Dans år 2002

Folkmusikhuset, eller Skeppis i folkmun, är nog ställe nummer 1 för många Stockholmare som är intresserade av folkmusik och polskedans. Dessutom är det säkert många som tagit sina första danssteg på dess tiljor.

Det var ganska länge sedan vi besökte Skeppis. När vi kom dit blev jag genast indragen i polskeakuten som hjälpdansare, något som jag ju gärna bidrog med.

Över huvud taget tycker jag detta vittnar om stämningen på Skeppis, som bygger på frivillighet och entusiasm från många medlemmar.

På den senare dansen i stora salen uppskattade jag det litet större dansutrymme som erbjöds jämfört med tidigare besök. Antagligen berodde detta på att en del Stockholmare fortfarande var på nyårsledighet.

När vi klev av bussen vid Hemmesta Bygdegård kunde vi med sorg konstatera att den snö vi under två skidhelger hade kunnat njuta av nu är nästan helt försvunnen. Som tur är krävdes det inte många steg för att få något annat att glädja sig åt, nämligen dans till Wermdö Durspelare. Dansgolvet var liksom på tidigare danser litet trögt i början, innan botemedel i form av kaffe och senare dansvax sattes in. Tiden går fort när man har roligt, och strax var det dags för fikapaus.

Denna kväll var det ett ovanligt och uppskattat extra inslag i pausen, bestående av underhållning med sång och spel - Conny spelade, tyvärr uppfattade jag inte namnet på sångaren. Sången blandades med allsångsinslag och medverkan från publiken i form av handklappar, reverencior med mera.

Som vanligt blev det också en finsk familjeschottis, som vi tycker är trevlig omväxling.

På årets stämma mötte en överraskning redan i entrén, som hade flyttat till baksidan. Orsaken visade sig vara att den plats där vi tidigare dansat nu var förvandlad till garderob. Det är i och för sig lätt att förstå att det behövdes, för lokalen var fylld med kläder från en talrik besöksskara.

Dans erbjöds i stället i första hand på plan 3, och så småningom också på plan 2. Danslokalen på plan 3 hade en form med en smalare "midja" mellan två rum. Golvet bestod av plastmatta, som kändes ganska stum och sträv. Det fanns knappast någon möjlighet att sitta i denna lokal.

När orkestern stod i ena änden av lokalen fungerade det ganska bra. Men när till exempelvis Nyckelharpsorkestern ställde sig i "midjan" mitt i rummet påverkade det framkomligheten avsevärt.

Vi tyckte annars att Nyckelharpsorkestern spelade bra. Ett lustigt inslag var att enda publikönskningen när de spelade var att två unga tjejer önskade en extra polka. Det gladde litet att också den unga generationen kunde känna samma inspiration som vi inför gammaldansmusiken.

På plan 2 var det ett fik och innanför detta ett relativt rymligt rum med plats för både musiker, sittande och en del dansande. Också detta rum hade plastmatta av liknande beskaffenhet.

Vi dansade ungefär lika mycket i båda lokalerna. Eftersom det var rymligare på plan 2 så gav detta oss den bästa dansupplevelsen. Vi saknade dock det mjukare och halare golvet från tidigare år, i det rum som nu var garderob.

Stallet hade annonserat något som kallades Pub Knapsu, med olika slags underhållning och dans innehållande bl.a. tango och humppa. Det lät ju spännande. För säkerhets skull hade vi därför inhandlat biljetter någon dag i förväg, något som visade sig vara en förutsättning om man ville komma in.

Vi anlände redan till dansinstruktionen, som var i finsk tango och humppa. Till instruktionen spelades utmärkt dansmusik, av musiker som vi fick se mer av senare på kvällen.

Efter detta inslag följde två ganska långa avsnitt med scenframträdanden. Det första inleddes med allsång, varefter programmet varvades med sång, kåserier och berättelser. Det andra avsnittet innehöll bland annat musikaliska inslag och dikter.

När dansen väl kom igång hade nog klockan nått midnatt. Dansen inleddes med långdans till humppamusik, varefter det blev cirka en halvtimme allmän dans, med gammaldans, finsk tango och humppa.

