ett femtiotal meter från en rastplats blev det mer tuggande. En undersökning visade att det var uthälld hundmat i en buske.

Problemet med allt hon tuggar på utomhus är förstås att hon då kan få i sig mycket bakterier och annat skadligt, som kan orsaka magproblem. Kycklingben är farligt för hunden, men också gammal mat som legat och ruttnat ute kan vara ohälsosam. Ibland kan kanske också maten innehålla ämnen som människan kan äta, men som är skadligt eller giftigt för hunden (lök, druvor och russin, choklad m.m.)

I möjligaste mån försöker vi avstyra allt födslosök utomhus, men skillnaden mellan att nosa och tugga är hårfin och blixtsnabb. Så tyvärr är detta något som vi lär få leva med. Men snälla - alla ni som äter utomhus - ta med er hem ALLT som blir kvar efter måltiden - både skräp och matrester! Och kasta inte avgnagda kycklingben, varken i parker eller naturen! De är farliga för hunden.


Hundens vårdnad (2014-10-15)

Som hundägare tillkommer också en del vård som vi är vana att ge till oss själva, men som vi nu också måste sköta om för vår hund. Dit hör exempelvis tandborstning, klippning av klor, eventuellt borstning / kamning / trimning av päls beroende på hundras, och kontroll av fästingar och ibland trampdynor efter promenader. Även en allmänkoll av hunden, som hull, ögon/öron m.m. bör väl ingå i rutinerna, så man lär sig vad som är normalt för hunden, och när det eventuellt kan krävas åtgärder.

Tandborstning

Tandborstning av hund med eltandborste

Tandborstning av hund med eltandborste

Vi har försökt tillämpa principen att allt som en hund ska klara i vuxen ålder bör den få börja vänja sig vid redan som valp. Enligt denna devis började vi med tandborstning redan i första valpstadiet trots att det då nog egentligen inte behövdes, eftersom hundar liksom vi människor kommer att tappa mjölktänderna ganska snart. Vi skaffade också tidigt en eltandborste, eftersom en sådan verkar vara betydligt effektivare. Den eltandborste vi hittills använt har ett borsthuvud anpassat för hundtänder, men jag gissar att en vanlig eltandborste för människor är effektivare. Så vi kommer att byta till en sådan (om Lava tolererar den) när den nuvarande är utsliten.

Lava har väl aldrig varit speciellt förtjust i eltandborsten, men hon tolererar den. Jag får dock ännu så länge finna mig i att hon behöver några andhämtningspauser i borstningen, så det brukar ungefär vara lagom att borsta en tandrad i taget, och sedan ge henne kanske tjugo sekunders paus innan borstningen återupptas.

Kloklippning

Kloklippning

Kloklippning

Kloklippning gör vi varannan vecka. Detta är något Lava inte alls gillar, och hon kan till och med ibland visa tänderna under klippningen. Detta att visa tänderna är ju en förvarning om att ett bett eventuellt kan komma. Detta har dock hittills aldrig skett (med undantag för incidenten med kopplingshaken).

Eftersom vi vet att Lava reagerar på det sättet brukar vi alltid vara två under klippningen, där en klipper medan den andra lugnar hunden, och om det behövs för huvudet åt sidan så hon inte behöver titta på under klippningen. Av någon för oss okänd anledning är det bara under klippningen av klorna på frambenen hon reagerar, bakbenens klor brukar gå bra att klippa utan att Lava reagerar.

Pälsvård

Pälsvård varierar från ingen alls till daglig beroende på hundras. På vissa raser behöver också pälsen klippas eller ryckas. För vår sheltie Lava anges att den trots sin rikliga päls inte behöver så mycket pälsvård, och det tycker vi väl stämmer ganska bra. Kanske borstar och kammar vi hunden cirka en gång i veckan cirka en kvart.

Hundens pälsvård - borstning

Hundens pälsvård - borstning

På grund av den rikliga pälsen och den täta underullen bildas dock ganska lätt tovor på speciellt utsatta ställen, särskilt bakom öronen. Vi lyckas inte trassla ut dem, så i stället klipper vi helt sonika bort dem när de uppstår. Lava har så riklig päls att det inte brukar synas någon skillnad efteråt.

I området kring tassarna brukar vi också ansa pälsen litet och klippa bort en del hår, så att tassens form tydligare syns. Jag vet inte om det har någon praktisk betydelse, men tycker det ser snyggare ut. Då och då försöker jag också klippa bort litet av håret mellan trampdynorna, fast det känns litet läskigt då man ju till varje pris måste undvika att klippa i något annat än pälsen.

Vård av hund - klippning päls mellan trampdynorna

Vård av hund - klippning päls mellan trampdynorna

Ett skäl till att försöka få bort överflödig päls mellan trampdynorna kan vara att försöka att motverka att vintertid snö fastnar där och smälter ihop till is. Detta verkar främst vara ett problem då det är kramsnö, och där vägsalt använts. Is mellan trampdynorna kan ge upphov till skavsår och måste därför snarast avlägsnas. Det gör man väl enklast genom att värma hundens tassar i sina händer eller liknande, så isen smälter.

På senare tid har vi börjat använda skydd för tassarna under sådana förhållanden. Skydden säljs under namnet 'Pawz' och skyddar tassarna från både slitage, smuts och isklumpar.

Vintertid med kram nysnö har det också hänt att det bildas snöbollar som fastnar i hennes päls. Hon försöker då själv befria sig från dem, men det går fortare om man då hjälper till.

Under blöta och slaskiga förhållanden så fastnar också mycket sand och skräp i pälsen, på tassar, svans och under magen. Om man inte gör något så verkar Lava själv ganska snabbt befria sig från detta, men då hamnar ju skräpet och fotavtrycken i stället inomhus. Så en bättre idé är då att duscha ur tassar och päls undertill med handduschen. Under slaskiga förhållanden kan man vara tvungen att göra detta efter varje promenad.

På senare tid förser vi ibland Lava med ett regnskydd. Dess främsta förtjänst är att hennes päls på magen inte blir lika nedsmutsad, hon verkar annars inte bry sig så mycket om att det regnar.

Det händer också att kvistar fastnar i svanspälsen sommartid. Lava brukar själv befria sig från dem, men ibland kan de trassla in sig rejält, och det är då enklast att direkt under promenaden hjälpa till att ta bort dem.

En annan plats som Lava ibland kan behöva hjälp med är stjärten. Vid lösare avföring som ju hunden kan råka ut för då och då, kan det hända att bajsrester fastnar i hennes mycket rikliga päls vid ändtarmsöppningen. I sådana fall behöver hon hjälp med att få det området rengjort. Det är lätt avklarat med hjälp av handdusch och litet tvål. Vi brukar också ibland helt sonika klippa bort litet av pälsen där, hon har så det räcker och blir över ändå.

En fördel med Lavas päls är att den verkar vara ett effektivt allvädersskydd, som fungerar lika bra i snö och kyla, regn och rusk, som gassande sol. Så det verkar som hon nästan aldrig behöver något extraplagg som skydd mot vädret.

Schamponering

Vår valps första bad

Vår valps första bad

När vi duschar hunden för att hon smutsat ner sig utomhus använder vi aldrig någon tvål eller shampo. Men någon enstaka gång kan det kännas nödvändigt att tvätta pälsen. Som jag uppfattat det är det främst för vår egen trivsel, så att hunden inte börjar lukta illa.

För hunden själv tror jag att shamponeringen medför att de naturliga fetter som finns i pälsen och som skyddar mot väta tvättas bort. Av den anledningen tror jag inte att man ska tvätta hunden med shamponeringsmedel oftare än nödvändigt.

För vår del har shamponering av pälsen hittills, vid ett och ett halvt års ålder, bara skett en enda gång. Det var vid ungefär elva månaders ålder, så det är kanske snart dags igen. Men det känns inte alls akut, då vi inte tycker att vår hund luktar särskilt mycket hund. Vid ett enda tillfälle - direkt när vi hämtade ut henne från hundsjukhuset - har vi känt en markant hundlukt från pälsen. Denna lukt försvann dock av sig självt igen efter någon dag.

Den enda gång vi shamponerat Lavas päls så var det inte alls dramatiskt. Hon fick ställa sig i duschen, och så shamponerade vi in pälsen ordentligt efter dusch med ljummet vatten. För första gången framträdde då en tunn och slank hund, den tjocka pälsen gör annars att man kan förledas att tro att hon har mycket hull.

Efter avslutad shamponering så duschade vi så noga bort allt shampo, torkade henne med en stor handduk, och sedan fick hon litet eftertorkning med en hårtork. Lava fann sig utan protester i behandlingen.


