Polskor

Polskor har, liksom alla danser som dansats i tradition, säkerligen utförts på mer än ett sätt. Å ena sidan finns det säkert vissa drag som är karakteristiska för respektive plats och polska, å andra sidan har det säkerligen förr som nu funnits en ganska stor spridning i hur olika danspar utfört danserna. Därför är nog beteckningen "Polska från ..." det bästa sättet att beteckna danserna.

Beskrivningarna nedan är vårt eget bidrag till denna folkliga variation. Vi varken kan eller vill försöka tala om hur polskor ska dansas enligt traditionen, det finns många kvalificerade polskeinstruktörer som gör detta mycket bra.

Bingsjöpolskan dansas normalt med polskeförsteg och tre turer - omdansning, enbenspolska och viltur. Men musikens släta karaktär gör att det också fungerar bra att dansa mer improviserat.

Eftersom musiken i Bingsjöpolskan oftast är jämn, så känns det bäst att också eftersträva ett jämnt flyt i dansen, där de individuella stegen känns så litet som möjligt i kroppen.

På en gammeldanskurs i ungdomen instruerades också Bingsjöpolska, och där sades att i Bingsjöpolska är en låg "gorilla"-hållning eftersträvansvärd, med böjda knän, båda fötterna stadigt i golvet så länge som möjligt, och stadig och god balans.

Min upplevelse är att det är är lättare att få ett sådant jämnt flyt i dansen genom att som kavaljer dels ha påbörjat vridningen förbi dansriktningen på första slaget i takten, dels vrida på högerfoten på tredje taktslaget. För att uppnå den stadiga balansen känns det också bäst att att inte ha fattningen alltför tätt och att ha vänsterarmen över damens högra arm.

Vid övergång till enbenspolska så försöker jag också göra denna så omärklig och slät som möjligt, med minimal ändring av fattningen.

Springpolskan (vilturen) föredrar jag att i stället utföra vid sidan om damen, och med ordentlig förflyttning framåt, så förflyttningen är lika stor som hos de par som dansar omdansning eller enben. På det sättet undviks stopp och köbildning på dansgolvet.

Slängpolska från Sörmland dansas i tre turer på fläck. På fläck innebär att man inte dansar runt i rummet som annars är brukligt, utan i stället försöker hitta ett litet område på dansgolvet som man har för sig själv, och sedan håller sig inom detta område under hela dansen. I praktiken blir detta dock omöjligt om ett flertal dansare i stället dansar polskan runt i rummet, som ofta är fallet idag. I sådana fall kommer nya dansande hela tiden kommer in i det egna området, och man trängs undan.

Den första turen innehåller gångsteg med handfattning i kors och ofta långsamma snurrar (över mer än en takt) under varandras armar. Denna tur kan dansas hur länge som helst, och även utgöra den enda turen i dansen.

Den andra turen innehåller slängpolska med Östgötasteg, först i stor omdansning med raka armar, sedan med liten omdansning med dubbelsidig fattning. Den tredje turen är en fri variation.

I slängpolskor från andra trakter förekommer också att man dansar slängpolskan både med- och motsols, med snurr utåt med en handklapp för både dam och kavaljer när man byter riktning, vilket normalt sker var åttonde takt. Vi brukar ofta göra så även i slängpolskan från Sörmland.

Också denna polska fick jag de första instruktionerna till i ungdomsåren. Då betonades att slängpolskans musik, liksom Bingsjöpolskans, är jämn, och att därför också omdansningen i slängpolskan gärna utförs helt slätt. Om dam och kavaljer mellan taktslag tre och ett vrider på höger fotsula, samtidigt som vänster höft och fot förs in mot parets rotations­centrum, skapas slängverkan och drivkraft runt. Vänster fot sätts sedan ner på ettan in mot parets rotations­centrum, inte åt sidan. Om det steget i stället sätts åt sidan så kommer drivkraften runt och slängverkan att bromsas i stället för att ökas. Jag får själv en association till en karusell.

I stora omdansningen kombineras denna rörelse med att man lutar utåt med helt raka och så långa armar som möjligt, och framförallt avslappnade axlar. Ett ordentligt handgrepp med grepp även om handlederna på partnern krävs. Denna tur kräver stort utrymme och förtröstan till att fötterna inte kommer att halka inåt.

Den stora slängpolskan brukar inte kunna utföras på ett trängre dansgolv eller där en del dansande går runt i rummet i stället för att dansa på fläck. I sådana fall får man nöja sig med den lilla slängpolskan, eller enbart dansa gångstegen.

Slängpolskan lämpar sig också mycket bra för improvisation - vi har till och med någon gång med stor behållning dansat Lindy Hop till slängpolskemusik, även om det då kändes som en utmaning att få ihop dansen med polskans tre slag i takten.

Bodapolskan dansas oftast bara med polskesteg och omdansning. Enbensvarianten ser man mer sällan.