Efter en timmes resa med pendeltåg anlände vi till Gnesta Elektron strax före halv sju. Dansen pågick då för fullt, så det var bara att kasta sig ut i dansens virvlar. Musiken pågick i halvtimmespass kontinuerligt ända fram tills dess vi lämnade dansen halv elva.

Dansen bestod till stor del av gammaldans, men uppblandat med polskor och någon engelska.

Den vanligaste polskan var nog hamburgska, men även dalapolskor och slängpolskor spelades det en hel del. Fiket som ligger i danslokalen men några trappsteg högre än dansgolvet, var öppet hela tiden.

Det blev en mycket trevlig kväll, med bra dansgolv och omväxlande dansmusik.

För första gången på länge besökte vi Mälparingen, ditlockade av instruktion i tango och quickstep. Den senare dansen hade vi hittills över huvud taget inte kommit i kontakt med.

Det visade sig att dansen var välbesökt. Instruktionen inleddes med tango av "europeisk" typ. Före paus hann vi med en liten kombination av progressiv side step, en typ av vänstervändning samt rock turn.

Efter fikat blev det kort repetition, och sedan fick vi prova på quickstep. På den korta tid som stod till buds hann vi ändå med grundsteg och lock step.

Efter kort repetition av tango avslutades en riktigt trevlig kväll med familjevals. Vi var imponerade av hur mycket vi hunnit med på bara två timmars dans.

För andra gången på en vecka och ett år gick vi på buggkväll. Denna gång var det meningen att Date skulle spela, men på grund av sjukdom hade Solo ersatt.

Buggkvällarna brukar annonseras som kvällar med högre tempo. Min upplevelse är att tempot i musiken på denna typ av kvällar inte är särskilt hög, däremot är det ett högre ljudtryck.

Ofta brukar jag efter ett kort tag tycka att denna typ av musik blir en smula enahanda. Denna kväll måste jag dock tillstå att framemot andra pausen så var musiken inte så dum. Några låtar spelades i gott jivetempo, och de långsammare låtarna dessemellan var klart dansbara.

Stockholms spelmanslag hade denna gång ändrat danslokal till Hägerstensåsen, på grund av höjd hyra på Musikmuseet.

Om det berodde på förlängd restid eller på att Magdalena gjorde ett förnyat försök att vinna guld i OS är väl osäkert, men när dansen påbörjades var det gott om plats på dansgolvet. Det blev dock bättre efter en stund.

Magdalena hade säkert inte heller uppskattat glidet på dansgolvet i inledningen, men efter förnyad sopning och så småningom dansvax blev det riktigt bra.

Mitt intryck är att både dansare och spelmanslag i början var ovana vid lokalen, men efter en stund gillade den bättre. Det var också riktigt trevligt med de öppna dörrarna i sidan av lokalen in till fiket.

I pauserna spelade Marie Axelsson mycket vårdat och fint, och det var roligt både att lyssna på och dansa till hennes musik.

Under fikapausen blev det en liten diskussion vid det bord jag satt om uppbjudning till dans, och varför den fungerar bra vid vissa danstillfällen men sämre vid andra.

Detta kan nog ibland vara en avhållande faktor, särskilt för de som går till dans utan danspartners. Vi diskuterade om detta fenomen var särskilt vanligt på polskedanser, och vad det i så fall kunde bero på.

Slutintrycket av kvällen var att det var en bra danskväll, som kanske skulle kunna bli ännu bättre om vi dansare anstränger oss att bjuda upp nya partners litet oftare.

För första gången besökte vi Ljunglöwska salen i Medborgarhuset, som påminner litet om danslokalen i Alvik. Nya vänner arrangerade, och Groovie Big Band spelade. Nya vänner annonserar sin dans som dans för "mogen ungdom", och det tyckte vi kunde passa oss.

Vi hade väntat oss foxtrot, och detta fick vi också dansa. Men kvällen kom att innehålla större dansutmaningar, det blev också inslag av Lindy Hop, cha cha cha, samba, tango, rock, modern vals och - gammaldans i halsbrytande tempo.

För första gången på många år - sedan man slutade med polskor på Yesterday - besökte vi på nytt detta fina dansställe i närheten av Brottby. Arlanda Street Cruisers anordnade Rockabillyfest med Hayden Thompson från USA, Jonny & The Roccos från England, svenska Sonny Rogers & The Kingpins och Orville Nash med Wreckless.

