Outdoors - Mountain Walks in Sweden

Jag har genomfört många fjällturer såväl sommar som vinter, i de flesta delar av den svenska fjällkedjan. Även några turer har skett på den norska sidan, t.ex. ett par midvinterturer över Hardanger­viddan och en i trakten av Bykle, sommarvandring vid Jotunheimen, senhöstvandring i jämnhöjd med södra Jämtland och på sommaren i jämnhöjd med Riksgränsen och Kirunafjällen. Vid ett tillfälle genomförde vi även en stugvandring på Island.

Sammanlagt tror jag att jag genomfört cirka åttio fjällturer, ungefär lika många sommar som vinter. Ett fåtal har varit bara över en förlängd helg, de flesta cirka en till två veckor. En vintertur i Sarek varade en månad med övernattning enbart i snöbivack, de sista två veckorna på den turen var jag helt ensam.

Jag vill här dela med mig av de erfarenheter jag därvid samlat på mig till presumtiva fjällvandrare. Detta avser exempelvis turplanering, utrustning och dagliga rutiner.

Eftersom jag själv oftast föredragit att i planeringen utgå från över­nattning i tält eller snöbivack, så är utrustning såväl som turplanering baserad på detta. Den som planerar att vandra enbart med övernattning i stugor behöver mindre vägledning, då såväl utrustning som vägval är mer uppenbar. Men en del tips härifrån är säkert användbara även för stug­vandrare.

Det första valet för fjällturer är om man vill vandra eller åka skidor. För sommar­vandring föredrar jag första halvan av augusti, för skidturer april-maj.

Orsakerna är att för sommar­vandringar har normalt myggplågan börjat avta i början av augusti, samtidigt som sommarvärmen kvarstår och ofta vattenståndet i fjällen är relativt lågt, med nästan ingen snö­smältning utom från glaciärer. Men vill man uppleva höstfärgerna kan man med litet tur få fint sensommarväder även en bit in i september.

Jag har vandrat flera gånger med stor behållning i slutet av augusti och början av september, och även en gång så sent som i andra halvan av oktober. Från september ska man dock inte bli förvånad om nysnön visar sig och man får flera minusgrader nattetid vid tältning, och från slutet av september bör man vara förberedd på att risken för att man kan få vandra längre sträckor i nysnö ökar påtagligt.

För vinterturer kan man med bra väder få underbara dagar i maj. I fint väder kan man med fördel vakna redan före fem på morgonen, för att åka på härlig skare fram till dagsmejan börjar göra åkningen trögare någon gång mellan tio och elva på förmiddagen. Då är det dags för lunch och siesta i härlig sol på någon avsmält kulle, tills snön på nytt börjar bli bärig någon gång mellan fyra och fem på eftermiddagen. Då är det dags för dagens andra åkpass, som avslutas med tältning, middag och härlig nattsömn.

Men vädret är förstås ombytligt, och vi har givetvis vid denna årstid som alla andra upplevt såväl blåst, nysnö som hällande regn.

Om man vill åka skidor så är min favorittid första halvan av maj i de nordliga fjällen. Men även tiden från påsk och fram till maj är en fin tid. Naturligtvis kan den som så vill i stället välja vilken annan tid som helst, men enligt min mening är det ändå bättre att åtminstone vänta till slutet av februari, för att dagsljus och sol ska få större plats på himlen.

Jag har också genomfört ett stort antal skidfärder i området mellan Grövelsjön och Storlien kring jul och nyår. Härvid har de flesta övernattningarna skett i fjällstugor, men med enstaka snöbivacker. Jag har även vid två tillfällen åkt över Hardanger­viddan i juletid, där inga stugor är öppna mitt i vintern. Så förvisso är det möjligt att planera turer även mitt i vintern, men jag vill till den som funderar på det förmedla en del allvarligt menade varningar.

Kring midvintern är dagarna mycket korta, och det är inte ovanligt att det också är hårt väder i fjällen vid den årstiden. Det ställer speciella krav när man går på tur, där vind och siktförhållanden såväl som sträcka och avstånd till närmsta skyddande skog behöver beaktas.

