09:32
Nynäsleden på väg mot Långsjön
Karta (92 m.ö.h)
10:15
Långsjöns sydspets. Här blev det förmiddagsfika och en skön stund i solen
Karta (98 m.ö.h)
10:23
Nynäsleden öster om LÅngsjön
Karta (98 m.ö.h)
10:26
Långsjöns norra vik. Här har jag många gånger fikat och badat på vandring mellan Flemingsberg och Västerhaninge
Karta (98 m.ö.h)
10:26
Sörmlandsleden mellan Långsjön och Trehörningen
Karta (98 m.ö.h)
10:44
Vackra strandhällar vid Trehörningen. På udden på motsatta stranden ligger vindskyddet
Karta (95 m.ö.h)
10:46
Trehörningen vid leden från Paradiset. Här har jag många gånger i yngre år fikat på skidåkning och vandring mellan Tumba och Handen. Ny järnvägsdragning från Flemingsberg, och ny väg i Haningeskogarna, har gjort att jag nu går den sträckan mer sällan.
Karta (97 m.ö.h)
11:46
Stig mellan Bruket och Rudträsket
Karta (94 m.ö.h)
12:01
Rudträsket. Jag valde att försöka gå genom terrängen här för att förkorta vandringen, vilket kanske inte var en så bra idé.
Karta (90 m.ö.h)
12:19
Nyavverkat område nära stenbrott
Karta (102 m.ö.h)
12:23
Nyavverkat område nära stenbrott, med stenbrottet i bakgrunden
Karta (102 m.ö.h)
12:48
Vägen från stenbrottet, där den äntligen mynnar mot ängarna
Karta (54 m.ö.h)
12:58
Vacker försommaridyll med hästbete
Karta (47 m.ö.h)
13:18
Resultat av bäverns härjningar vid Orlången. Strandstigen gick någonstans mitt i virrvarret.
Karta (54 m.ö.h)
Kommentar
Denna vandring var ett försök från min sida att hitta ett nytt vandringsalternativ. Som alltid när man går en vandring för första gången så blir vägvalet inte alltid optimalt, och man vet inte heller hur bra vandringen blir.
Första halvan av denna vandring - till en liten bit bortom Rudträsket - blev mycket bra, medan den resterande delen fram till Huddinge blev misslyckad. Missräkningarna började då det visade sig att en del av det som var markerat som skog med skogsstig på min topografiska karta hade förvandlats till kalhygge med anläggningsvägar - sannolikt en förberedelse för utvidgning av ett närbeläget stenbrott. De fortsatte sedan vid Sundby, där det visade sig att den väg jag trodde jag skulle kunna följa inte var framkomlig.
Vid ankomsten till Västra skolan halv nio var vädret soligt, men en måttlig bris från söder kylde en del. Från busshållplatsen är det tio minuters promenad längs Södertäljevägen - trottoar saknas. Trafiken är inte tät, men ungefär halva trafikmängden utgjordes av tunga och breda lastfordon.
Vid några hus lämnar man vägen, och hamnar strax på en lättgången stig, som dock här och där är söndertrampad på grund av ridning. Efter en stund når man Nynäsleden, och därifrån är hästproblemet obetydligt.
För en stund går man samma väg som på vandringen mellan Hemfosa och Västerhaninge, och passerar den lilla idylliska Tornbergssjön. Denna gång avstod vi dock från att rasta där, och fortsatte i stället fram till Långsjöns sydspets. Där blev det förmiddagsfika i mycket lugna omgivningar med skönt värmande sol i en bergsskreva.
Leden följer sedan längs Långsjöns östra strand. Jag hade aldrig gått den biten förut, men kunde konstatera att stranden är fin, med flera möjliga rastplatser. I sjöns norra ände når man Sörmlandsleden och en strandhäll där jag flera gånger rastat och också badat på vandringen mellan Västerhaninge och Flemingsberg. Jag har visserligen redan inlett badsäsongen 2016 med ett premiärdopp i Sandasjön ett par veckor tidigare, men denna gång var den sydliga vinden litet för kylig för att det skulle kännas lockande.
Väl framme vid Trehörningen valde vi att följa Sörmlandsleden nästan ända fram till Paradiset. Den sista biten fram till Paradiset hade nu grusats. Vi gick dock inte ända fram utan tog av på Brinkslingan.
Vi hade litet problem att hitta den stig som den topografiska kartan visade och fick därför knalla ut i terrängen där vi tyckte den borde ligga. Vi träffade dock på den litet längre ner, och lyckades hitta rätt väg ner till fritidsbebyggelsen vid Bruket.
Efter korsning av vägen mot Ådran var vi på nytt ute i för mig helt okänd terräng. Inledningsvis gick det dock bra, med fin stig fram till Rudan. Därifrån hade det nog varit bäst att fortsätta den väg som jag ursprungligen tänkt, men jag beslutade mig för att försöka mig på en genare väg väster om sjön. Det blev väl ingen fullträff, men gick ändå skapligt.
En bit bortanför Rudan hamnade vi till min förvåning så i ett totalavverkat område med anläggningsvägar. Min karta visade att det bara skulle vara skog här. Även om vägen över området just nu var lättgånget, så förlorade jag tilltron till att kartan stämde i övrigt för området, och valde därför att gå stora vägen redan från den platsen. Jag konstaterade vid hemkomsten att det nog hade gått bra att följa det ursprungliga vägvalet, och på så sätt förkorta den otrevligaste delen av vandringen längs vägen.
På den vägen var nämligen nio av tio fordon tunga lastfordon, och trafiken var dessutom tämligen tät, och dammade också en hel del. Många av fordonen bestod av både lastbil och med dragvagn efter. Inledningsvis saknades dessutom gångbana. Bullret längs vägen var också ofta högljutt.
När man kom fram till ängarna fanns en separat cykelbana en bit från vägen. Efter korsning av vägen från Huddinge gick vi ner mot Sundby gård, och trodde att det naturreservat som ligger där skulle innebära trevlig vandring. Här mötte vi dock ett nytt problem - bävrar!
Strandstigen var helt blockerad av bäverfällda träd, och enda alternativet var att söka sig till högre terräng. Där hittade jag en stig, men den ledde snart åter ut till Huddingevägen. Och där visade det sig att den väg jag tänkt gå inte var framkomlig på grund av att det fanns privata fastigheter med staket.
Så vi valde då att ge upp planerna på att följa den planerade avslutningen på vandringen och gick i stället längs stora vägen fram till Huddinge station.
Det skulle kanske gå att hitta en bättre väg längre från Orlången mot Huddinge. Jag hittade vid hemkomsten en mer detaljerad karta över Flemingsbergsskogens naturreservat, som också visade området fram till Orlången. Och kanske skulle den otrevliga vägen vid stenbrottet delvis kunna undvikas genom det ursprungligt tänkta vägvalet. Men sammantaget känns ändå passagen från stenbrottet och fram till eventuellt bättre stigar väster om Orlången som något som inte kan undvikas, och som gör denna vandrings andra halva nog ändå får hamna i papperskorgen.