Lava - fimparen (2014-06-01)

Jag vill berätta om en liten men rolig detalj från dagens kvällspromenad.

Vi gick förbi en dam som stod och rökte. Hon böjde sig fram för att klappa Lava. Lava är alltid vänlig och uppskattande i sådana situationer, men den pyrande cigaretten var ett fenomen hon inte förut träffat på.

Som brukligt är bland hundar, så använde hon då sin nos för att kolla in vad det var för något. På ett ögonblick hade hon tryckt sin fuktiga nos mot cigaretten, vilket ledde till att den genast slocknade. Med ett ljudligt fnysande visade hon sedan vad hon tyckte.


Risker (2022-06-10)

Din första och viktigaste uppgift som hundägare är att skydda din hund!

Dessa allvarsord fick vi höra redan på valpkursen. Och tyvärr talar statistiken sitt tydliga språk. Både olyckor och sjukdomar drabbar tyvärr våra kära fyrfota vänner. Bland olyckstillbuden finns förstås många trafikoffer, både i form av påkörningar och trafikolyckor.

Och listan kan göras betydligt längre. Hundar tumlar om vilt när de leker eller springer, och kan förstås skadas i samband med det. Och ännu värre är att de i värsta fall kan attackeras och skadas allvarligt av andra hundar, och även av vildsvin och varg. Ormbett som inte behandlas i tid, värmeslag och isolyckor är fler exempel på sådant som hundar kan drabbas av.

Även sjukdomar kan drabba människans bästa vän. En del är ärftliga, andra förvärvade. Ingen hund är väl helt fri från magåkommor, hundar kan nosa på och stoppa i sig nästan allt. Till det senare hör förutom matrester även sådant som är giftigt, eller andra föremål som kan kräva dyrbara kirurgiska ingrepp, såsom strumpor, plastdetaljer m.m.. Men även sjukdomar som är typiska för oss människor är vanliga - hjärtbesvär, ögonsjukdomar, cancer, ledbesvär, allergier, övervikt, tandbesvär m.m..

En tredje typ av risk är att vår älskade vovve gör saker som den inte borde, och ställer till det för andra. Som hundägare är man alltid ansvarig för allt som ens hund företar sig, så det gäller att tänka efter före.

Detta avnitt har delats in i följande underkategorier:

  • Sjukdomar
  • Olyckor och incidenter
  • Ansvarsfrågor
´

Sjukdomar (2022-06-10)

Redan när man funderar på att skaffa hund, kan man beakta sjukdomsbilden hos olika raser. En del sjukdomar är ärftliga, och det är förstås att föredra om man kan undvika sådana. Övervikt kan öka risken för flera allvarliga sjukdomstillstånd på samma sätt som för människor, t.ex. diabetes, hjärta och kärl och artros. Cancer drabbar förstås hundar på samma sätt som oss själva.

Både för dig själv och din hund - ge inte hunden mer mat än den behöver, så lever den kanske längre och får dessutom ett roligare liv. Ge den också den omtanke och kärlek den behöver, exempelvis genom daglig tandborstning.

För vår egen del har vid nio års ålder Lava enbart drabbats av enstaka magåkommor, sannolikt orsakade av sådant hon stoppar i sig på rastningspromenader i obevakade ögonblick. Den allvarligaste som föranledde sjukhusbesök beskrivs i separat avsnitt nedan.

Men även mindre allvarliga magbesvär ställer till det. Vid enstaka tillfällen har Lava krävt att få gå ut och göra ifrån sig kanske varannan timme på natten, och med varaktighet två till tre dygn. Lyckligtvis har det inte hänt ofta, kanske ett till två år mellan varje tillfälle.

Vi har ändå byggt upp en rutin för när det händer. Inledningsvis får hon ingen mat alls, sedan mycket små portioner med skondiet, som kan inhandlas hos veterinär eller apotek. Redan från början försöker vi stimulera vätskeintag, med vatten utblandat med aningen socker och ännu mindre salt. Beskrivning på blandning finns på nätet.

Det finns även som en tub med någon kultur som man kan köpa hos veterinären, som vi ger Lava vid sådana tillfällen.


Olyckor och incidenter (2014-06-23)

Hundar som går genom isen

Släpp aldrig ut din hund på en is som du inte är beredd att beträda själv!

Rådet är väl självklart om man tänker på det. Risken är att man inte gör det. Hunden kan ofta ta sig långt ut på svag is, som inte bär dig. Om hunden går igenom då kan du hamna i situationen att hjälplöst bevittna din hunds dödskamp från stranden, eller - ännu värre - försätta dig själv i samma situation.

Jag skulle därför vilja råda dig att vintertid se till att du har full kontroll över hunden när du närmar dig frusna sjöar, och försäkra dig om att du själv är beredd att beträda isen innan du ger din hund en chans att göra detsamma.

I min barndom minns jag att någon en gång i obetänksamhet slängde ut en sten på svag is, i tron att vår dåvarande tax skulle inse att han var tvungen att ge upp. Men det gjorde han inte. I stället sprang han ut på isen och gick igenom. Vi fick upp hunden den gången, men det var otäckt och gav en tankeställare.

Vårvintern 2013 såg jag en hundägare som då släppt ut sin hund på svag och nästan landlös våris i Årstaviken. Jag mindes händelsen med taxen och tänkte jag skulle varna hundägaren när jag kom fram till honom. Men innan jag hann det flög några änder förbi och landade i en ränna en bit från stranden. Hunden satte av efter fåglarna, och hamnade plums i rännan, där den desperat simmade från kant till kant utan att kunna ta sig upp.

Hundägaren blev desperat och tog sig trots våra varningar via några trädgrenar förbi den landlösa delen och ut på isen, där han kravlande lyckades ta sig fram till rännan och få upp hunden. Det gick bra då, men kunde likaväl ha slutat med en tragedi.

Jag har även efteråt när jag pratat med andra hundägare hört om liknande incidenter.

Halsband, selar och koppel

Jag har hört berättas om tillbud och olyckor med koppel och selar, där lösspringande hundar i skogen fastnar i koppel och selar utom hörhåll från sin ägare, något som i värsta fall kan leda till att man förlorar hunden.

I och för sig ska ju den som inte jagar med sin hund aldrig låta hunden springa iväg okontrollerat långt utom syn- och hörhåll från sin ägare, och Lava har hittills aldrig gjort det. Men hunden är ju en individ med egen vilja, och någon gång kan det kanske ändå hända. Så jag tror det är klokt för alla hundägare som inte ständigt har sin hund kopplad att beakta denna risk.

Olyckstillbud med kopplingshake till hundkoppel 2014-05-18

När vi övergav valpkopplet för Lava, så ersatte vi detta med två halsband och en sele. Selen används dels vid biltransport, dels vid cykling. Halsbanden var av två olika slag, ett platt läderhalsband som kopplas om halsen, dels ett läderhalsband "halvstryp". Det senare innebär att man kan trä halsbandet över huvudet, men vid belastning stramas det åt till en viss punkt, där hunden inte kan krypa ur halsbandet men ändå andas fritt.

När jag klippte gräset med en vanlig motorgräsklippare på landet i helgen, så hade vi bundit Lava i en fastgjord långlina, så att hon inte skulle kunna komma i närheten av gräsklipparens knivar. Lava uppfattar annars det mesta som vi håller på med som en lekinvit, och en gräsklippare är förstås en helt olämplig lekkamrat.

Långlinan var fastsatt vid halvstrypkopplet med en sån här hake:

Hundhake som kan skada hunden

Hundhake som kan skada hunden

Det som hände i helgen var att Lava på något sätt lyckades kila in haken över senan i vänstra bakhasen, precis ovanför "knäet". Det gjorde uppenbart mycket ont, och Lava tjöt högt av smärta.

Vi störtade förstås fram för att hjälpa henne, men ställdes inför ett problem som vi inte visste hur vi skulle hantera. Det visade sig nämligen omöjligt att föra tillbaka haken över senan, den satt fastkilad över senan i bakbenet. Våra försök att öppna den tillräckligt för att befria henne var fåfänga. Dessutom gjorde våra försök att befria henne att det gjorde ännu ondare hos vår stackars hund, och hon försvarade sig för första gången med sina tänder.

Detta var första gången jag fick ett bett av Lava. Jag hanterar ju henne dagligen med tandborstning med mera, och har aldrig försökt undvika hennes tänder. Men även om hon i leken någon gång använder dem, till exempel för att ta ett grepp om handled eller vrist, så är detta grepp mycket mjukt och försiktigt och gör inte ont. Men denna gång var det allvar, och det kändes. Ingen allvarlig skada uppstod, men några blodsdroppar blev det ändå.

