Danser år 2001

Bygdedansens vänner anordnade en mycket trevlig danskväll med Trollrike spelmän i Bagarmossens Folkets hus. När Trollrike spelmän inledde med en hambo så kändes danslusten i kroppen, och den känslan bestod hela kvällen.

Trollrike spelmän spelar huvudsakligen gammaldans och bondpolskor, som det brukar gå lika bra att dansa hambo till.

De spelade också under kvällen någon slängpolska och Bingsjöpolska.

Som vanligt när Trollrike spelmän spelar blir man glad, och det gällde uppenbarligen både oss dansande och spelmännen själva. Eftersom danskvällen var välbesökt så var vi ganska många som som tyckte att vi hade fått en härlig danskväll.

På väg till garderoben mötte ett folkmyller och varm och fuktig luft. Det pågick dansinstruktion när vi anlände, kanske var det Hurv från Särna?

Vi väntade tills instruktionen var slut, och började dansen till Järfälla Nyckelharpsgille, som spelade mycket trevligt. Det blev då också litet bättre plats, men värmen och fukten fanns kvar. Golvet var liksom tidigare år mycket behagligt att dansa på.

Det föreföll vara mer polskor till dansen jämfört med förra året. Särskilt minns vi nu som föregående år Wallmans polskekvartett, som alltid verkar kunna spela de olika polskorna med rätt tempo och bra karaktär.

Vid sedvanlig rundtur i huset hittade vi spelmän i alla vrår, även de allra minsta, av huset. Här och där gick det också att dansa i någon vrå. Det var till exempel roligt att dansa en Lindy Hop och en jive till en grupp spelmän.

När Wermdö Durspelare spelade var det rejält trångt på dansgolvet. Trots det uppstod då en av alla dessa spontana turer, denna gång i schottis.

Normalt sett skulle den redan vara bortglömd dagen efter, men kanske går den bättre att komma ihåg genom att dokumentera den på hemsidan, vi kan ju kalla den Kallhällsvarianten eller Roll off the Neck.

Vinterkylan hade denna februaridag på allvar kommit till Stockholm. Jag fick en rapport på dansgolvet från Sollentuna om att det varit tjugo minusgrader på morgonen.

När dansen inleddes klockan sju till en härlig hambo, i den rytm som Westlings är suveräna på, var det bara en ring av dansande runt dansgolvet.

Men sträng kyla är uppenbarligen inget hinder när denna orkester spelar, efter några danser var dansgolvet välfyllt. Hugo, Britt-Marie och Härje var i högform, och jag måste säga att jag beundrar detta gäng.

Jag tänkte på vid något tillfälle när bara Hugo spelade hur fylligt och fint hans enda fiol lät, och att han verkligen är en spelman ut i fingerspetsarna. Andra som jag dansade med uttryckte också sitt odelade gillande av denna orkester. Som brukligt spelade de också någon boda- och Bingsjöpolska, och särskilt Bingsjöpolskorna var en av kvällens höjdpunkter.

När det är så fin dans vill man inte avbryta dansen för att fotografera. Den första bilden är tre glada arbetskamrater från Allmänna reklamationsnämnden från kaffepausen. Dansbilden är från pausens västgötapolska.

Slagsta Gilles spelmansstämma i Hallunda Folkets Hus brukar ge utmärka möjligheter till dans, och så blev det också detta år.

När man åker tunnelbana från stan är det en lång och tröttsam resa, men i gengäld får man förmånen att få dansa i en av Stockholms bästa danslokaler. På spelmansstämman var det som tidigare mest gammaldans i den stora, ljusa och luftiga huvudsalen, och samtidigt polskedans i en stor och bra danslokal strax intill.

När vi kom hade just Sandvikens spelmanslag inlett dansen. Detta spelmanslag visade sig vara både ungdomligt och entusiastiskt.

Eftersom dansen samtidigt bedrevs i två lokaler var det svårt att få fullständig överblick.

Vi tillbringade mesta tiden i stora salen, där bland annat Wermdö Durspelare erbjöd härlig dansmusik.

I polskesalen dansade vi ett antal stillsamma polskor till jättebra musik som framfördes av Anders Haage. Gissningsvis hade han komponerat de flesta låtarna själv, och spelade dem också välljudande och vackert. Vi avslutade detta fina polskepass med att "segla" till en av hans polskor.

Genom de stora dansytorna blev det goda möjligheter till mycket och aktiv dans, något som givetvis tärde på krafterna. När vi avslutade med en vals till Slagsta Gilles spelmanslag strax innan stämman var slut, påminde benen om välkokta makaroner.