Dansen skulle börja klockan åtta. När vi anlände så var det bara ett fåtal som kommit, och orkestrarna höll på med ljudprov. Vi såg dock redan från början att det var en annorlunda stil på dessa besökare jämfört med vad vi var vana vid från andra danser. Vanlig klädsel var skinnjacka eller skinnväst, och besökarna hade ofta provianterat med en ölburk i serveringen.

Strax efter nio drog en av orkestrarna igång, det var då fortfarande ganska glest med besökare. Eftersom det var svalt i lokalen och vi väntat en timme, så började vi genast dansa på det då tomma dansgolvet. Ett gäng, huvudsakligen killar, gjorde oss dock sällskap nästan på en gång, med dans som påminde om twist och som såg både inlevelsefull och bra ut. Successivt under kvällen kom det sedan mer och mer folk, när vi gick vid midnatt så var det en mindre kö vid garderoben av nyanlända.

Musiken var härlig rockmusik av högt tempo. De långsammare låtarna var mycket tunnsådda och egentligen inte särskilt långsamma. Vi dansade själva mest jive/jitterbug, och i det tempot gick pulsen snabbt upp i symaskinstakt. Övriga besökare gjorde som de ville, en del dansade ibland pardans, en del stod och många dansade den typ av solodans som vi sett redan i inledningen.

En tjej kommenterade att vi borde gå på Rockabillyfesterna på sommaren, och rekommenderade www.envikenrecords.com och danstillfället vid Ökna. Men, tillade hon efter en stunds eftertanke, jag borde göra något åt min klädsel. När jag undrade hur, sade hon att jag väl kunde titta på killen som stod bakom mig. Han hade skinnjacka med en kedja hängande från fickan, icke upplagda jeans där överflödigt tyg var uppvikt, och spetsiga skor. Dessutom, sade hon, borde jag göra något åt min frisyr. Och förresten, även skaffa en fin bil.

Det höga tempot i dansen i kombination med den rökiga miljön gjorde att vi kände oss nöjda vid midnatt, men förmodligen fortsatte då dansen några timmar till.

Stockholmias danser en gång per säsong ser många av oss dansande fram emot. Till vårens dans hade en talrik danspublik kommit för att dansa till Boda Spelmanslag, och både stämning och värme nådde snabbt höga nivåer.

Ungefär hälften av dansen bestod av Bodapolskor, den andra hälften var en blandning av polskor från Bingsjö och gammaldans. Kvällen avslutades med långdans från Sollerön.

På vårens sista gammaldans på Mälarsalen spelade Slagsta Gilles spelmanslag gammalt, och Gamla Polare med Ludgo-Pelle tre moderna och en gammal. Båda orkestrarna var mycket trevliga att dansa till.

På dansen meddelades att från och med i höst återgår man till den gamla spelordningen med helgammalt omväxlande med två moderna och två gamla.

Det meddelades samtidigt att Mälarsalen i höst kommer att fira 30-årsjubileum i senare delen av november.

Under videoredigeringen kunde jag iaktta många glada skratt, något som delvis försvinner när videon komprimeras för Internet. Helt uppenbart är att det är väldigt många som under de gångna 30 åren har haft väldigt roligt på Mälarsalen.

Valborgsmässoafton år 2002 var klar och sval. Årets första utedans på Galejan lockade oss till Skansen, med Looking Back Band på scenen och en varierad danspublik. Looking Back Band verkar titta cirka fyrtio år bakåt, eller med andra ord till sextiotalet.

Liksom föregående år var det praktiskt taget tomt när dansen inleddes, men golvet fylldes snabbt när musiken började, och det dröjde inte länge innan varje ledig fläck var upptagen.

Danspubliken bestod av en blandning av gamla och unga, med olika danssteg och stilar men med gemensam dansglädje.

Ett trevligt inslag när jag filmade vid scenen var att Ellika blev uppbjuden av en ung tjej som förklarade att de var tre tjejer som dansade och undrade om hon hade lust att dansa tillsammans med dem. Liksom föregående år var det kul med blandningen av olika människor, stilar och åldrar.

