Vandring Skidor Tenntorp-Tyresta

Turen var planerad för onsdagen, men olämpligt (varmt och med viss nederbörd) gjorde att det inte blev av. Eftersom jag sjöng med en reducerad grupp från Birkakören på en begravning på torsdagen, så inföll veckans långtur på fredagen i stället.

Det var utlovat nollgradigt eller strax därunder och uppklarnande under dagen. Som så ofta förr denna vinter så blev det litet varmare även denna dag.

Vid starten vid Tenntorp var det i alla fall nollgradigt. Det fanns nästan inga skidspår, men i stället ett upptrampat spår, som gav utmärkt glid men nästan inget fäste. Om man i stället försökte spåra vid sidan om så var förhållandena de omvända, med tendens till klabb.

Vid sydsidan av Sandasjön var det som vanligt plogat en liten bit. Som alla vintrar så är problemet här att hitta en plats på vägen där man inte repar skidbelagen. Bortanför Sandasjön så var stigen upp mot vägen till vägen mot Erstavik återigen ett upptrampat spår.

På andra sidan vägen var det som alltid plogat fram till det lilla torpet, åkbart med försiktighet. Därbortanför och ända till Öringe var det också ett upptrampat spår, här och där med rinnande vatten och pölar som krävde försiktighet vid passage.

Vid det laget hade himlen klarnat, med härligt solsken och vacker vitgnistrande snö - och värme. Temperaturen var nu definitivt över noll, med resulterande kramsnö som Lava regelbundet kastade sig ner och försökte befria sina tassar från tänderna. Vi rastade även denna gång i den soliga sluttningen före det lilla torpet, där man noga behövde välja plats för att undvika bombardemang från snö som smälte i solen och rasade från träden.

Öringesjön var ospårad, och jag gissade att det under den vita snön fanns rikligt med stöp. Vi följde därför i stället leden vid sidan av sjön. Denna var bitvis så upptrampad att det blev krångligt att åka skidor där, och förbifart via strandzonen var stängd då det var mycket tunn is och öppet vatten där.

Väl framme vid bebyggelsen vid Öringe var gångvägarna plogade och sandade, så skidorna fick bäras genom Öringe och fram till ridgården på andra sidan Tyresövägen. Därifrån och fram till Alby var det spårat med spårmaskin, och härligt snabb och lättåkt!

Från Alby så valde vi omvägen via Nyfors, då Albysjön var ospårad och jag gissade att det även här var tjockt med stöp under snön. Jag bar skidorna från busshållplatsen vid Nyfors och förbi den branta backen efter Nyfors. Sedan blev det skidåkning igen, som dock i backarna ner mot hästgården försvårades av ett parti med barmark och rinnande vatten.

Efter hästgården började de verkliga problemen. Denna väg var som alltid plogad, men den plats strax bortanför gården där vägen ofta är översvämmad var nu i riktigt dåligt skick. Enda möjligheten att passera torrskodd var att försöka klänga genom snåren strax till höger om vägen. Dessa växer ju ute i kärret, men här fanns en antydan till snö och knappt bärig is. Efter en massa strul och svordomar kom jag till sist över genom att ta av skidorna och lägga dem som underlag och sedan klänga genom snåret klivande på skidorna för att inte trampa igenom. Jag lyckades också locka Lava efter mig samma väg utan att hon plurrade.

På vägen ner mot det långsmala kärret upp mot Långsjön var det bara hjulspår i stället för plogat, och även i backen där finns en passage som är översvämmad, dock lättare att passera än den förra.

Efter denna passage går ju färden på stig vid sidan av kärret. Denna var helt ospårad så därifrån och upp till ridvägen mot höjden blev det mödosam spårning, i snö som klabbade under skidorna. Vid ridvägen var det återigen smala hjulspår, och även en antydan till skidspår. Här mötte jag också en skidåkerska, som nyss hade startat från Höjden.

Från Höjden och upp till Årsjön var det ett upptrampat spår, där jag återigen bar skidorna uppför den branta stigningen vid kraftledningen. Jag var vid det laget trött, och då jag vid Årsjön såg ett nattgammalt skidspår på sjön så följde jag det i stället för att hålla mig till stigen. Som väntat var det stöp överallt på sjön, men skidspåret hade frusit något under natten och gav en isig hinna som här och där bar och gjorde att man kunde åka loss det klabb som hela tiden bildades. Skidspåret var dock något smalare än mina skidor, så det var ändå ingen vilsam åkning.

Väl framme vid vindskyddet så blev det en sen lunch - klockan var då en bit efter tre. Här var det en kille som satt och eldade och försökte torka sina fötter och kängor, då han hade trampat ner i vatten någonstans längs stigen från Tyresta. Snart kom också ett ungt par, som förirrat sig och - tror jag - gått en något förkortad variant av den långa slinga från Tyresta som finns beskriven i tidigare avsnitt på denna sida.

Efter en hastig fika så hade jag en halvtimme på mig om jag skulle hinna med bussen klockan fyra. Med hopp om skidspår närmare Tyresta så trodde jag att jag hade en chans att hinna, trots att jag kände mig rejält trött. Det var dock si och så med skidspåren, först djupa hjulspår fram till Bylsjön, förbi Bylsjön praktiskt taget barmark där man konstigt nog ändå kunde åka skidor med något litet undantag, och sedan upptrampat ner till Tyresta. Situationen komplicerade också av att de råttefällabindningar jag har på mina skidor hade tagit mycket stryk under dagens slit, och högra bindningen lossnade med allt tätare mellanrum. En liten bit före Tyresta gick det inte längre att få fast skidan, så jag blev tvungen att ta av mig skidorna och gå - eller halvspringa här och där - ner till bussen. Vi hann precis!

Det blev en arbetsam tur, som dock skedde i härligt vit snö och mycket vackert väder - bortsett från att det borde ha varit minst fem grader kallare. Jag verkade tröttare än Lava när vi äntligen kunde pusta ut på bussen mot Handen.