Blessyr efter Lavas försvarsbett

Blessyr efter Lavas försvarsbett

Vår tanke var då att vi måste kapa haken. Vi gjorde ett försök att slipa bort kopplingsstiftet i haken med en dremel och slipskiva, men närheten till Lavas ben, som ju var bara en centimeter därifrån, i kombination med att Lava inte kunde hålla sig lugn, gjorde detta omöjligt.

Vi stod rådvilla, och tänkte att enda sättet var att uppsöka veterinär. Men innan dess så kändes det rätt att befria henne från långlina och halsband. Så vi klippte av dem båda med en avbitartång.

När vi gjort detta visade det sig till vår lättnad att det gick att avlägsna haken. Fast vi inte var medvetna om det så gjorde Lavas hopkrupna ställning - hennes bakbens knäled var ju fastkedjad med haken vid hennes hals, så hon låg i en hopböjd ställning där hon inte kunde undvika att belasta haken - att haken hölls i ett läge där det var omöjligt att avlägsna den.

När vi befriat henne så bar vi in henne inomhus, och försökte få henne att ligga och vila sig. Inledningsvis så linkade hon och stod på det oskadade bakbenet i stället för att ligga, men efter ett tag så lade hon sig ändå på golvet.

Vi tänkte att hon skulle få vila ett tag innan vi tog ställning till om vi behövde besöka veterinär. Det visade sig att efter ett par timmar så gick hon igen utan att linka, och efter ytterligare ett tag ville hon uppenbarligen följa med ut igen.

Det har nu gått två dagar sedan denna händelse, och hon verkar springa och leka som vanligt igen. Så vi håller tummarna för att det inte blev några skador. Vi har anmält henne till en grundkurs i agility om ett par veckor, och hoppas att hon då kommer att vara i gott skick för denna nya aktivitet.

Lärdomar

Det känns för mig onödigt att använda utrustning som kan vara farlig för hunden. Den här haken är mycket vanligt förekommande på halsband och linor för hundar. Men det är inte det enda alternativet, det finns också pistolhakar. Det känns för mig som att den hake vi använde har ett gap som automatiskt öppnar sig vid drag och samtidig belastning på låskläppen. Det är ju så man hakar på halsbandet på kopplet.

Detta skiljer sig från exempelvis pistolhaken, som öppnas vid tryck i stället för drag, samtidigt som påhaknings­riktningen ligger i rät vinkel mot tryckriktningen. Gissningsvis bör den typen av hake vara mycket säkrare. Och även om den på något sätt skulle kunna haka i hunden, så skulle den säkert vara enkel att öppna igen, medan det var i princip omöjligt med den aktuella typen av hake (innan halsband och lina kapades).

Sönderklippt halsband och hake efter incidenten

Sönderklippt halsband och hake efter incidenten

Pistolhake - att föredra för hund?

Pistolhake - att föredra för hund?

Hundägarens ansvar (2021-02-19)

Som tur väl är har vi ännu inte stött på några stora problem med hundansvaret.

Det som hittills finns att rapportera är att Lava vid några tillfällen uppvaktat joggare och cyklister. I synnerhet har detta skett när joggarna och cyklisterna kommer bakifrån och passerar tätt intill och då överraskar både hundägare och hund.

Det har hänt ett par gånger att joggare blivit förtretade, de verkar ofta ha mycket bråttom när de är ute och ett par fördröjda steg kan vålla stor irritation. Det är dock alltid hundägarens fel att ge hunden möjlighet att störa någon. Men det går inte blixtsnabbt att uppfostra en hund, och ingen skada har vållats så här långt. Men naturligvis måste varje sådan incident ändå ses som ett misslyckande. Orsaken kan vara att Lava uppfattar människor som springer, och även ibland cyklister, som sådana som vill leka med henne. En annan orsak kan vara att hon uppfattar dem som ett hot.

Jag tror och hoppas att detta beteende snart ska kunna vara borttränat.

Det andra fenomenet, som första gången uppträdde när Lava var ungefär tretton månader gammal, var att hon började ge sig iväg efter rådjur och harar. Det har sedan hänt ytterligare gånger, och är naturligtvis helt oacceptabelt. Lyckligtvis har utflykterna inte varit långa - sällan utom synhåll, och knappast mer än en minut. Oftast har det gått att få stopp på henne med sträng inkallning innan hon avlägsnat sig längre än cirka 50 meter, så jag hoppas att det snart ska gå att helt stävja detta beteende. Lyckligtvis har inte heller i något av dessa fall någon skada skett.

Uppdatering 2021-02-19: Med Lava mer än halvvägs genom livet har ovanstående beteenden mildrats, men inte helt försvunnit. Cyklister bryr hon sig inte alls om, men eftersom det omvända också ofta verkar gälla - cyklister bryr sig inte om hundar - så skyddar vi ändå Lava för cyklister. Joggare bryr hon sig inte om i nio fall av tio, men särskilt i situationer när hon blir överraskad eller joggarna kan uppfattas som hotfulla så är hon inte helt pålitlig. Vi har anpassat oss till det.

När det gäller vilda djur, som harar och rådjur, är det inga problem. Hon jagar bort dem från den nära omgivningen, men vänder snabbt tillbaka för att få en belöning.

I stället är det nyare företeelser får Lava att reagera. Elsparkcyklar har hon länge reagerat mot, men börjar nu vänja sig. Men skateboards och rullskidåkare skäller hon utan undantag på, och när dessa närmar sig måste hon hållas kopplad.

På vandringar i skogen uppför hon sig normalt exemplariskt, men vid raster verkar hon uppfatta alla som närmar sig som något hon måste varna för. Vi har vant oss vid det och håller vid sådana tillfällen henne alltid kopplad.


Lava på sjukhus (2014-07-15)

I juli 2014 drabbades Lava av dålig mage. De första två dygnen yttrade det sig bara i att hon behövde gå ut två gånger på natten och en gång tidigt på morgonen, och hade då diarré. Vi behandlade som förut med att först inte ge någon mat ett dygn, och sedan ge skonkost, urkokt ris med ett par fiskbullar. Den tredje natten behövde hon bara gå ut en gång, och vi trodde då att det värsta var över.

Tyvärr hade vi fel. Nästkommande dag så kräktes hon ett par gånger, det hade hon inte gjort tidigare. Dessutom tillkom att när hon försökte bajsa så kom det blod. Vid det laget var vi rejält oroliga, men efter att ha läst olika råd på nätet så beslöt vi att avvakta ytterligare en natt.

Den natten behövde inte Lava gå ut alls, men på morgonen var det uppenbart att något var allvarligt fel. Inte nog med att hennes beteende var mycket trött och hängigt, dessutom hade hon plötsligt blivit halt och kunde inte längre stödja på ena bakbenet.

Vid det laget kändes det nödvändigt att uppsöka veterinär. I semestertider och på en söndag var det alternativ som fanns att använda djursjukhus. Bagarmossens djur­sjukhus låg bäst till, och dit ställde vi vår kosa.

Vår hund magsjuk - besök på djursjukhuset Bagarmossen

Vår hund magsjuk - besök på djursjukhuset Bagarmossen

I juli 2014 drabbades Lava av dålig mage. De första två dygnen yttrade det sig bara i att hon behövde gå ut två gånger på natten och en gång tidigt på morgonen, och hade då diarré. Vi behandlade som förut med att först inte ge någon mat ett dygn, och sedan ge skonkost, urkokt ris med ett par fiskbullar. Den tredje natten behövde hon bara gå ut en gång, och vi trodde då att det värsta var över.

Tyvärr hade vi fel. Nästkommande dag så kräktes hon ett par gånger, det hade hon inte gjort tidigare. Dessutom tillkom att när hon försökte bajsa så kom det blod. Vid det laget var vi rejält oroliga, men efter att ha läst olika råd på nätet så beslöt vi att avvakta ytterligare en natt.

Den natten behövde inte Lava gå ut alls, men på morgonen var det uppenbart att något var allvarligt fel. Inte nog med att hennes beteende var mycket trött och hängigt, dessutom hade hon plötsligt blivit halt och kunde inte längre stödja på ena bakbenet.

Vid det laget kändes det nödvändigt att uppsöka veterinär. I semestertider och på en söndag var det alternativ som fanns att använda djursjukhus. Bagarmossens djur­sjukhus låg bäst till, och dit ställde vi vår kosa.