När det är dags att berätta om firandet av Stockholm 750 år med dansfest på Stadshuset kan det kanske passa med en historisk tillbakablick på dansandet. Tyvärr sträcker sig inte min danstid mer än 25 år tillbaka i tiden. Men även den tiden är ju ganska lång, och det blir så att vissa danstillfällen minns man alltid med värme, medan andra bara finns vagt i medvetandet.

Bland de tidigaste minnena finns givetvis dansen på "premiärdansgolvet" på Folkets hus i Sumpan på fredagar. Där körde man 2 gamla och en modern med gemensam fika i pausen på känt GDV-manér, men med en speciella accent i mazurka med tre danser, en vanlig mazurka och två skånsk. Bland de tidigaste minnena finns också dansen på Björknäspaviljongen, där exempelvis spelmän som Johnny Soling, duktiga norska durspelare och några gängliga ynglingar som kallade sig JP Nyströms spelade. Jag minns fortfarande när vi råkade passera med Värmdö-bussen och såg rökpelarna från branden, som på ett snöpligt sätt förhindrade en diskussion som jag och nog många med mig kände att vi ville föra för att bevara danslokalen mot kommunala byggnadsplaner och rivning.

Till de tidiga minnena finns naturligtvis också Skansen där jag och många med mig tillbringade fem kvällar i veckan under sommarmånaderna. Det var i regel gammaldans, men med någon tango på onsdagar och någon polska övriga kvällar. Mälarsalen övertog för en tid Björknäspaviljongens roll, och på annan plats på denna hemsida finns program på det härliga utbud som då fanns. Som exempel kan nämnas onsdagsdanserna, och fredagarna med dans till exempelvis Ransäterspôjkera och mina största favoriter från denna tid, Orsa spelmanslag. De senare fick vi även senare många härliga danser med i Orsa hembygdsgård. Men även exempelvis Örjansringens danser på Alvik har lämnat en hel mängd glada minnen efter sig.

Utöver dessa minnen finns också sådant som framstår som mer unikt. Jag minns en midsommar när vi seglade i skärgården och tänkte vi skulle dansa på midsommarafton. Det var vid det tillfället vi insåg att sökandet efter dansbanor ibland är som att söka efter järnåldersgravar. Visst kan man hitta dem, men de verkar som relikter från en svunnen tid. Kanske är det nya diskodansvanor, där man kan nöja sig med en bergsprängare och en strandklippa, som har gjort att dans på dansbanor i skärgården nära nog försvunnit?

På en annan segling mot Gryt, också vid midsommartid, fick vi i Arkösund se att det skulle vara dans i trakten av Slätbaken någon vecka senare. Vi planerade återfärden så vi skulle kunna gå. Dansen var en bit in i landet från kusten, och sjökortet är verkligen inte bästa hjälp för att hitta på land. Vi gav oss i alla fall iväg med kompass i näven och dansskor i ryggsäcken. Efter en stund nådde vi en väg och en minst sagt lantlig miljö, där fåglar var vårt enda sällskap. Efter någon timme kom vi till ett par hus, och lyckades hitta en människa. Jodå, det var dans, men vi måste vandra vidare några kilometer längs en skogsväg. Efter en stund kändes det som "Mission Impossible", men plötsligt hörde vi musik, och en liten avfart in bland granarna öppnade sig magiskt.

Dansgolvet var halt och dansen blev fin. Återfärden inleddes framemot midnatt. Solen höll redan på att morna sig då vi bland dimslöjorna plötsligt kunde se en ung kille och tjej som kom emot oss över fältet. Killen bar en vinflaska i handen, och mötet kändes nästan bisarrt. Ett lätt dröjande i steget vid mötet, ett ömsesidigt leende och ett godafton utbytte vi. Jag kan gott tänka mig att de funderat efteråt på vilka vi var och vart vi var på väg, den väg vi gick på gick i ödebygd och ledde till ingenstans. Det borde vi kanske å andra sidan ha funderat på själva också, i ungdomlig optimism hade vi gett oss iväg utan att fundera så mycket på reträtten. Men kompassen fanns alltjämt i bagaget, och när vi återsåg båten vid klippan i morgonsolen kändes det precis så bra som det kan göra efter en lyckad dans.