Det tog lång tid och flera olika sätt att dansa Bodapolska, innan vi kom fram till den stil som vi nu föredrar. Det var under instruk­tionerna före lördagsdanserna på hembygds­gården i Orsa, som vi hittade fram till den Bodapolska som vi nu trivs bäst med. Stilen är guppig, med dubbelgung i omdansningen.

Trots att polskan inte alls är lik hambo, så är stegen tillräckligt lika för att jag i början hade svårt att frigöra mig från att dansa hambo. Genom att påbörja ettan med ansiktet nästan bakåt och ryggen nästan framåt i dans­riktningen, och att utföra en stor del av vridningen på taktslag ett på höger klack, och att se till att denna vridning är så lång att när höger fotsula sätts ner så är kavaljeren vänd framåt, har man lagt grunden för att frigöra sig från hambons steg.

Det andra problemet uppstod när höger fotsula satts ner. I en tidigare danskurs hade sagts att "lagt kort ligger", dvs eftervridning bör ej ske på höger fotsula. Den omedelbara reaktionen på det rådet var för mig att sluta vrida på foten medan kroppen fortsatte sin vridning, något som höger knä inte alls ville tolerera. Det dröjde faktiskt ganska länge innan jag insåg den uppenbara lösningen på det problemet.

Om eftervridning inte ska ske på höger fotsula, så måste man i stället på taktslag två gå rakt framåt och flytta över vikten till vänster fot, och omedelbart lyfta högerfoten. Därefter sker den fortsatta vridningen på vänster fotsula.

Det känns som man vrider ett halvt varv på vänster fotsula, men i praktiken är det kanske mellan ett tredjedels och ett halvt varv. Man vrider alltså på vänster fotsula i stället för höger. Att försöka utföra vridningen i höger knä är dels mycket obehagligt, dels fungerar det ändå inte.

På det tredje taktslaget återstår inte så mycket vridning om de två första stegen lyckats. I stället utförs detta steg i stort sett bakåt och uppåt. Det är denna uppåtrörelse som skapar dubbelgunget.

För att detta steg ska lyckas, ställs höga krav på damen. Helst vill man som kavaljer inte dra damen med sig, damen ska av egen kraft följa kavaljerens rörelse framåt och uppåt.

Mitt intryck är att för att damen ska kunna utföra denna rörelse måste hon dels på taktslaget innan se till att hon fortsätter vridningen på sin vänsterfot, vridningen får egentligen aldrig avstanna. Dessutom måste hon under och efter denna vridning se till att hon har sin vikt framåt, så att hon har balans för att omedelbart själv ta ett ganska stort steg framåt och uppåt. Jag brukar ibland öva att dansa damens steg solo, och har då känt att damens steg kräver god balans.

En del av problemet om dam och kavaljer inte utfört sina delar av vridningen före taktslag tre, liknar det som kan uppstå i Orsapolskan om vridningen fortfarande pågår, det finns det en gyroeffekt som stabiliserar paret och gör att steg tre inte enkelt kan tas i dansriktningen.

Till skillnad från de flesta andra danserna tycker jag att man som kavaljer inte kan hjälpa damen med denna vridning, om hon inte själv har vridit klart eller har bakvikt efter vridningen så måste man som kavaljer dra kraftigt för att kunna ta ett steg bakåt, något som varken dam eller kavaljer uppskattar.

En sak som också är ganska självklar när man tänker efter, är att vi jordbundna varelser måste komplettera en rörelse uppåt med en rörelse neråt.

När man får instruktion att utföra en uppåtrörelse, kan det därför vara en bra idé att mentalt komplettera denna instruktion med en rörelse neråt i momentet före eller efter uppåtrörelsen. I Bodapolskan upplever jag att det är en rörelse uppåt i början av första och - i ännu högre grad - i början av andra taktslaget.

Bodapolskan är en svår polska, och kräver också god balans. När den fungerar är den härlig att dansa, och kan också dansas med tät fattning.

Vårt sätt att dansa Orsapolska verkar inte alltid att uppskattas av de polskeinstruktörer vi varit på. Eftersom Orsapolskan, dansat på vårt eget sätt, är vår absoluta favoritpolska, har vi valt att då så erfordras slå dövörat till.

Också Orsapolska tog det lång tid för oss att komma underfund med, och vi tycker absolut inte att det är någon lätt polska.

De första lärdomar som gjorde att det började kännas bättre, var dels och återigen instruktionerna i Orsa.

Viktiga råd vi fick där var att som kavaljer låta bli att knäa (niga) på höger ben, och att på taktslag tre ta ett ganska långt steg med höger fot snett bakåt.

Att låta bli att niga som kavaljer är mycket svårare än det låter, och det är relativt vanligt att man ser dansare som utför denna nigning. Anledningen till att man som kavaljer vill niga är nog att damen tar ett steg bakåt till sin vänstra klack och samtidigt lutar sig något bakåt, och då lätt kan få övervikt och obalans. Genom att böja på höger knä kan man då som kavaljer få kontroll på situationen och hålla emot i rörelsen, men förstör samtidigt karaktären i Orsapolskan.