Återigen en glad hund! Lava utskriven från djursjukhuset med rakade framben och ett prydligt plåster

Återigen en glad hund! Lava utskriven från djursjukhuset med rakade framben och ett prydligt plåster


Agility grundkurs (2014-11-28)

Agility grundkurs i Årsta - däcket

Agility grundkurs i Årsta - däcket

I juni 2014 gick vi en grundkurs i agility med vår sheltie Lava på Hundens Hus i Årsta. Kursen omfattade fyra kvällspass, och skedde inomhus.

Första kurstillfället inleddes med att deltagarna fick berätta om vilka erfarenheter de deltagande hundarna redan hade från agility. Det visade sig att Lava var den enda hunden på kursen som helt saknade erfarenhet. Övriga hundar hade redan provat på agility i varierande omfattning, från enstaka hinder till samtliga.

Det här gjorde att vi kände att vi från början låg litet efter övriga på kursen, en känsla som dock i stort sett försvann efter de första två kurstillfällena. Fast den hund som redan provat på samtliga hinder behöll under hela kursen sitt försprång.

Den första övningen vi fick genomgå var uppvärmning. Enligt instruktören var det för att minska skaderiskerna, men min känsla var att det dessutom var ett sätt att få igång hunden så hon var mer alert när hinderträningen började. Uppvärmningen kan till exempel innehålla massage, snurrar och slalom mellan benen, och vi höll normalt på ungefär tio minuter med detta i början på varje kurstillfälle.

Agility grundkurs i Årsta - uppvärmning

Agility grundkurs i Årsta - uppvärmning

Under kursen fick vi sedan prova på alla vanliga hinder utom A-hindret. Första kursomgången använde vi rockringar i stället för däcket, och - om jag minns rätt, fick prova på höjdhopp och slalom.

Agility grundkurs i Årsta - rockring

Agility grundkurs i Årsta - rockring

Nästkommande kurstillfälle tror jag vi fick pröva däcket, öppen tunnel och långhopp. Lava har alltid varit reserverad inför kartonger och presenningar, och tunneln fick vi därför jobba ett tag med innan Lava vågade sig på att gå igenom. Det gick bättre senare under kursen, men hann aldrig bli ett favorithinder för henne.

Vid det tredje kurstillfället fick vi också prova balansbom och släptunnel. Balansbommen var Lava vid första tillfället orolig inför, och vi fick truga med korv för att få henne över. Denna oro hann dock bytas till sin motsats senare.

Agility grundkurs i Årsta - balansbom

Agility grundkurs i Årsta - balansbom

Ett hinder som hon dock fick kämpa hårt med var släptunneln - så länge vi hjälpte till med att hålla upp den gick det bra, men när hon första gången skulle försöka pressa sig igenom på egen hand så gav hon upp halvvägs, och vände sedan tillbaka. Hon kom aldrig riktigt över det under kursen, men genom att öva hemma med ett överkast som hon fick åla sig igenom lyckades vi i alla fall innan kursen var slut få henne att klara av även släptunneln några gånger. Dock verkade det bara vara med viss möda som hon lyckades kravla sig igenom, och det hann aldrig bli någon favorit för henne.

Hopphindren hade hon dock inga problem med, även om däcket länge kändes litet tveksamt för henne. Även slalomhindren fungerade hyfsat sedan jag väl förstått hur jag skulle handleda henne. Dock hann vi inte så långt att Lava utan handledning kunde hitta rätt väg mellan pinnarna.

Agility grundkurs i Årsta - slalom. Här ger jag bristfällig handledning!

Agility grundkurs i Årsta - slalom. Här ger jag bristfällig handledning!

Agility grundkurs i Årsta - slalom. Litet bättre handledning

Agility grundkurs i Årsta - slalom. Litet bättre handledning

Vid sista kurstillfället fick vi också pröva på gungan. Jag tyckte att Lava klarade övningen bra, fast hon hoppade av när kudden som dämpade smällen när brädan damp i golvet togs bort. Men med tanke på hur kort träningen hade varit - mindre än fem minuter - så kändes det som att detta hinder nog skulle gå bra med litet mer träning.

Kursen avslutades med att alla hundar fick springa igenom en liten hinderbana på tid två gånger. Gunga och släptunnel ingick dock inte, och slalomhindret innehöll bara ett par pinnar. Första gången tyckte jag det gick förhållandevis bra med Lava, med bara någon kortare tvekan här och där. Vid andra försöket gick det betydligt sämre - när hon passerat balansbommen - som hon ju inledningsvis varit rädd för - tyckte hon tydligen att det var så roligt så hon sprang tillbaka samma väg hon kommit. Så det blev tre passager över balansbommen för henne. Och när hon sedan kom till tunneln så sprang hon in i den men kom inte ut på andra sidan. När jag tittade in i tunneln så såg jag att hon stod och mumsade på korv där inne, som någon tidigare loppdeltagare hade kastat in där. Lava kom sedan inte ut förrän hon förvissat sig om att inget ätbart fanns kvar!

Agility grundkurs i Årsta - gungan. Med kudde under för att dämpa smällen så fungerade det

Agility grundkurs i Årsta - gungan. Med kudde under för att dämpa smällen så fungerade det

Kursen kändes kort men fyllde ändå väl sitt ändamål. Det vi framförallt kände att vi behövde jobba mer med, trots att vi fått det som läxa, var "målhungrigheten", att få Lava att vilja kasta sig iväg när hon såg hindren. Hon sprang genom dem för att vi instruerade henne till det, i stället för att hon själv brann för det. Vid samtal med läraren så sade hon dessutom något som säkert var väl så viktigt - att vi själva behövde träna på att föra hunden på banan. Hon sade att den träningen också kunde göras utan att hunden deltog.

Vi hade förstås inte förväntat oss att fyra kvällspass skulle ge en fullärd agilityhund och förare, så våra förväntingar med kursen - att ge en bas för fortsatt träning - uppfylldes mer än väl.


Bygge av agilitybana (2014-12-27)

Redan innan grundkursen i agility var genomförd så gjorde vi planer för hur vi skulle fortsätta agilityträningen. Många gör detta säkert i brukshundsklubbar, vilket säkert är det bästa sättet. Men för vår del vill vi vara på vårt sommarställe på helgerna, och på vardagar dagtid då jag skulle ha tid så verkar det inte förekomma någon sådan verksamhet i dessa klubbar(?)

Så vår plan var i stället att bygga en liten träningsbana vid vårt sommarställe på Tynningö. Där finns en gräsmatta som vi tyckte var relativt stor och lämplig för ändamålet.

Däcket

Det allra första vi skaffade var en likadan rockring som vi inledningsvis övat med på kursen. Det dröjde inte länge innan vi tröttnade på att hålla i den, så i stället byggde jag en ställning som vi hängde upp den i, och som fick bli vårt första hinder, en variant av däckhindret.

Vid byggande av flera av hindren är sidstabilitet i alla ledder viktiga. För däckhindret på bilden är de diagonala brädorna mycket viktiga, för att förhindra att hindret kollapsar i sidled. Så här ser det hindret ut i färdigt skick:

Agilityhinder - däcket, byggt av spillvirke. Notera diagonalbrädorna överst

Agilityhinder - däcket, byggt av spillvirke. Notera diagonalbrädorna överst

Höjdhopp

De första hindren byggde vi enbart med hjälp av skräpvirke och annat överblivet som vi hittade på och kring vår tomt. Undantaget var rockringen som vi köpte. Även nerkörda vintermarkeringar från Tynningövägen, som låg och skräpade i diken och ute i naturen kom till användning.

Höjdhoppet blev ett sådant hinder, där jag borrade ett par hål i sådana gamla vägmarkeringar. Med hjälp av en skruv i varje stolpe och ett gammalt elrör, blev detta ett höjdhopp. Inledningsvis stack vi bara ner rören i gräsmattan, men fann snart att pinnarna började luta, och att man dessutom ofta vill flytta runt hindren. Jag satte därför så småningom ett träkryss av tunna lister under vardera stolpen i stället.

Så här såg hopphindret ut innan träkryssen under stolparna kom på plats

Enkelt höjdhoppshinder för agility, där stolparna bara är nerstuckna i gräsmattan

Enkelt höjdhoppshinder för agility, där stolparna bara är nerstuckna i gräsmattan

Slalom

När höjdhoppet var klart var det enkelt att fortsätta med slalompinnar. Inledningsvis fick de också bara vara nerstuckna i gräsmattan, men det dröjde inte länge innan de pekade i alla väderstreck. Det dröjde dock till efter sommaren innan liknande träkryss kom på plats där också

Bifogade bild togs i september, då kryssen kommit på plats. Det gör det enkelt att göra banan lättare eller svårare, ungefär på samma sätt som när slalombanor stakas.