En annan udda men mycket lyckad och minnesvärd dans upplevde vi till Norrlåtar på Historiska museet.

Jag frestar kanske läsarnas tålamod, och ska försöka närma mig ämnet.

I samband med Kulturhuvudstadsåret inträffade ännu en av dessa minnesvärda danser på nyårsafton i Kulturhuset. Den kvällen kunde man dansa nästan allt - Lindy, polskor, gammaldans, salsa, samba, wienervals, tango, bugg, foxtrot... Vi hade den kvällen satt oss i sinnet att pröva alla dansbanor. När vi försökte komma underfund med hur man skulle anpassa det vi kunde om pardans till techno-dansbanan så minns jag att det framkallade en del undrande blickar.

Så var vi till sist framme vid Stockholms 750-årsjubiléum. Visserligen är Leif Kronlunds ett band vi är ganska vana vid i Stockholm, men Blå hallen har vi aldrig dansat "på riktigt" i förut, och vid nästa Stockholmsjubileum lär vi inte vara intresserade längre. Så naturligtvis nappade vi på denna möjlighet att få ännu en ovanlig dans att minnas, dessutom till ett överkomligt pris.

Sommarkvällen var härligt ljum, men en del moln syntes. Det som vi trodde var något evenemang vid vattnet visade sig vara kön vid ingången. Under väntetiden fick vi beskåda två vackra regnbågar. Kvällen inleddes sedan med en historisk kläduppvisning från Skansens klädkammare, med dansinslag. Här samsades högtidskläder från seklets början med P-lisans uniformer och det moderna cykelbudets utstyrsel. Måhända var det första gången som en P-lisa fick uppleva en varm och entusiastisk applåd från en stor mängd Stockholmare.

Dansen inleddes sedan av Leif Kronlunds med hurrarop och sång för att fira födelsedagen. Vi har ju dansat flera gånger till denna orkester förut, men denna kväll blev vi ändå mycket positivt överraskade över den varierade och fina dansmusik denna orkester kan prestera. Här fanns både häftig rockmusik och klassiska örhängen, lagom blandade med jazzmusik. Det gav också en speciell känsla att dansa i denna mäktiga sal, med sin stora takhöjd och ändå torn som välver sig högt ovanför. Det enda jag riktigt saknade under kvällen var en wienervals, det hade känts så rätt just där och just då.

Under kvällen var det sedan alternerande dans i Blå hallen till Leif Kronlunds och brasilianskt/kubanskt i Gyllene Salen. Eftersom den musiken hördes mycket tydligt nere i Blå hallen så gick det inte att ha båda danserna samtidigt. Vi nöjde oss med att avlyssna de latinamerikanska passen på distans och vila och svalna litet.

Under det andra passet sjöng Jan Malmsjö och Pernilla Wahlgren. Jans stämma är alltjämt mycket bärig, och han sjöng många av sina fina låtar. Ändå var det ibland litet svårt att dansa till hans musik. Pernilla sjöng också många fina låtar, passande nog exempelvis "Under the Rainbow". När hon framförde Mackie Kniven kunde vi med beklagan konstatera att en steppvariant av Shim Sham som vi en gång tränat in och nästan kunde utföra till denna melodi numer definitivt gått till slutförvar i minnets skräpkammare. Under detta pass var det också trångt på golvet, då kanske en tredjedel av dansgolvet upptogs av stående publik.

När vi senare gick ner i trappan från Gyllene salen så erinrade sig Ellika att Fred Astaire och Ginger Rogers alltid brukar dansa i sådana trappor i sina filmer. Jag har alltid vetat att ett danspar som hoppar över soffor och dansar upp på stolar och bord elegant och helt utan ansträngning, har bättre förutsättningar än vi för trappdans. Jag prioriterade därför ren och skär överlevnad, men antar att med litet god vilja kan man säga att vi också dansat några steg i trappan ovanför Blå hallen.

Det sista danspasset med Leif Kronlunds blev mycket bra, och när de avslutade sin del av dansen till "Moonlight Serenade" och "In the Mood", så kändes det perfekt. Dansen fortsatte ytterligare någon timme med samba, men vi kände oss mycket nöjda med kvällen och och vandrade hemåt i den vackra sommarnatten.

Tack Benny!