En dragspelsklubb som spelar jazz på Nalen en måndag, vad kan det vara för något? Det undrade vi när vi gick till Nalen.

Vi var där litet före klockan sju, och noterade nöjt att det i alla fall inte verkade vara någon nämnvärd kö. Men när vi skulle gå in sade man till vår förvåning att det var utsålt. Turligt nog för oss lyckades man ordna några platser till, och vi kom in.

I stora salen hade man fyllt hela golvet med stolar, och så när som på några stolar längst bak var samtliga upptagna. Vi gissade att det kanske kunde handla om mellan fyrahundra och femhundra människor i publiken. Dessutom kände vi med något enstaka undantag inte igen några av besökarna. Vi fick intrycket att publiken åtminstone delvis bestod av utövande dragspelare.

Några av de gamla dragspelskungarna, som exempelvis Erik Frank, återfanns också i publiken.

När konserten inleddes var det med en mycket blandad repertoar, som latinamerikanskt, sjömansvisor, tango, jazz, valser med mera. Därefter följde en halvtimmes paus där man tog bort stolarna på knappt halva golvet, och sedan en och en halv timmes dans.

Till dansen spelades mestadels jazz av foxtrottyp, men också någon dans med vals och tango. Det var först under sista halvtimmen som det började bli tillräckligt med plats för mer aktiv dans och litet jitterbug.

Sammantaget blev det en ganska annorlunda danskväll.

En av de bästa polskekvällarna på länge, åtminstone för vår egen del, fick vi uppleva denna kväll på Musikmuseet. Med glädje återsåg vi då Orsa spelmanslag, som var på besök och spelade omväxlande med Stockholms spelmanslag.

Orsa Spelmanslag var både talrikt och ungdomligt, trots det kände vi ändå igen flera spelmän som vi dansat till förr om åren.

De båda spelmanslagen turades om att spela en timme i taget, utom de sista tjugo minuterna då båda spelmanslagen spelade tillsammans. Orsa spelmanslag fick börja, och gjorde så med bravur.

De inledde med en vals, och spelade sedan kanske en tredjedel till en fjärdedel gammaldans och resten polskor, huvudsakligen från Orsa. Vad än detta spelmanslag spelar så är det härligt att dansa till dem.

När Stockholms spelmanslag sedan tog över, så antar jag att de kände att deras gäster gjort en jättefin insats.

Stockholms spelmanslag spelar ju till stor del samma musik som Orsa spelmanslag är uppfödda med, det kan inte vara det lättaste att efterträda dem.

Man kunde märka att klangfärgen mellan spelmanslagen skiljer sig - Stockholms spelmanslag har i diskanten klanger av tenorblockflöjt och klarinett medan Orsa spelmanslag har fylligare bas, från basfiol och gitarr.

Från dansen litet senare på kvällen minns jag bland annat det härliga vägandet fram och tillbaka i Orsapolskan, och också en kommentar från Ellika under en Bodapolska att det kändes som att flyga.

Dansen var välbesökt, och entusiasmen från publiken när sista Orsapolskan spelats av båda spelmanslagen var påtaglig.

För första gången sedan Omåttlig Dans bytte lokal till Nalen besökte vi deras evenemang Dansfestmix. Denna gång kombinerade man Salsa med Lindy Hop. Till dansen kom också många besökare som deltog i Stockholm Lindy Exchange, ett utbyte mellan Lindydansare i olika länder.

När vi anlände till dansen så möttes vi direkt i entrén av något som i förstone såg ut som en dansskoutställning, med massor av jättefina dansskor. Det visade sig dock vara exempel på handgjorda dansskor som också kunde beställas direkt av den närvarande tillverkaren.

Vi dansade under kvällen enbart i stora salen, där det var Lindy och inledningsvis ganska gott om plats. Efter ett litet tag blev det trängre, men aldrig så trångt att man inte kunde dansa. Eftersom Lindy oftast dansas på fläck, var dock foxtrot knappast möjlig. Musiken hade väl annars i och för sig också tillåtit sådan dans.

I jämförelse med många andra dans­evenemang var danspubliken yngre.

Genom att salsa bedrevs i Harlem kom vi aldrig i närkontakt med den, något som vi tyckte minskade känslan av att olika dansarter blandades.

När vi vid ett tillfälle närmade oss Harlem så fick jag som tidigare intrycket att salsa­musikens ljudtryck är högre än vad som är vanligt i många andra danser.

Under kvällen förekom det dansuppvisning i stora salen, där bland annat två tjejer dansade jättefint, och också senare steppade från scenen.

Det var roligt att på nytt få gå ut och jazza en söndagskväll på Nalen, och dansen blev inte minst genom närvaro av dansare från andra länder någonting utöver det vanliga.