Agility slalomhinder. Enkla träkryss av lister parar ihop pinnarna två och två

Agility slalomhinder. Enkla träkryss av lister parar ihop pinnarna två och två

Balansbom

När vi kommit så långt stod sommar­semestrarna för dörren. Jag hade planerat att då fortsätta med hinder som som krävde litet mer snickrande, nämligen gunga och balans­bom. Men med semestern kom också värme - och vilken värme!!

På Tynningö tystnade alla hammarslag, gräsklippare och alla andra livstecken från omgivande sommarstugor. Den enda aktivitet som kunde förmärkas dagtid var kortast möjliga promenader ner till närmaste badbrygga. I övrigt hukade vi alla dagtid i skuggan, inväntande kvällens relativa svalka, som gjorde att man i alla fall kunde gå en kvällspromenad med hunden, förstås fortfarande utan att behöva mer än shorts, t-shirt och sandaler.

Under denna period råkade ju dessutom Lava ut för sina magbekymmer med åtföljande sjukhusbesök och konvalecenstid. Så alla planer på att bygga fler hinder för agility­banan lades så att säga på is. Men på vägen från det första sjukhusbesöket åkte vi i alla fall förbi Byggmax i Gustavsberg och inhandlade litet material för de näst­kommande hindren, som krävde mer än litet överblivet spillvirke från källarvrårna. Detta material fick ligga och invänta svalare väder, som också infann sig när sommaren led mot sitt slut.

När vi slutade agilitykursen fick vi en länk till agilityregler som även innehöll beskrivningar av hinder. Dessa dög bra som bygg­anvisningar. Balans­bommens uppfart, horisontella del och nerfart är vardera knappt fyra meter långa och 30 cm breda. För vardera av dessa använde jag två brädor tryck­impregnerat trallvirke cirka 14,5 cm breda sida vid sida med ett litet mellanrum, och under vardera brädan nära ytterkanten längsgående oimpregnerade bärläkt på högkant, limmade och skruvade mot trallen för att ge större bärighet.

Bärläkten sammanfogades sidledes med tvärställda bitar av bärläkt, likaledes på högkant, med ungefär 60 cm mellanrum. För att säkerställa att trallbrädorna inte kunde förskjutas i sidled mot varann, användes dessutom en diagonalställd bärläkt för varje sektion, också limmad och skruvad mot trallen. Jag lämnade cirka 30 cm av upp- och nerfart utan bärläkt för att ansluta bättre mot marken.

Balansbom - limning av matta. Av bilden framgår de olika diagonalstagen samt uppfartsrampens bärläkt

Balansbom - limning av matta. Av bilden framgår de olika diagonalstagen samt uppfartsrampens bärläkt

Varje sådan sektion blir därmed ganska tung. En sektion går att bära ensam, men alla tre skulle bli mycket svåra att flytta sammanfogade. Jag fick fundera ett tag på hur jag skulle ordna en stadig montering av sektionerna där det ändå skulle vara enkelt att ta isär dem när man ville flytta hindret. Den lösning jag tänkte ut är som följer:

Den horisontella sektionen fick stå på fyra stödben, som utgjordes av tryck­impregnerade stolpar klass A som blivit över sedan vi tog bort ett av trädgårdslanden - föranlett av de spanska skogssniglarnas härjningar. Stolparna förenade jag parvis med tvärstag och diagonalläkt, så att varje stolppar bildade en egen stadig ram. Från varje stolppar använde jag sedan två bärläkt diagonalställda upp mot den horisontella sektionens tredjedel. Dessa diagonala bärläkt kommer att stabilera hela konstruktionen i längsled, samtidigt som de utgör stöd och motverkar att mittsektionen svankar.

Som sammanfogning förborrade jag hål genom de fastlimmade bärläkten, och galvaniserad spik som jag sedan stack igenom stolp­parens, diagonlernas och den horisontella delens bärläkt. Spikarna kan alltså dras ut utan hjälp av verktyg vid demontering, samtidigt som de gör att delarna fixeras mot varandra.

Med detta på plats återstod bara att lägga på upp- och nerfart. Jag hade förberett ett lagom upplag genom att de längsgående bärläkten från den horisontella delen stack ut litet utanför den horisontella delen, med snedsågning i ändarna i samma lutning som upp- och nerfart. På så sätt anslöt de fint, och det återstod bara en fixering. Det skedde med samma metod som som tidigare - galvad spik genom matta och ner i förborrade hål genom trall och den horisontella delens bärläkt.

Därmed var den bärande konstruktionen klar, men fortfarande återstod ytskiktet. Reglerna säger att det ska vara ett halkfritt underlag, olikfärgat i kontaktzonerna, och med tvärställda lister på upp- och nerfart, där gränsen mellan kontaktzon och övriga delar inte får utgöras av en list. Kontaktzonerna ska även vara olikfärgade på sidorna.

Som halkfritt material köpte jag en stuvbit av grå nålfilt samt grön balkongmatta på Bauhaus. De tvärställda listerna är mellanlägg från Byggmax som jag sågade på längden mitt itu. Byggmax använder dem som mellanlägg i sina brädtravar, och blir över som skräp när virket säljs. Jag fick dem utan extra kostnad när jag köpte virket. Mattan limmade jag punktvis mot trallvirket och förankrade också med de skruvar som jag fäste genom tvärlisterna, samt med pappspik i sidled i kontaktzonerna. Därmed var balansbommen klar!

Balansbommen precis färdigbyggd. Av bilden framgår att man behöver en hel del plats för en agilitybana

Balansbommen precis färdigbyggd. Av bilden framgår att man behöver en hel del plats för en agilitybana

Gunga

Med erfarenheterna från balansbommen var den första delen av gungan enkel. Den består nämligen av en likadan sektion som en sektion av balansbommen. Enda skillnaden är att gungan har kontaktzon i båda ändarna, och att jag lämnade båda ändarna fria från bärläkt cirka 30 cm från ändarna för att ge bättre anslutning mot marken.

Dock återstod en trickighet, nämligen anslutningen till gungans stöd i mittpunkten. Den utformning jag valde behöver förbättras då den inte fick tillräcklig stabilitet. Genom att vi hittills har använt en låg balanspunkt har det fungerat med mer primitiv kompletterande stöttning, men näst­kommande sommar kommer gungan att höjas till full höjd, och för detta behöver gungans stöd göras stabilare.

Den konstruktion jag valde var att i den horisontella bärläkten såga och karva ur urtag i sidled, ämnade för en horisontell axel. Den axel jag kunde hitta var ståldelen av en urgammal skruvmejsel, som jag fäste med hjälp av avklippta stålband mot klotsar på en plank­stump. Denna del fungerar bra, men själva stödet av plankstumpen - diagonala tvärben som kan ställas i olika lutning för att reglera höjden - fick inte tillräcklig stabilitet i alla riktningar. För att avhjälpa detta har olika underlägg använts hittills för att stötta upp konstruktionen.

Agility gunga. Inledningsvis har vi gungan så lågt ställd att inga stödben under balanspunkten behövs

Agility gunga. Inledningsvis har vi gungan så lågt ställd att inga stödben under balanspunkten behövs

Inledningsvis har vi ställt gungan mycket lågt, bara för att Lava ska vänja sig vid att brädan tippar över av hennes egen tyngd. Detta har varit framgångsrikt och hon gillar nu hindret. Mot slutet av hösten har vi gradvis sedan höjt hindret vilket har gått bra.

En svårighet som vi ännu inte utsatt Lava för är att på riktiga banor kommer gungan att dimpa ner mot ett hårt underlag med en ljudlig smäll. Då vi har vår gunga på gräsmatta så måste nog en sten placeras i gungans nerslagspunkt för att i någon mån efterlikna hur det skulle vara på en riktig bana.

Längdhopp

Det sista hindret jag byggde för agilitybanan hösten 2014 var längdhoppet. Efter de föregående hindren var detta busenkelt. Längdhoppet består av några låga horisontella tvärställda brädor som lutar svagt uppåt. De ska placeras med ett litet mellanrum mellan brädorna, och hoppets längd varieras främst med antalet brädor.

Eftersom vi på sommaren hade inköpt trall­virke även för längdhoppet var det bara att såga och skruva ihop. Om man har en hinderbeskrivning, vilket man föstås har skaffat redan om man vill bygga en agilitybana, så krävs ingen vidare beskrivning av hur hindret byggs. Hittills har jag byggt tre brädor, vilket möjligen är tillräckligt för Lavas storleksklass. Om det behövs så är det enkelt att bygga en bräda till. Så här ser hindret ut:

Agility längdhopp. Vi har hittills använt tre brädor - möjligen tillräckligt för vår hunds storleksklass

Agility längdhopp. Vi har hittills använt tre brädor - möjligen tillräckligt för vår hunds storleksklass

Tunnel

Utöver de nu beskrivna hindren har vi ytterligare ett hinder, som jag dock inte byggt själv. Det är en tunnel, som vi köpte från en webbutik. Tunneln är tyvärr enklare utförd med en tunn och prasslig syntetväv, men kostade inte heller särskilt mycket.

