Vandring Ålstäket - Boo

Dagens vandring startade där förra veckans slutade, vid Ålstäket.

Och faktiskt syntes en blek och lågt stående sol då vi klev av bussen. Vinden var fortfarande ostlig, och det var väl cirka +4 grader.

Som jag berörde i förra vandringsrapporten så har Ålstäket en särskild innebörd för mig, eftersom jag i ungdomsåren passerade häröver med en kanot. Kanoten hade min äldre bror byggt i slöjden, en dukklädd ribbkanot. Duken hade falerat, och jag köpte därför en plastväv som jag klädde den med. Det skedde på Östra Tynningö där vi hade och fortfarande har vårt sommarställe. På den första bifogade bilden där man ser man dagens vandring syns Tynningö uppe i högra hörnet.

När kanoten var klädd var det dags att prova den på riktigt. Dagen var lugn och solig, och efter en stunds paddling fick jag idén att paddla genom Skurusundet och runt Fågelbrolandet. Längden på paddlingen hade jag inte kollat, och hade inte heller något att äta eller dricka med mig. Mat hade jag nog inte saknat, men med vätska var det en annan sak. Sträckan har jag för mig var drygt fyra mil och solen sken hela tiden. När jag så småningom nådde Ålstäket var jag fruktansvärt törstig, så jag lämnade kanoten där en stund och gav mig iväg längs landsvägen mot Hemmesta för att försöka få tag på något att dricka.

Så småningom hittade jag en kiosk, där jag köpte en stor flaska läskedryck Blodapelsin. Tyvärr kolsyrad, vilket min uttorkade mage inte gillade. Men nöden hade ingen lag.

Vid Ålstäket var jag ju tvungen att bära kanoten, vilket visade sig vara jobbigt ensam, men det gick en liten bit i taget.

Trots strapatserna under den första turen var jag tillbaka veckan efteråt, denna gång för att paddla runt Värmdölandet. Nu hade jag vis av skadan gott om vatten med mig, och då gick det bra, trots att sträckan den gången översteg fem mil.

Senare blev det flera paddelturer, bland annat upp i Åkersberga kanal och sjön därovanför, och från Tynningö till Stäket där min morfar fortfarande hade sitt ställe kvar.

Från Stäket paddlade jag också upp till Sigtuna och tillbaka, och utåt Björkfjärden för att återuppliva minnen från platser vi besökt och campat på, på båtsemestrar som jag varit med om som litet barn.

Några dagar paddlade jag även från Tynningö till och från Käppalaverket, där jag hade en tillfällig anställning innan jag gjorde lumpen.

På en bifogad bild har jag ungefär markerat några av paddelturerna jag gjorde.

Den första delen av dagens vandring, upp till Lagnövägen, var ny för mig. Senare delar har jag däremot flera minnen av. Oftast cyklade jag ju ut till Tynningö, och passerade då på Lagnövägen. Några gånger vandrade jag också från Kungsholmen där jag bodde under min högskoletid, och ut till Tynningö. På en av dessa vandringar började det regna ymnigt, och det enda regnskydd jag hade med var en oimpregnerad bomullsjacka. Jag upplevde den gången att även när man är genomblöt så kan man bli ännu blötare, i flera omgångar. När jag kom fram till Tynningö och klädde av mig, så hade jag bara två centimeterstora torra fläckar på kläderna. Det var uppe i armhålorna.

Alltnog – i starten av vandringen är det en kort bit vandring genom mycket trevlig grusåsmark. Man kommer också ner till södra Torsbyfjärden på en plats här. Men grusåsen tar slut alltför fort, och sedan är det en ganska lång bit som man går på villavägar. I och för sig mycket lugna vägar, inte en enda bil passerade.

Bortanför Mörtnäs kommer man ut i skog blandat med fält ett tag, och sedan ut på en ny mycket glest trafikerad väg. När man passerar vägen mot Aspvik lämnar man vägarna för ett tag, går först utmed en åker och sedan renodlad skogsvandring. Någonstans i skogen där blev det förmiddagsfika.

Om jag hade gått denna sträcka förut hade jag nog väntat tills vi nådde den mycket fina platsen vid Skeviksgrottan, där det finns bänkar både invid klipporna och en kort bit därifrån vid ett fält.Strax därefter passerar man en bågskyttebana och sedan vägen mellan Gustavsberg och Norra Lagnö, som jag många gånger vandrat när buss- och färjetabeller är osams.

Mellan denna väg och Lagnövägen följer leden en obetydligt trafikerad tvärväg. Vid Lagnövägen går man förbi Koviks gård, och sedan på en obetydligt trafikerad och dåligt ledmarkerad väg upp till en hästgård. Där återkommer ledmarkeringar, nu som Booleden.

Via grusvägar och skogsvandring över en ås når man Velamsunds gård. Ett motionsspår följer, och efter ett tag bra skogsvandring. Den leder så småningom upp på en höjd, som trots uppförsbacken egentligen inte erbjuder utsikt mot något annat än himlen. Eftersom det var eftermiddag i andra halvan av november var det rätt vackert med det kvarvarande himmelsljuset mot den mörkare skogen.

Från höjden återstår bara en kortare bit vandring ner till Eriksvik, där busshållplats finns för transport mot stan.