Som vanligt har september även i år varit en dålig dansmånad
för oss. Vid denna tid ersätts gradvis sommarljuset av allt mörkare kvällar,
solen strålar inte längre lika frikostigt på morgnarna, medan naturen å andra
sidan fortfarande är frikostig med både grönska, blommor och – för oss som har
tillgång till trädgård – frukter och en del grönsaker.
Sommarställe och trädgård pockar också så här års på en hel
del uppmärksamhet av andra skäl – gräset fortsätter att växa, hus,
trädgårdsmöbler, båtar m.m. ska förberedas för en stundande vinter. Och – inte
att förglömma – hösten är också en härlig tid för långpromenader i skogen, med
eller utan svampkorg.
I år har september dessutom varit en mycket varm och angenäm
månad, med sol och temperaturer som många gånger varit väl i klass med
sommarmånaderna. Även sistlidna helg var det så varmt att på vårt sommarställe
(som har lä för västvindar), det var så varmt att det faktiskt räckte bra med
shorts och bar överkropp, åtminstone med det pyssel som alltid uppfyller
vardagen på ett sommarställe.
Så som så ofta förr blev det även i år – när sommarens
utedanser upphört – en paus med dansandet. Detta år blev det extra tydligt
genom att vi dessutom drabbades av en förkylning med drygt en veckas ofrivillig
inaktivitet i mitten på månaden.
Lyckligtvis fanns detta, om än nätt och jämnt, i backspegeln
när Örjansringen ordnade höstens första gammaldans i Alvik. Westlings två man
starka spelmanslag stod för musiken, och det gjorde de som vanligt på ett
ypperligt sätt.
Även om jag sagt det förut så förtjänas det att upprepas att
Hugo och Britt-Marie levererar en så fyllig och fin musik, att man har svårt
att tro att det bara är två personer som spelar. Musiken var även i kväll den
traditionella, med lugn hambo med härligt sug i, schottis som får det att
spritta i benen, och valser som talar direkt till öra och hjärta. Hugo är ju
inte direkt jätteung längre, trots det spelar han kraftfullt och tonsäkert, denna
kväll kändes det stundtals som det var extra virtuost.
Men när de spelade valserna Gunnar Vägman och Flickan på
Ingarö Strand, så hörde och upplevde jag, och säkert många andra med mig, i mitt
inre stämman och närvaron av den som inte var med. Det är ändå ingen tvekan om
att många med mig fortfarande upplever saknaden av Härjes dragspelsmusik, glada
kommentarer och sång.
Det blev en kväll med måttligt besökarantal, jättefina
danser, härligt dansgolv och underbar musik.
 |
 |
 |
 |
<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>