På samma sätt som på grundkursen så hade Lava svårt för tunneln. Den prasslar när hon går i den, och ännu mer om det blåser. Så vi kunde få henne igenom tunneln, men lika ofta så stannade hon hellre utanför.

Men detta var bara en tränings­fråga. Jag märkte ju när jag tränade släp med Lava hemma, användande ett ganska tungt överkast som hon fick kravla sig igenom, att om jag satte det i en dörröppning och sprang runt i lägenheten och igenom dörröppningen så Lava hade bara en väg igenom, så blev det plötsligt roligt för henne också. En gång på Tynningö arrangerade vi tunneln vid hus­knuten så man sprang runt huset och måste passera igenom tunneln vid husgaveln, och då blev det plötsligt roligt för henne. Efter några fler sådana varv hade hon kommit över sin aversion även mot den prassliga väven och springer nu glatt genom tunneln.

Agility tunnel. Lava är avvaktande men förstår vad vi vill och låter sig motvilligt lockas igenom

Agility tunnel. Lava är avvaktande men förstår vad vi vill och låter sig motvilligt lockas igenom

Den färdiga agilitybanan

Med alla dessa hinder på plats så hade redan hösten kommit långt, och det återstod inte mycket tid för träning. Men några träningsvarv har vi ändå hunnit med.

Ett problem jag inte räknade med var hur stor plats hindren tar. Det längsta hindret är balansbommen och det är nästan tolv meter långt, och mellan varje hinder bör man väl ha åtminstone fyra meter. Så vår stora gräsmatta visade sig inte vara så stor, och vi tvingas ta även andra delar av tomten i anspråk för banan, vilket medför även nivåskillnader. Men det kanske bara gör banan roligare?

När jag skriver detta julhelgen 2014 är hindren ihopplockade och inställda i källaren för vintern. Men när våren kommer så är det bara att plocka ut dem igen och förhoppningsvis också få många roliga tränings­timmar. Möjligen kommer jag då också att komplettera med det agilityhinder som vi ännu inte stiftat bekantskap med - A-hindret.

Agilityträning på vår egenbyggda agilitybana - balansbom

Agilityträning på vår egenbyggda agilitybana - balansbom

Agilityträning på vår egenbyggda agilitybana - balansbom

Agilityträning på vår egenbyggda agilitybana - balansbom

Balansbom

Balansbom

Däcket

Däcket

Höjdhopp

Höjdhopp

Höjdhopp

Höjdhopp

Slalom

Slalom

Gunga

Gunga

Tunnel

Tunnel

Agilityträning på vår egenbyggda agilitybana

Agilityträning på vår egenbyggda agilitybana


Sheltieträffar (2015-01-04)

I slutet av 2014 fick vi en inbjudan via en facebookgrupp till en sheltieträff på Kevlinge golfbana. Träffen var annonserad till 4/1 2015 klockan 12. Vi har sedan länge sökt aktiviteter för Lava tillsammans med andra hundar på tider då vi har möjlighet att delta, men detta var första gången det inte krockade med andra aktiviteter. Så vi tackade genast ja till denna inbjudan.

Med tunnelbana tog vi oss enkelt till Mörby Centrum, och vid utgången träffade vi på Lisa Lindgren som hade inbjudit till träffen. En promenad på fem minuter tog oss ner till ingången till golfbanan, där en talrik skara av människor och shelties mötte.

Vädret var härligt, med ett par minusgrader, soligt och ganska lugnt. Genom att temperaturen var på den rätta sidan om 0-strecket var marken härligt hård och torr. Så här års leder ju oftast plusgrader till att marken blir våt, mjuk och lerig. Men denna dag visade sig golfbanan från sin allra bästa sida, och det var mycket vackert och behagligt att ströva omkring där.

Sheltieträff på Kevlinge Golfbana 4/1 2015

Sheltieträff på Kevlinge Golfbana 4/1 2015

Vi var litet spända på hur Lava skulle reagera med så många hundar runt omkring sig. Hon brukar annars verka tycka det är roligast med bara en hund att leka med. När det blir flera hundar så lämnas hon ofta utanför. Och på denna träff deltog ungefär 35 shelties åtföljda av cirka 20 ägare.

Lava verkade mycket riktigt litet konfunderad inför detta myller av hundar. När någon ny hundägare anlände medan vi väntade vid starten, så sprang Lava genast och välkomnade nykomlingarna, både hunden och dess ägare. Men dessemellan så verkade hon litet förvirrad inför alla dessa hundar. Allt eftersom dagen fortskred så gick det litet bättre, och ibland hittade hon kompisar för sin favoritlek - att rusa omkring i stora cirklar medan förhoppningsvis någon jagade henne.

Under träffen strövade vi bort till andra änden av golfbanan, där vi fikade i en solig sluttning, med Edsviken skymtande mellan träden här och där. Alla hade med eget fika, men Lisa bjöd på jättegoda kanelbullar! Mums!

Sheltieträff vid fikaplatsen. Lava i förgrunden

Sheltieträff vid fikaplatsen. Lava i förgrunden

Efter fikat strövade vi sedan sakta tillbaka till utgångspunkten, där träffen avslutades.

Det blev en mycket lyckad träff i härligt väder med vackra omgivningar - definitivt en välkommen omväxling till den sedvanliga rastningspromenaden i Tanto, runt Årstaviken eller Långholmen. Och en ny träff är redan aviserad till i slutet på januari. Vi ska försöka delta då också, fast eventuellt, beroende på vädret, kommer vi då att försöka sträcka på benen litet mer före träffen, t.ex. inleda med en promenad från Rödsjön och ner till starten vid golfbanan.

Sheltieträff på Kevlinge Golf - startplatsen

Sheltieträff på Kevlinge Golf - startplatsen

Sheltieträff på Kevlinge Golf

Sheltieträff på Kevlinge Golf

Kevlinge Golfbana

Kevlinge Golfbana

Kevlinge Golfbana, Edsviken i bakgrunden

Kevlinge Golfbana, Edsviken i bakgrunden

Kevlinge Golfbana

Kevlinge Golfbana

Fika

Fika

Sheltieträff 25/1 2015

Den förra sheltieträffen strax efter nyår 2015 blev så uppskattad att det föranledde en ny inbjudan, även denna gång på en söndag. Det krockade inte med något annat denna gång heller, så den 25:e januari stod vi på nytt vid golfbanan, som denna gång var täckt av 10-15 cm kramsnö.

Denna gång var det ännu fler deltagare - kanske 45 människor och säkert ännu fler shelties.

Gruppbild från sheltieträff vid Kevlinge Golf 25/1 2015

Gruppbild från sheltieträff vid Kevlinge Golf 25/1 2015

De flesta hundar älskar snö, och det märktes även på Lava. Blygheten från första träffen var borta, och hon satte genast igång med att jaga runt tillsammans med de andra hundarna. Kramsnön gjorde sig dock snart märkbar, och snart hängde stora snöbollar i pälsen på de flesta shelties. Det gjorde att Lava så småningom fick ägna en del av tiden åt att befria sig från dessa.

Så småningom knallade vi iväg en runda på golfbanan. Eftersom de flesta ville gå på i de upptrampade spåren blev det till en mycket utdragen rad av hundägare med hundar. Även under de här förhållandena följde Lava oss bra, och hon höll sig alltid i närheten utan att vi behövde använda någon inkallning.

I en sluttning under några träd där det var tunnare snö fikade vi och bjöds på fikabröd av Lisa. Där blev det också möjlighet till gruppfotografering, innan vi på nytt strövade tillbaka till utgångspunkten.

Jag gissar att det inte var sista sheltieträffen för Lava här. Det är verkligen en mycket trevlig variation på de vanliga rastningspromenaderna, och det var säkert inte bara vi som uppskattade träffen.

Sheltieträff på Kevlinge Golf 2015-01-25

Sheltieträff på Kevlinge Golf 2015-01-25

Sheltieträff på Kevlinge Golf 2015-01-25

Sheltieträff på Kevlinge Golf 2015-01-25


Tre år med Lava (2017-03-05)

Lava har nu passerat sin tredje födelsedag, och hälsan tiger still.

Nåja, ganska i alla fall..