Stockholmia arrangerar en gång varje säsong dans till spelmanslag. På våren brukar det vara Boda spelmanslag och på hösten Svärdsjö spelmanslag.

Boda spelmanslag spelar förstås bodapolskor, men också gammaldans och en och annan Bingsjöpolska.

Det blev en fin danskväll med många Bodapolskor. Dansen var välbesökt, men det fanns trots det oftast tillräckligt med utrymmet på dansgolvet för att kunna dansa. Efter en stunds dansande blev det ordentligt varmt.

Danskvällen avslutades på övertid med långdans från Sollerön.

Örjansringen har under några år anordnat dans på skärtorsdagen till Hasse Svedbergs.

Detta år hade påsken utlovats bli kall, med nordostliga vindar och litet snö.

Detta tycktes inte avskräcka danspubliken, efter några danser var golvet relativt välfyllt och trots ett par öppna fönster blev det ganska varmt.

Hasse Svedbergs spelar normalt lika gärna modernt som gammalt, och den tidigare blåa fiolen är nu ersatt av en elektronisk fiol.

Trots det så blev det som brukligt på Örjansringens danser mest gammaldans, men efter pausen spelades det också ett par foxtrot och en tango.

I pausen var det som vanligt danslekar, och en västgötapolska. Den senare blev väl litet rörig i vår uppställning, men det var lika roligt ändå. I familjevalsen och familjeschottisen rymdes alla nätt och jämnt i en stor ring.

Det blev en mycket trevlig danskväll, inte minst genom att Hasse Svedbergs alltid verkar tycka om att spela för sin danspublik.

Tonix och Slagsta Gille spelade på tisdagsdansen på Hallunda. Hela första "halvlek" spelade Tonix enbart modernt, först vid första "danspausen" spelade Slagsta Gille sitt första danspass.

Trots det stora dansgolvet var det litet för trångt under den moderna dansen.

När Slagsta Gille spelade var det bättre dansutrymme. Tyvärr gav dock inte högtalarutrustningen full rättvisa åt spelmanslaget.

Det verkade när vi lämnade dansen strax efter klockan 22:00 som att spelmanslaget då förberedde sig för en ny spelning.

På vårens sista blandade dans på Mälarsalen spelade Slagsta Gille och Jontez Dansband.

Vårsolen stod ännu ganska högt när dansen inleddes klockan 17 på Mälarsalens blanka dansgolv. Kanske hade några stannat i sommarstugorna för att njuta av kvällsljuset, men alla de som kom för att dansa fick en jättefin danskväll.

Både Slagsta Gille och Jontez spelade mycket bra.

Det var svårt att hinna dricka tillräckligt, trots åtskilliga besök vid vattenfontänen så gjorde törsten att orken tröt efter drygt fyra timmars oavbrutet dansande.

Det var nu ett bra tag sedan som texten i "Vintern Ra" - "drivans blommor smälta ner och dö" hade någon aktualitet här i Stockholmstrakten. Detta tycks dock inte minska intresset för att fira Valborg.

När vi anlände till Skansen var det de längsta köer jag sett hittills vid entrékassorna (minst 50m?). Vi gick uppför backen till bilentrén, och där var kön mer rimlig.

Looking Back Band spelade dansmusik på Galejan från 20:30. Vi dansade från start, och det var vi ensamma om. Övriga besökare var väl antingen och tittade på brasa och lyssnade till körmusik, eller så hade de helt enkelt inte lyckats passera biljettkassorna ännu.

Efter en stund började det dyka upp några andra dansande.

Efter någon halvtimme såg dansbanan helt annorlunda ut - det var mycket folk av alla åldrar, som dansade och var mycket glada. En del dansade solo, men det var ovanligt blandad dans stil- och åldersmässigt, och både yngre och äldre blandade pardans med solodans. Intrycket var att många bara råkat gå förbi och tyckte det verkade kul.

Orkestern spelade non stop fram till klockan 23, med mest musik från 60- och 70-talet. Entusiasmen från publiken var påtaglig. Efter enträgen och högljudd uppmaning från publiken blev det också en extralåt på slutet.

Första gammaldansen på Skansen sommaren 2001 inleddes i strålande väder och till musik av Slagsta Gille.

Dansbanan verkade ha fått en del smärre skavanker under vintern. Det brukar i och för sig alltid krävas en viss tillvänjning när man börjar dansa på utedansbanor, där man får försöka forma skorna så de får "skidspetsar" för att glida över ojämnheter.

Det behövdes nu, men i pausen fixades en del till med hjälp av hammare, och ställdes också ut ett par bockar.