År 2001 spelade Benny Anderssons orkester på Galejan. Vi gick inte den gången, eftersom man då hade annonserat arrangemanget som konsert. I efterhand fick vi reda på att där även hade varit dans, och att det hade varit trångt men roligt.

I år kom evenemanget igen, denna gång annonserat som dans. Därmed tog man också ut en separat entré på 195:-. Vi var tveksamma till om detta enda tillfälle verkligen var värt en halv säsongs dans på Skansen. Huvudsakliga orsaken till vår tvekan var även denna gång om det verkligen skulle gå att dansa, om inte hela dansgolvet skulle ockuperas av stående publik. Vi beslutade oss dock för att pröva, och förköpte därför biljetter.

Det visade sig vara tur, vi hörde att dagen innan hade de 2500 biljetter som såldes tagit slut. Vi hörde också andra i publiken som pratade om den otroliga entusiasm och glädje som hade funnits under förra årets evenemang.

Så började dansen. Som vi befarat ockuperades genast en stor del av golvet av stående publik, men det fanns ändå tillräckligt med plats att dansa. Andra låt blev en vals, och glädjande nog började då flertalet av även de stående att dansa. Under hela kvällen var sedan det närmaste området framför scenen ockuperat av tätt packad stående publik i kanske fyra-fem led, medan man dansade på varenda fläck på resten av golvet. Dessutom var det fullt med publik som stod och satt utanför dansgolvet.

Dansen har ingen direkt motsvarighet i någonting jag varit med om tidigare. Det var jättetrångt och en enorm entusiasm. Visst hände det ganska ofta att man hjälplöst knuffades fram och tillbaka, men största delen av kvällen gick det ändå att dansa om man styrde med omsorg och utnyttjade de små ytorna till det yttersta.

Musiken bestod av gammaldans, ett fåtal polskor och en del modernt. Ljudvolymen var hög på gränsen till plågsam. Dock registrerade åtminstone mina trumhinnor de högsta decibeltalen i publikens ovationer efter låtarna. Jag kunde inte låta bli att förundras. Det spelade ingen roll om det spelades modernt, Frykdalsschottis, Drömmen om Elin eller mazurka, golvet var ändå lika fullt, dansentusiasmen lika stor och bifallet lika högt. Enda gången det blev bättre plats på golvet var då det spelades polskor, vilket gjorde att det gick bra att dansa även till dem. Sista låten före paus sade jag till Ellika att det var första låten jag inte tyckte var så bra. Det framkallade stor munterhet hos henne, hon sade att det var en Abba-låt som hette ring-ring.

Trycket höll i sig kvällen ut, ända till det andra extranumret. Möjligen saknade jag under kvällen litet spontanitet från orkesterns sida. De flesta av de artister som medverkade - 13(?) musiker och 2 sångare - skulle nog var och en ensam kunna ordna en fin helkväll, och jag tror att många av dem har fler strängar på sin lyra än vad de fick tillfälle att demonstrera under kvällen. När Orsa spelmanslag en gång i tiden skulle spela extranummer så sade de att då tar vi och jammar ett tag, och så satte de igång med det. Sådant såg man inte så mycket av under kvällen, även om Perra någon gång frångick spelprogrammet med en extra polka.

När vi gick från Skansen kändes det också ovant, det var mer som att gå ut från en fotbollsmatch. Publiken bildade långa led. Jag uppfattade ett par kommentarer från de som var närmast, en sade att det fanns en otrolig friskhet och glädje i denna typ av musik, en annan att de kanske skulle försöka komma iväg i höst på den danskurs de så länge talat om.

Det var med andra ord en toppenkväll, som vi sent kommer att glömma!

För andra gången besökte vi Årsta Blicks dans på Årstaliden. Vädret var som hela denna augusti fantastiskt. Årstalidens dansbana ligger fint, och vi slogs på nytt av hur välordnat det var. Man har nu även skaffat ett fackverk över dansbanan som medger att man kan anordna skydd över dansbanan vid regn.

Det var drygt 200 besökare på dansen, och alla verkade trivas storligen med att få dansa till Zethzons (f.d. Kvartersgänget). När augustimörkret sänkte sig så visade det sig att man också ordnat med bra belysning vid dansbanan som spred ett varmt och skönt ljus.