Ungefär en gång i veckan kräks hon. Det sker oftast ute. När man ser att hon börjar beta gräs - gärna kvickrot, så vet man att hon vill kräkas, och det gör hon sedan bara en kort stund senare. Någon gång kan det också hända att hon gör det hemmavid, och då får man ta fram skurtrasan.

Jag vet inte varför detta sker, men när hon väl har kräkts så verkar hon må bra igen. En teori jag har är att hon får i sig hundhår från sin päls när hon vårdar den, och som hon vill göra sig av med. Men det är bara en teori, jag vet inte.

Mer sällsynt - tack och lov! - är att hon mitt i natten börjar gnälla och vill ut. Det kan vara omkring klockan fyra på morgonen, och i dessa fall är hon ofelbart lös i magen, och har bråttom till närmaste buske. Vi har då brukat ge henne skonkost - först bara vatten med en aning inblandat socker/salt i en mix vi läst oss till på nätet, sedan urkokt ris med någon utmosad fiskbulle.

Vi har vid dessa tillfällen ibland också gett henne samma skonkost som hon ordinerades vid sitt besök vid djursjukhuset vid ett års ålder. Det går att beställa via nätet, och är dessutom värsta hundgodiset för henne om det inte går åt som vanlig mat. Med denna behandling har hon blivit bra igen på ett par dagar, och det har räckt att gå ut på natten bara första dagen.

Som tur väl är har dessa diaréer blivit alltmer sällsynta, och det var väl nu ungefär ett halvår sedan sist. Och i stället vill jag nu berätta om alla positiva upplevelser tillsammans med Lava.

Hundägare lever längre

Hemmavid sover Lava en stor del av tiden då vi ägnar oss åt annat. Umgänget med vår hund består i stället till stor del av promenader och vandringar.

De flesta av dessa är förstås vanliga rastnings­promenader - normalt en knapp timmes promenad två till tre gånger om dagen. Lava visar ingen otålighet att komma ut på morgnarna, så om man vill kan man utan vidare vänta till elva på förmiddagen med första rastningen, som då å andra sidan gärna får bli litet längre. Om man går ut tidigare på morgonen så får det bli även en eftermiddagspromenad, och så är förstås kvällspromenaden obligatorisk.

Dessa rastningspromenader måste genom­föras oberoende av väderlek. Och - tro mig - när man väl kommer ut så är det skönt, även i busväder!

Det lär finnas studier som visar att hundägare lever längre, och jag är övertygad om att en stor del av förklaringen till det består just av att hundägarna behöver dessa rastnings­promenader minst lika mycket som sina hundar!

Vandrarkompisen

För min del är ändå den största upplevelsen de längre skogspromenader jag brukar genomföra, och som finns beskrivna i vandringsguiden och vandringsrapporterna. Oftast brukar jag då åka med SL till en plats och sedan vandra till en annan, med lunchfika, beroende på årstid också med bad och/eller svampplockning. Under 2015 blev dessa promenader 95 mil, varav 43 vandringar på totalt 68 mil finns beskrivna med bilder i ovanstående länk.

Lava följer mig alltid troget på dessa vandringar. Det finns normalt inget behov av att ha henne kopplad. Ibland dyker det upp rådjur som hon då jagar bort från stigen, men hon springer inte långt, sällan utom synhåll, och brukar inte avlägsna sig från stigen. I stället vänder hon snabbt tillbaka när hon jagat bort rådjuret för att få sin belöning.

I samband med lunch- och badpauser har jag dock märkt att hon får ett vaktbeteende om hon hör att någon närmar sig, så jag brukar numer oftast koppla henne under längre raster.

Det händer att jag går i mina egna tankar, och efter någon halvtimme plötsligt funderar på vart Lava tagit vägen. När jag tittar bakåt ser jag inte till någon hund och börjar kalla på henne. En liten puff på benet blir allt som oftast svaret, då står hon precis intill mig på en annan sida än jag tittade. Det har hittills aldrig hänt att hon kommit bort eller varit långt borta.

Lava är min trogna vandrarkompis, och jag uppskattar verkligen hennes sällskap. Nedan visar jag ett ett litet urval bilder från vandringarna under dessa tre år, som alla utgör vackra minnen för mig. Betydligt fler finns under avsnittet Friluftssidan.

Bad på fjället vid Grövelsjön 2013-07-25

Bad på fjället vid Grövelsjön 2013-07-25

Lava återhämtar sig i fjälltältet 2013-07-25 15:25

Lava återhämtar sig i fjälltältet 2013-07-25 15:25

Tältning på fjället 2013-07-26 17:49

Tältning på fjället 2013-07-26 17:49

Lunchpaus på fjällvandring 2013-07-27 11:33

Lunchpaus på fjällvandring 2013-07-27 11:33

Lava på fjällvandring 2013-07-27 13:36

Lava på fjällvandring 2013-07-27 13:36

Lunchfika vid Lissma Kvarnsjö 2013-11-07

Lunchfika vid Lissma Kvarnsjö 2013-11-07

Norr om Hässelby 2013-11-15

Norr om Hässelby 2013-11-15

Gömmaren 2014-01-07

Gömmaren 2014-01-07

Skidåkning på Söderbysjön 2014-01-23

Skidåkning på Söderbysjön 2014-01-23

Ovanför Ulvsjön, på vandring Tyresö kyrka-Dammtorp 2014-02-26

Ovanför Ulvsjön, på vandring Tyresö kyrka-Dammtorp 2014-02-26

Jag gosar med Lava vid Tornbergssjön på vandring Hemfosa-Västerhaninge 2014-03-12

Jag gosar med Lava vid Tornbergssjön på vandring Hemfosa-Västerhaninge 2014-03-12

Stensjön vid Tyresta 2014-05-27

Stensjön vid Tyresta 2014-05-27

Från vandring Hörningsnäs-Bullsta 2014-06-04

Från vandring Hörningsnäs-Bullsta 2014-06-04

Vandring Bullsta-Tumba 2014-06-11

Vandring Bullsta-Tumba 2014-06-11

Vandring Mölnbo-Järna, vid Akaren 2014-06-18

Vandring Mölnbo-Järna, vid Akaren 2014-06-18

Vandring Tumba-Handen, vid Trehörningen 2014-06-26

Vandring Tumba-Handen, vid Trehörningen 2014-06-26

Vandring Nyfors-Sandemar, vid Långsjön 2014-07-02

Vandring Nyfors-Sandemar, vid Långsjön 2014-07-02

Bad vid Erstviksbadet 2014-08-13

Bad vid Erstviksbadet 2014-08-13

Från vandring vid Gålö 2014-09-17

Från vandring vid Gålö 2014-09-17

Vandring Skarpnäck-Tenntorp, vid Strålsjön 2014-10-17

Vandring Skarpnäck-Tenntorp, vid Strålsjön 2014-10-17

Översvämmad passage nära Svartbäcken 2014-10-28

Översvämmad passage nära Svartbäcken 2014-10-28

Improviserad agilityträning nära Upplands Väsby 2014-10-28

Improviserad agilityträning nära Upplands Väsby 2014-10-28

Måsnaren 2014-11-26

Måsnaren 2014-11-26

På Drevvikens is 2015-01-17

På Drevvikens is 2015-01-17

Skidåkning Tenntorp-Tyresta,vid Skomakartorp 2015-02-06

Skidåkning Tenntorp-Tyresta,vid Skomakartorp 2015-02-06

Järna-Tvetaberg 2015-03-05

Järna-Tvetaberg 2015-03-05

Shelties nära Ösmo 2015-03-18

Shelties nära Ösmo 2015-03-18

Lek med annan hund vid Stäket 2015-03-24

Lek med annan hund vid Stäket 2015-03-24

Brosjön vid Vårsta 2015-04-15

Brosjön vid Vårsta 2015-04-15

Bogesundslandet vid Askrikefjärden 2015-04-22

Bogesundslandet vid Askrikefjärden 2015-04-22

Vid Öran 2015-05-27

Vid Öran 2015-05-27

Vid Stensjön 2015-06-04

Vid Stensjön 2015-06-04

Norrvrå-Mölnbo 2015-06-11

Norrvrå-Mölnbo 2015-06-11

Gålö 2015-08-19

Gålö 2015-08-19

Erstavik-Nackakvarn, vid Dammsjön 2015-08-26

Erstavik-Nackakvarn, vid Dammsjön 2015-08-26

Ålstäket-Saltarö 2015-09-03

Ålstäket-Saltarö 2015-09-03

Järna-Södertälje 2015-10-21

Järna-Södertälje 2015-10-21

Tenntorp-Tyresta 2015-11-04

Tenntorp-Tyresta 2015-11-04

Gåseborg 2015-11-17

Gåseborg 2015-11-17

Erstavik (Lundsjön) 2015-11-22

Erstavik (Lundsjön) 2015-11-22

Fagersjö-Skarpnäck 2015-12-29

Fagersjö-Skarpnäck 2015-12-29

Skidåkning Öringe Sandemar (vid Långsjöns vindskydd) 2016-01-20

Skidåkning Öringe Sandemar (vid Långsjöns vindskydd) 2016-01-20

Lovön 2016-02-24

Lovön 2016-02-24

Ösmo-Hemfosa 2016-03-12

Ösmo-Hemfosa 2016-03-12

Gömmaren 2016-04-12

Gömmaren 2016-04-12

Järna-Mölnbo vid Akaren 2016-05-04

Järna-Mölnbo vid Akaren 2016-05-04

Ådran-Farsta (Länna Kvarnsjön) 2016-05-24

Ådran-Farsta (Länna Kvarnsjön) 2016-05-24


Vår vovve i medelåldern (2020-05-08)

Under skogspromenaderna med Lava har jag redan slitit ut tre vandringskängor och minst ett par stövlar. Vi har gått många hundra mil, nästan alla i friluftsområdena kring Stockholm, utöver alla kortare rastningspromenader.

