Vandring Lovön

Oftast är onsdag vandringsdag för mig, men på grund av att väderprognosen då innehöll oväder så flyttade jag vandringen till tisdag denna vecka.

Bussen anlände ungefär klockan 10 till Drottningholm. Vädret var, som oftast denna höst, mulet och med en temperatur på ett fåtal plusgrader. Vinden var ungefär västlig och svag till måttlig.

Vandringsleden på Lovön kallas Fornstigen, och går i kringelikrokar, antagligen för att man ska passera så många fornminnen som möjligt. Det leder till att vägvalet blir ett annat jämfört med om man bara ville gå runt ön. Om man vill gå en viss sträcka brukar man ju välja en någorlunda rak sträckning, och undvika att i onödan gå upp och ner från höjder man passerar. Fornstigen går absolut inte rakt, och den går här och där också litet upp och ner, trots att Lovön i sig inte är särskilt kuperad. Men är man bara förberedd på att det tar litet längre tid att ta sig runt jämfört med hur långt det ser ut att vara på kartan, så är det en fin vandring.

Leden var denna dag bitvis ganska lerig, antagligen ett resultat av den milda hösten. Visserligen var det här och där lätt frost och is, men inte tillräckligt för att frysa ihop leran som bildats under hösten på stigar och grusvägar.

Inledningsvis vandrade vi genom Drottningsholms slottspark, där vi mötte några grupper soldater som väl upprätthåller vakthållningen. Vid Kinaslottet kommer man ut på en liten väg som leder ner till Mälaren, och här ansluter den blå leden på Lovön - Fornstigen.

Leden går sedan omväxlande på små grusvägar och stigar i varierande terräng. Man passerar många fornminnen, som är tydligt skyltade. En jag minns särskilt bra var från 1800-talet, en plats där det funnits en liten koja delvis ingrävd i sluttningen, där en man bott under sina sista 20 år sedan hans hustru hade avlidit. Jag föreställer mig att det måste ha känts ensamt.

Förmiddagsrasten blev på en mosstäckt tallstubbe, som avsågats i lagom sitthöjd - säkert för många år sedan. Efter ungefär fem kilometer korsar leden stora landsvägen ut mot Mälaröarna, och kommer så strax till ett annat minne från modernare tid - en plats där man hade haft stora strålkastare för att upptäcka inkommande fientligt flyg under krigstiden.

Naturligtvis var det betydligt fler minnen från vikingatiden, men då de antingen består av stenhögar, eller inte syns alls, så är de svårare att erinra sig efteråt.

En stund senare inträffade något stort - himlen klarnade och solen kom fram! Jag passade på att rasta ovanför ett av de där skyltade men osynliga gravfälten, och hamnade mitt i härligt solsken. Solen till och med värmde!

Jag försökte komma ihåg när jag senast hade kunnat rasta i solen denna höst, och fann att jag inte kommer ihåg det. Hösten har varit extremt solfattig, men denna dag från lunch och tills vi steg på bussen var himlen oförändrat klar - vi fick till och med se en solnedgång! Överraskningen var desto större eftersom väderprognosen som vanligt mest talat om moln.

Genom det klara vädret så behövde jag aldrig ta fram pannlampan, trots att det nu är mindre än två veckor till vinterdagjämningen, och vändpunkten för solnedgång är nästan nådd nu. Vi var framme vid Drottningsholmsparken halv fyra, och då kunde man - om också med litet möda - fortfarande se tillräckligt för att kunna ta sig fram även i skogen.