Det är roligt att få skriva om den dans som Sollentuna GDF anordnade med Westlings spelmän i Rotebro. Utomhus var det kallt med nordostliga vindar, men inomhus blev vi varmt välkomnade och trivdes från första stund. Westlings var lika bra som alltid, och dansgolvet perfekt. Det kändes som man blev smekt under fotsulorna när man dansade.

I pausen var det gemensamt fika med hembakat bröd - dessutom inkluderat i den redan från början låga entréavgiften. Vid dansens avslutning klockan elva verkade dansarna fortfarande vara i högform och spelmännen fick en varm applåd.

Eftersom vi råkade vara hemma passade vi på att besöka Skeppis. Vi började med tango­stugan, som vi tycker är ett bra tillfälle till att hålla liv i tangokunskaperna. Efter en stunds fika deltog vi också i de dans­instruktioner som förekom.

Därefter följde en mycket rolig danstimme, först med Saltsjöbygdens spelmän och sedan med två dragspelare som till vår glädje också spelade någon tango och foxtrot som vi dansade swing till.

Örjansringen firade 30-årsjubileum för danserna på Alvik med dans till Westlings spelmän. Förutom att dansa kunde man få en historisk tillbakablick på de trettio åren genom att besöka ett särskilt anordnat nostalgirum, med dansaffischer och samtliga dansprogram samt visning av videofilm från många av danserna under tidsperioden.

Dagen till ära bjöd man också på kaffe och tårta.

Dansen var lika bra som vanligt, med bra dansgolv, bra musik och danslekar i pausen. Vi tackar Örjansringen för all dansglädje de givit under de gångna åren, och hoppas på många fler!

Mälarsalen firade sitt 30-årsjubileum i dagarna tre. På söndagen var det dans till Dalapolisens spelmän och Liljedahls med Ludgo-Pelle. Vid en fråga från scenen hur många av de närvarande som var med från första början var det flera händer som räcktes upp. Även Ludgo-Pelle hade kunnat räcka upp handen, eftersom han spelade upp till den första dansen för 30 år sedan.

Sedan dess är det många dansskor som nötts, många som träffats och många glada stunder som upplevts på Mälarsalen. 30-årsjubileet blev ytterligare ett av dessa glada minnen, en dans med feststämning och mycket bra musik. Efter drygt fem timmars dans var det med ben som kändes som välkokta spagetti som hemfärden anträddes.

Bas, Fiol & Drag anordnade för andra året i rad dans på Midsommargården. Kvällen innehöll ett omväxlande dansprogram, där olika inslag avlöste varandra ungefär varje halvtimme.

På gammaldansen spelade naturligtvis Bas, Fiol & Drag själva. Modern dans spelades i två omgångar, med foxtrot, swing, tango och något latinamerikanskt.

Därutöver var det också ett par pass med gillesdans, engelskor m.m., inklusive kortfattad instruktion, samt ett par pass med danslekar.

Det blev en mycket trevlig och omväxlande dansafton, som avslutades med att en saga berättades, och därefter långdans från Sollerön. Vi hoppas att detta arrangemang återkommer även nästa år.

Wildfire Willie & The Ramblers spelade rockabilly och rock´n roll i femtiotalsstil på Nalen, välblandat med prat, filmvisning och dans till inspelad musik.

Svante Grundberg stod för urval och pratande, publiken för dansandet. På 50-talet verkade folk ha bra kondition, för Wildfire Willies musik var verkligen vild och härlig.

Som tur var kunde man lugna ner sig till den inspelade musiken som mestadels passade bra att dansa lugn Lindy till. Dessutom kunde man ett tag ta igen sig när Crazy Legs höll show.

Det var första gången vi gick på Nattsudd. Det gav mersmak och vi hoppas att snart få återkomma.

Dagen före nyårsafton arrangerade som vanligt Örjansringen gammaldans i Alvik. Detta år liksom föregående spelade Leif-Billyz traditionell gammaldans med ett litet inslag av polskor, avlösta i pausen av danslekar och någon folkdans till dragspelsmusik.

I år liksom föregående år blev det en mycket trevlig danskväll, med bra musik, bra dansgolv och många danslystna och glada besökare.