Vandring Ådran - Ågesta (Farsta)

I härligt försommarväder startade vandringen från Ådrans busshållplats 09:40. Redan vid passagen av den lilla badplatsen vid Ådrans södra spets såg det riktigt inbjudande ut för morgondopp och fika, men jag visste ju att den vackra Trehörningen ovanför Paradiset inte var långt borta.

När vi kom dit så valde jag strandklipporna på norra stranden, eftersom det redan var folk vid udden med vindskyddet på andra sidan sjön. Efter ett kort men härligt dopp i väl badbar temperatur blev det fika och en stunds avkoppling i solen.

Vi valde denna gång att följa Brinkslingan motsols i stället för att tvära genom skogen. Det innebär att vägvandringen mot Haningeleden senare blir på asfalt i stället för på mindre skogsväg, men vägen genom skogen kan vara knepigare att hitta ibland. Och går man fel där så blir terrängen där ofta trasslig.

När vi så småningom nådde vägen så saknade vi skuggan från träden, och jag blev litet orolig att Lava skulle bli överhettad i den gassande solen. Jag tog därför en kortare rast där i skuggan vid sidan av vägen, och gav Lava vatten och kylde hennes tassar med litet vatten också.

Väl framme vid Haningeleden så frapperades jag åter av det stora inslaget av tunga fordon. På det foto jag tog där så kan man räkna in fyra tunga lastfordon och en personbil, och det stämmer ungefär med min minnesbild. I miljödebatten låter det ofta som att det är personbilstrafiken som är Sveriges största miljöproblem. Politikerna kunde gott ta sig en titt på denna bild. Om man vill åtgärda det som på denna bild uppenbart är det stora miljöproblemet så tror jag det krävs helt andra åtgärder än de som politikerna fokuserar på. Jag vet inte hur mycket ett tungt lastfordon släpper ut, men föreställer mig att det kan vara cirka tio gånger mer än en modern personbil, och dessutom gissningsvis med större innehåll av nitrösa gaser och partiklar. Och även buller och vägslitage är mycket större från dessa fordon.

I stället för att knalla längs vägen mot en förmodad vägundergång längre bort så väntade jag en stund tills det blev en lucka i trafiken, och kunde då småjoggande korsa den på ett säkert sätt.

På andra sidan finns det vandringsled ute i hagarna, och senare inne i skogen. Inledningsvis så gick jag på leden, men återkommande klättringar över stängsel och ganska igenväxt led gjorde att jag sedan i stället gick längs Lissmavägen den korta biten fram till avtagsvägen mot Lissmasjön.

Bortanför fritidsbebyggelsen valde jag denna gång att gå längs norra stranden av Kvarnsjön i stället, och kunde då konstatera att även den markerade leden gick denna väg. Och med all rätt. Även om södra stranden också är fin, så har man sankområdet i norra delen som man måste tvära över. På norra sidan slipper man detta problem, och stranden är minst lika fin och dessutom soligare.

När man når sjön kommer man snart till en grillplats på en vacker udde, och det blev en utmärkt plats för ytterligare ett dopp och lunchfika.

Bortanför sjön missade vi leden igen, men via en bra skogsstig nådde vi kraftledningsgatan och leden igen. Närmare Ågesta förlorade vi återigen ledmarkeringarna, men hittade utan problem andra stigar som mynnade vid friluftsgården.

Bussen där skulle inte gå förrän om fyrtio minuter, så vi valde i stället att gå längs vägen mot bron över Magelungen. Framme vid bron finns en busshållplats, och där kom en annan buss precis när vi passerade, som strax tog oss till Farsta strand och pendeltåget.