Alla goda ting är tre, och det bör därför även gälla polskan. Den tredje delen i denna polska som gjorde att det lossnade, var att ha en mycket tät fattning. Med denna täta fattning vinner man att kunna utföra en snabb och smidig vridning mellan taktslag tre och ett.

En förutsättning, enligt vår uppfattning, för att den fina vägningen i Orskapolskan ska kunna utföras, är att damen i stort sett kan kliva rakt baklänges på taktslag ett. Om man fortfarande håller på och roterar då, skapar gyroeffekten av rotationen en oönskad stabilitet, som gör att man inte får in den fina känslan av att väga framåt/bakåt i polskan.

Den andra positiiva effekten av den mycket täta fattningen är att paret bara får en gemensam rörelse, i stället för två individuella.

Vi har hört instruktörer som inte anser att man som kavaljer ska följa med framåt med damen, eftersom damen utan nigning och med tät fattning lätt kan få en känsla av att ramla bakåt, ungefär som när en flaggstång fälls.

Detta är, om det känns okontrollerat, obehagligt för damen, eftersom hon inte kan ta emot sig eller skydda sig genom att flytta den fot hon redan står på. Kavaljeren kan dock ha denna situation under kontroll, eftersom han när paret börjat luta en aning lätt kan ta emot både sig själv och damen med sin vänsterfot.

Det krävs dock att paret är samdansat, så att rörelsen bara blir lagom stor, och damen känner sig trygg i rörelsen.

Vi tycker att just denna momentana obalans är det mest njutbara i polskan. För att rörelsen ska bli behaglig måste både dam och kavaljer utföra sin vridning mellan taktslag tre och ett snabbt, så att vridningen i stort sett är slutförd innan damen ska kliva bakåt.

Detta sätt att dansa Orsapolska är inte särskilt enkel att utföra, det krävs god balans och samdanshet. Ofta måste man dansa en stund för att finna danspartnern och balansen inom paret.

På den första instruktionen i Rättvikspolska, tyckte jag det var en helt omöjlig dans. Som jag minns instruktionen, tar både dam och kavaljer ett steg på taktslag ett, på taktslag två tar kavaljeren ett steg med höger fot medan damen fortsätter att vrida, på taktslag tre tar damen sitt steg medan kavaljeren fortsätter att vrida.

Ganska snart hittade vi en i vårt tycke bra lösning på problemet, som vi tyvärr senare kompromissat litet med. Observera att den innebär ett avsteg från de skrivna instruktioner vi sett av polskan, genom att jag som kavaljer lyfter vänster fot redan på taktslag två.

Problemet jag upplevde som kavaljer, var att om jag på två lyfte vänster fot, så kunde jag inte längre styra damen. Eftersom det i nästan alla danspar innebär att varvet blir för kort, och paret dansar i en halvcirkel in mot mitten av dansgolvet, kände jag en frustration över situationen. Den uppenbara lösningen, att bibehålla vänster fot i golvet och utföra bingsjö-vridning används visserligen av många dansande, men var inte vad jag eftersträvade.

Den förlösande rörelsen var i stället att lyfta vänsterfoten, och hålla ut vänster fot och ben lagom mycket. Därigenom upplevde damen i sin rörelse att kavaljeren genom sitt större vridmotstånd bromsade, och hon fick därför ett motstånd att dansa mot. Detta gav dels en härlig liten knyck som perfekt stämde med musiken, dels innebar det att kavaljeren fick ett rejält extra vridmoment som kunde utnyttjas i slutet på varvet till att snurra extra långt. På så sätt kunde kavaljeren precis i slutet på varvet reglera hur långt paret snurrade, och därmed kursen på dansgolvet. Det är viktigt att damen innan dess, på tredje taktslaget, själv aktivt bidrar genom egen vridning.

På grund av att jag upplevt att dansinstruktörer haft andra idéer om hur Rättvikspolskan ska dansas, har jag något modererat (maskerat) hur mycket som vänsterbenet sticks ut. Detta leder väl å ena sidan till att dansen inte är fullt så avvikande från den instruerade polskan, men innebär tyvärr också att den fina lilla knycken i dansen uteblir.

Bondpolskan kom jag tidigt i kontakt med, på en del danser på Bollnästorget på Skansen.

Dansen skiljer sig från de flesta andra polskor för att på försteget paret går i sluten fattning med kavaljer framlänges, dam baklänges. I omdansningen kan det se ut som att damen hoppar runt kavaljeren, medan kavaljeren hjälper till med att lyfta henne.

Som jag upplever det är detta en synvilla. I stället tar kavaljeren ett relativt långt steg bakåt efter att han vänt upp med ryggen i dansriktningen. Därvid uppstår en kraftig dragkraft framåt i dansriktningen, som gör att damen får hjälp att flyga runt kavaljeren till en mjuk landning baklänges.

Med andra ord: Kavaljeren lyfter inte damen, han drar. Och damen hoppar inte framåt, hon flyger.

Tyvärr har jag ingen videoinspelning där vi själva dansar bondpolskan.