Hur länge en hund kommer att leva kan man förstås inte förutsäga. Men för vår hund av rasen Shetland Sheepdog är det väl rimligt att tro att hon kan bli omkring fjorton år, såvida hon inte råkar ut för olyckor eller allvarliga sjukdomar innan dess.

Lava har nu passerat sin sjuårsdag, och kan därmed vara mer än halvvägs genom förväntad livslängd. Det har varit sju härliga år, både för henne och för oss som ägare. Så vitt vi nu vet är hon frisk, och är enligt vår mening en mycket rar och tillgiven hund. Det har inte hänt några incidenter sedan förra inlägget, och det har varit lugnt även vad avser mer vardagliga problem.

Nedan följer en lägesrapport så här vid halvtid för de för oss viktigaste aspekterna på hundägandet.

Hundens hälsa och vård

Magbesvär, som Lava tidigare några gånger drabbats av, har på senare tid inte varit framträdande. Visst händer det någon gång att hon kräks, men det har då varit enstaka händelser. Möjligen kan dessa kräkningar bero på att hon får i sig hundhår då hon vårdar sin päls. Men hon är fortfarande en matglad hund, och på varje promenad är hon på spaning efter något ätbart. Och hon är duktig på att hitta något att tugga på. Exempelvis på en promenad på Tynningö nyligen så dök hon plötsligt ut åt sidan i kanten av en äng med högt gräs, svirrade omkring litet innan nosen dök ner i gräsmassan och kom upp med några ostskivor i gapet.

Vi tror att hennes vikt är ok, och vi försöker reglera vikten med att anpassa mat­portionerna i proportion till hennes hull. Men vi har inget facit på om hennes vikt är optimal.

Lava har vaccinerats årligen. Denna vår har vi dock inte fått sedvanlig kallelse från veterinären, kanske på grund av corona­pandemin. Förhoppningsvis kommer detta att normaliseras till hösten.

Vi har fortsatt att borsta hennes tänder med eltandborste (Oral b) varje morgon. Jag vet inte hur man känner igen tandsten, men hoppas att hennes tänder och tandkött mår bra. Hennes andedräkt känns ok.

Vi kan inte heller se att hon drabbats av några ledbesvär så här långt, och har inte heller vetskap om några andra krämpor.

Den kloklippning vi genomfört varannan vecka har tidigare gått utan problem. Men för ungefär ett halvår sedan har Lava börjat krångla när vi vill klippa hennes klor, av för oss okänd anledning. Vi klarar fortfarande att klippa klorna på hennes baktassar, men på framtassarna har vi tvingats börja använda en fotfil i stället. Hon gillar inte det heller, men tolererar det i alla fall med litet krångel. Detta känns som något vi inte riktigt lyckats förstå och rätta till.

Uppdatering 2021-02-07: Problemen med kloklippningen har försvunnit. Det är forfarande inte något Lava uppskattar, men nu kan vi utan problem klippa klorna igen. Vi skaffade en ny kloklippningstång, men vet inte om det gjorde någon skillnad.

Pälsvård är väl inget vi ägnat mycket tid åt, men hennes päls borstas i alla fall litet grann då och då. Då och då blir det tovor som vi klipper bort, och brukar då även ansa de pälstofflor som bildas runt hennes tassar. Ibland får hon också litet salva på sina tassar om de verkar torra. En eller ett par gånger om året släpper hon underpäls, och då brukar vi försöka påskynda det genom att rensa bort så mycket som möjligt för hand eller med borste.

Andra beteenden

Möten med andra människor är normalt problemfria. Cyklar bryr hon sig inte om, men när det gäller joggare är hon inte helt pålitlig. Oftast ignorerar hon dem, men enstaka gånger verkar hon uppfatta dem som ett hot och kan då fara ut och skälla på dem. Vi försöker därför för säkerhets skull ta henne litet åt sidan och lämna plats för joggarna. Ibland överraskar dock joggarna oss själva också, särskilt om de tyst stryker förbi bakifrån, och då kan det vara knepigare. Det var dock ganska länge sedan vi upplevde några problem.

Värre är det med skateboards och rullskidåkare. Dessa skäller hon undantagslöst på. Lyckligtvis hörs ju dessa på långt håll, så vi är förberedda och tillser att hon inte kan fara ut mot dem. Även elsparkcyklar har hon skällt på, men det verkar som att hon nu i alla fall delvis börjar vänja sig vid dem.

Ute i skogen kan hon någon gång ge varningsskall när andra närmar sig, men oftast inte. Men vid raster i skogen där det annars är tyst ger hon nästan alltid varningskall när hon hör att andra närmar sig. Lava har mycket bättre utvecklade sinnen för vad som rör sig runt henne i landskapet, så vi blir nästan alltid varse både djur och människor genom att observera Lava, långt innan vi själva är medvetna om deras existens.

Lava beter sig mycket bra på skogspromenader, och håller sig alltid i vår omedelbara närhet. Om hon märker rådjur eller en hare i sin omgivning brukar hon springa några tiotal meter och skälla, men när när de ger sig iväg så har hon nästan lika bråttom tillbaka får att få en godisbit som belöning. Jag vet inte om det är rätt att belöna snarare än att bestraffa i sådana lägen, men belöningsmetoden har i alla fall för oss gjort att möten med vilda djur känns problemfria.

Sammantaget är allt alltså mycket bra så här långt, men insikten att hundåren går väldigt fort finns.

Lava, på vandring Ösmo-Hemfosa 2017-11-15

Lava, på vandring Ösmo-Hemfosa 2017-11-15

Nära Skansen (från vandring Djurgården-Karlaplan 2017-12-20)

Nära Skansen (från vandring Djurgården-Karlaplan 2017-12-20)

Tyresta Stensjön 2018-07-03

Tyresta Stensjön 2018-07-03

Förmiddagsfika på vandring Östertälje-Vårsta 2018-09-25

Förmiddagsfika på vandring Östertälje-Vårsta 2018-09-25

Besök hos granne på Tynningö 2018-10-13

Besök hos granne på Tynningö 2018-10-13

Tynningö 2019-06-23

Tynningö 2019-06-23

Gåseborg 2020-01-22

Gåseborg 2020-01-22

Insjön (från vandring Orminge-Eriksvik-Lännersta 2020-01-30)

Insjön (från vandring Orminge-Eriksvik-Lännersta 2020-01-30)

Lundsjön (från vandring Nacka Kvarn-Fisksätra 2020-02-05)

Lundsjön (från vandring Nacka Kvarn-Fisksätra 2020-02-05)

Sheltievandring vid Flaten 2020-02-12

Sheltievandring vid Flaten 2020-02-12

Fikapaus vid Orangeriet vid Ulrikdals slott (från vandring Helenelund-Solna 2020-02-28)

Fikapaus vid Orangeriet vid Ulrikdals slott (från vandring Helenelund-Solna 2020-02-28)

Årstaviken våren 2020

Årstaviken våren 2020

Årstaviken våren 2020

Årstaviken våren 2020

Tynningö 2020-05-31

Tynningö 2020-05-31

Tynningö 2020-06-18

Tynningö 2020-06-18

Tynningö 2020-08-22

Tynningö 2020-08-22

Lava 2020-11-12

Lava 2020-11-12

Tanto 2020-11-27

Tanto 2020-11-27

Lava och jag 2021-01-15

Lava och jag 2021-01-15

Lava 2021-01-04

Lava 2021-01-04

Kvällsvandring med Lava 2020-12-23

Kvällsvandring med Lava 2020-12-23