Vandring Norrvrå - Mölnbo

Trots att denna vår och försommar varit rekordkall, regnig och blåsig, så har det ändå varit en hel del fina dagar också. Denna dag var en av dem – klarblå himmel, svaga vindar och behaglig temperatur.

Starten från busshållplatsen i Norrvrå skedde under en klarblå himmel. Det märks direkt när man stiger ur bussen att man nu är en bra bit bort från Stockholm, man möts av ett stilla och lugnt landskap, med lugna vackra ängar varvade med skogar där stigar ofta saknas.

Efter korsning av en liten järnvägsövergång och passage av en vacker herrgård hamnar man på en avstängd väg, som är behaglig att gå på.

Det är lätt att man missar avtagsvägen mot Krustorpet medan man går och tittar på det omgivande landskapet, men med vandringsgps så är det inga problem. Vägen för fram till Krustorpets gårdsplan, men ingen var där och jag smet diskret förbi husknuten och in på den lilla vägen ner mot Aspen.

Även stigen som lämnar vägen är nästan osynlig, men om man missar den hamnar man nere vid Aspen, och ett sankområde gör det tydligt att man måste gå tillbaka några meter för att kunna korsa det. Då går det lättare att upptäcka stigen.

På udden vid Aspen var det dags för ett dopp och förmiddagsfika. Det var skönt att dröja sig kvar här ett tag och njuta av solen och naturen, men så småningom återupptogs ändå vandringen.

Efter passage av Aspen kommer man åter ut på vägar, som dock är mycket glest trafikerade. Via en avtagsväg från den litet större vägen når man en liten vändplan där vägen sedan fortsätter mot sydväst, och härifrån är det drygt en kilometers skogsvandring utan stigar fram till Stegsjöns nordöstra vik, där det var dags för lunchpaus.

Öster om Stegsjön ligger en sjö till, som är namnlös på min karta. Det finns inte heller någon stig mellan dessa sjöar, men det är bara några hundra meter fram till den namnlösa sjöns strand, och där finns det en liten stig som går längs stranden.

Denna gång gick jag runt sjön motsols, det finns en stig markerad på kartan. Stigen är dock mycket liten, ibland svår att överhuvudtaget se, och det finns ett par sankmarker man behöver korsa. Vid den andra sankmarken så försökte jag gå runt den, vilket visade sig vara ett dåligt vägval, och jag hamnade i täta granplanteringar och en omväg på någon kilometer. Ska man gå denna väg så är det bättre att korsa sankmarkerna nere vid sjön. Ännu hellre kan man nog dock ta den kortare vägen längs den västra stranden. Det gör vandringen litet kortare, men man kan ju i stället förlänga rasten vid någon av sjöarna.

Vid den namnlösa sjöns norra strand är det ett högt och brant berg, men det gick ganska bra att klättra upp och ner från det. Jag gick ner till stranden igen vid sjöns nordvästra spets, men stigen härifrån och fram till en liten väg går över ett hygge, så det är nog bättre om man går den vägen att fortsätta uppe på berget och gå ner längre bort, närmare vägen. Men även nere vid hygget är det relativt lättvandrat bara man håller sig inne i skogen intill berget så långt det går.

När man kommer ut på vägen igen så återstår bara vägvandring fram till Mölnbo. Man passerar nära ytterligare en sjö – Alsjön – men den är onjutbar i vart fall i den södra änden där vägen går, så det är bättre att disponera vandringen så rasterna förläggs vid de tidigare passerade sjöarna.

Den väg man går på mynnar ut på en väg längs åkrar söder om Mölnbo. Det finns en vägbom där som stänger av den väg som man kom på. Därefter återstår en ganska kort sträcka fram till Mölnbo pendeltågsstation, där vi inväntade nästa tåg i skuggan och den relativa svalkan inne i väntsalen.