Någon större fara var det alltså inte, det var bra glid och det brukar som sagt alltid behövas en viss tillvänjning när man dansar på utedansbanor. Det blev en trevlig danskväll, den första på ganska länge för min del, eftersom jag och många i min omgivning har lidit av förkylningar denna vår.

Så var sommaren slut, och därmed dansen på utedansbanorna. En fin inledning till höstens danser fick vi med dans på Värmdö Bygdegård vid Hemmesta till musik från Trollrike Spelmän och Wermdö Durspelare.

Denna kväll hade man redan från början förbättrat glidet på dansgolvet, som därigenom var utmärkt hela kvällen.

Båda orkestrarna verkade också vara i god form och på gott humör, och kvällen bjöd på mycket bra dans och dansmusik.

För egen del begränsades dansen något av en nyss genomliden förkylning, men å andra sidan gav det välkommen möjlighet att svalka av sig och dricka vatten emellanåt.

Trots att Stallet funnits ett bra tag, blev detta premiärbesöket för vår del.

Under kvällen framträdde först Anders Larsson och Gunnar Persson, samt under en del av spelningen ytterligare en dragspelare, som spelade i Jularbotradition.

Nu har vi visserligen aldrig varit på dans då Jularbo framträtt, men såväl musiken som uppträdandet hos spelmännen stämde väl med den bild vi fått av denne legend.

Därefter tog Hjärp-Erik, som vi ofta sett i Boda Spelmanslag, vid. Han spelade naturligtvis gammaldans, men också till exempel Boda-polskor.

Slutligen spelade Mats Edén durspel. Det var första gången vi dansade till denne spelman, som imponerade med att traktera spelet med stor säkerhet.

Vi hade före detta besök hört att det var ganska trångt på Stallet. Dansytan är naturligtvis begränsad, men denna kväll var det en ganska stor del av besökarna som inte dansade. Därigenom blev det god plats på dansgolvet, och kvällen erbjöd mycket och aktiv dans. Vi hörde dock av andra att det på andra danskvällar kunde vara trängre på dansgolvet.

Sammanfattningsvis var kvällen mycket trevlig och minnesvärd, och det känns som vi gärna på nytt besöker detta dansställe.

På grund av ett missförstånd hade det annonserats att en annan grupp skulle spela i Alvik. Nu var det i alla fall Raj-Raj, dvs. en ganska stor grupp spelmän från Uppland, som stod för musiken. Och detta gjorde de med stor förtjänst.

Vi har ju dansat till denna grupp förr, och njöt nu liksom tidigare av deras härliga dansmusik. Vårt intryck är att de numer blandar in litet fler polskor jämfört med tidigare, och kvällen bjöd förutom gammaldans och bondpolskor även på en hel del andra polskor.

Sollentuna GDF hade denna höst lagt in en extradans på en lördag, med helgammalt till Westlings spelmän.

Entrépriset är i dessa sammanhang mycket bra, 70:- inklusive fika med bröd. Dansgolvet i Rotebro Dansträff hade utmärkt glid, och Westlings fyllde nu som alltid de besökande med danslust.

Dansen varade tre timmar, och det tycktes inte vara tillräckligt länge för att göra danspubliken trött, att döma av de entusiastiska applåderna vid dansens avslutning klockan 23.

Eva Tjörnebo och Viskompaniet inledde denna gång evenemanget med en konsert. Evas glada entusiasm kombinerat med duktiga spelmän gjorde att konserten blev mycket lyckad. Då och då fick hon också publiken att tralla med, något som jag tyckte lät mycket bra.

Efter konserten blev det så traditionell dansafton till spelmanslaget, med polskor och då och då litet gammaldans.

Det kändes roligt att få dansa polskor igen, det har blivit mindre av detta för vår del denna höst.

Årets jul- och nyårshelg kom med kyla och ett riktigt snölager, som vi knappast sett sedan åttiotalet i Stockholmstrakten. Snön var till glädje för alla oss som gillar vintersporter, men till bekymmer för trafiken.

Dansare verkar inte avskräckas snö och kyla, på Örjansringens traditionella dans dagen före nyår mötte en talrik publik upp. Om det nu berodde på att julmaten behövde dansas bort är väl oklart, men i vart fall verkade danslusten stor.

Fönstren blev snart immiga och fick viss likhet med en gammaldags fiskaffär. När ett fönster öppnades för att få ner temperaturen litet, så såg det ut som en molnvirvelmaskin i arbete.

Det blev en mycket trevlig danskväll, och bästa tänkbara avstamp för nyårsfirande och ett nytt år.