Denna vandring kunde återigen genomföras i härligt sommarväder, trots att det redan är i mitten på september.
Den första halvtimmen får man ju gå längs grusväg, som trots det erbjuder vandraren en del av intresse. Efter det man lämnar Dalarövägen är den otrafikerade vägen inledningsvis kantad av vackra hästhagar. Redan här såg jag en stor rovfågel som jag dock inte såg tillräckligt länge för att våga gissa arten på.
Uppe vid Gråhem såg jag på nytt två havsörnar, tillsammans med mängder av korp. Från samma plats kunde jag höra en tjäder klucka helt i närheten.
I skogarna är det nu mycket torrt och lättvandrat, och i insjöarna kan man se märkena från det normala vattenståndet på¨klipporna, ofta närmare en meter ovanför nuvarande vattenytan.
Vid Åvaträsket avnjöts förmiddagsfikat, vid en spegelblank vattenyta och med en härlig tystnad som bara då och då bröts av korpars ´prat´.
Vid vägen ner mot Åvaviken såg jag ett par bilar, annars präglades den fortsatta vandringen av fortsatt lugn och tystnad. Bäcken över Åvaån ser märklig ut med alla träd som bävrarna fällt, och som nu ligger prydligt staplade vid sidan av stigen.
Uppe vid Stensjödal störde jag mig på nytt på att vägen där nu är grusad, det känns som en helt onödig förfulning av en annars mycket vacker plats. Men snart är man uppe vid Lanan, där jag gick ut och mediterade en stund på den vackra udden vid vindskyddet.
När man når brandområdet uppe vid Stensjön så kan man se att ungskogen äntligen börjar visa växtkraft. Men stigens dragning är ju fortsatt vald mer med utgångspunkt från hur man tar sig igenom brandområdet än hur vägvalet hade sett ut i ostörd skog, och så kommer det nog att förbli för flera decennier framöver.
Uppe vid den vackra rastplatsen vid den nordöstra viken av Stensjön blev det förstås som vanligt lunchpaus, med ett skönt svalkande dopp och soltorkning. Här dök så småningom också den första vandraren för dagen upp, och följdes snart av flera.
På den fortsatta vandringen mötte jag några grupper vid Stensjön, och också några vandrare och tältare uppe vid Långsjön. Bortanför vindskyddet vid Långsjön och ända fram till utflödet vid Nyfors rådde åter lugn och tystnad. Jag valde denna gång åter den gamla vägen förbi Rundmar, då man nu har byggt upp en vägbank på den plats där bävrar tidigare hade orsakat översvämning.
Vandringen avslutades kvart över tre vid Nyfors efter en härlig dag ute i skogen. Bussen körde precis fram vid ankomsten.