Så här långt i vår har vädret ofta varit blåsigt och ostadigt, varför ibland onsdagsvandringarna har uteblivit eller blivit kortare och inte visats här.
Denna dag var dock vädret soligt och med svaga vindar, med temperatur strax över 0 på morgonen och ca 10-15 grader senare på dagen. Tillfället utnyttjade jag för en av mina längsta favoritvandringar, mellan Västerhaninge och Flemingsberg. Sträckan är runt 25 km om man väljer kortaste vägen, men vägvalen är flera, och ibland blir det litet längre.
Vid långa vandringar känns det alltid lättare om man startar tidigt, och denna dag påbörjades vandringen strax före åtta från Västerhaninge pendeltågsstation. Vädret var precis så härligt som utlovat, och jag passerade Riddartorpet redan före klockan nio.
Förmiddagsfikat denna dag blev vid nordöstra stranden av Långsjön, där jag stannade litet längre och njöt av tystnaden, fågelsången, den härliga våren och det vackra vädret. Jag tänkte bland annat på sången jag sjungit med kören bara ett par dagar tidigare: O hur härligt majsol ler...
Vid Trehörningen valde jag denna gång den något längre vägen ner förbi Paradiset, och noterade då att det även finns ett nybyggt vindskydd på norra stranden av Trehörningen. Där såg jag också ett par människor som rastade på strandklipporna.
På mitten av denna vandring, bortanför Ådran, finns en ganska trist passage på grusväg. Den är avstängd för biltrafik, men är numer grusad med grovt grus och rätt trist att gå på. Det tar ungefär en halvtimme, innan man på nytt kommer ut i skogen, för vandring mot Kvarnsjön.
Som jag numer brukar göra så valde jag att passera Kvarnsjön på västra sidan. Mellan Kärrsjön och Kvarnsjön finns en gammal stig, som särskilt i Kärrsjöns närmaste omgivningar är nästan osynlig på grund av bävrarnas härjningar, med trädstammar som ligger kors och tvärs. Jag hoppas att tillräckligt många ändå går den vägen, så att stigen inte växer igen.
Dagens lunchrast tog jag vid Kvarnsjöns strand. Trots att vinden var svag så kylde den ändå, men jag hittade en solig plats i lä precis invid stranden, och tyckte det var skönt att koppla av där en stund.
Passagen genom Flemingsbergsskogen är alltid litet spännande eftersom det inte finns någon stig som går raka vägen. Man kan följa leder om man vill, men jag valde att delvis använda mindre stigar, och anlände skönt trött till Flemingsbergs pendeltågsstation kvart över tre, efter en härlig vandringsdag.