Även för ganska normala dagsturer på mellan en och två mil bör man vara iväg redan när det första dagsljuset kan skönjas och man kan konstatera att vind och siktförhållandena är acceptabla för den tänkta dagsetappen. Det innebär att man, oavsett vad man tror om vädret för dagen, måste påbörja förberedelserna kring sextiden när det är kolsvart ute. Om man börjar förberedelserna först när man kan skönja dagsljuset så är man för sent ute, då ska man redan vara iväg.

I hårt vinterväder finns risken att sikten är otillräcklig för att man ska kunna följa ledmarkeringar. Man måste därför alltid ha reservplaner i beredskap. Med kompass och om man går mot ett område som man vet att man inte kan missa när man når det så kan man ändå hitta till målet eller gräva ner sig om man tappar bort leden. Sådana områden kan utgöras av skogskanter, brantare fjällsidor, telefon­stolplinjer, större älvar m.m..

Om man når skog vintertid så går det nästan alltid enkelt och snabbt att gräva ner sig, och det gör att jag alltid känner mig trygg om jag vet att jag relativt enkelt kan ta mig dit. Men att gräva ner sig uppe på fjället i hårt väder är mycket mer krävande såväl fysiskt som tidsmässigt, och det anser jag därför måste ses som en sista nödåtgärd om inga andra bra alternativ finns.

Hårt vinterväder påverkar också i hög grad framkomligheten. Med en större ryggsäck kan det vara svårt att alls hålla sig på benen, i synnerhet för den som inte är van att åka skidor med tung ryggsäck. I motvind känns det som rejäl uppförsbacke även på planmark, ofta med isigt underlag, bakhalt och snö som piskar i ansiktet. I medvind kan det ibland gå mycket lätt att åka, men i utförssluttningar kan man få stora problem för att det är svårt att bromsa och även ibland att åka på skrå, på grund av hårt underlag och kraftig påverkan av vinden. Det kan t.o.m. vara svårt att ta av sig skidorna och gå till fots utförs. Det kan också kännas motbjudande att stanna för att äta, samtidigt som de stora påfrestningarna gör det extra viktigt att fylla på näringsreserverna.

Och slutligen, med Anarisolyckan i åtanke - man kan och ska inte förlita sig på att snabbt bli hjälpt av andra om man hamnar i svårigheter. Det finns oftast ingen mobiltelefonitäckning i fjällen, och det är inte alls säkert att man kan komma i kontakt med någon. Och även om man gör det så utsätter man andra för både kostnader och besvär, kanske t.o.m. fara, vid en utryckning.

I svårare fall, exempelvis benbrott, kan yttre hjälp vara enda möjligheten, men så länge man själv är frisk så anser jag att det är ens skyldighet och ansvar att planera för att undvika att behöva kalla på hjälp, och hellre avstå turen om förhållandena inte känns tillräckligt kontrollerbara.

Om olyckan ändå är framme och man t.ex. bryter benet, så tror jag att man gör det lättare för fjäll­räddningen om man ordnat det för sig så att man ändå klarar sig ett bra tag, minst ett par dagar, tills man kan få hjälp. I en sådan situation kan man bli helt beroende av att en färdkamrat kan ta sig mot civilisationen och påkalla hjälp.

Det kan nog låta konstigt i mångas öron när jag säger att utrustningen enligt min erfarenhet såväl sommar som vinter till stor del är densamma. Visst finns det flera skillnader också, men enklast är nog att beskriva utrustningen för en sommar­vandring i tält, och därefter vad jag tycker man behöver ändra på om det i stället är en vintertur i fjällen som planeras.

Om vi tar som utgångspunkt att vi är två som tillsammans ska vandra tvärs igenom Sarek i augusti, med start lördag efter­middag från Ritsem/Änonjalme och slut lördag lunch en vecka senare i Kvikkjokk, vad krävs då av den utrustning som behöver medföras?

Det krävs erfarenhet att hitta en utrustning som gör att allt viktigt finns med, och ändå vikten hålls på en rimlig nivå. En för vidlyftig utrustning kan bli ett problem i sig - överbelastningssskador, stress för att tidplaner inte hålls m.m.. Eller bara att vandringen blir till en plåga i stället för ett nöje.

Om man å andra sidan saknar något man måste ha, så är det ofta omöjligt att rätta till det när man väl kommit upp på fjället. Enda lösningen kan då bli att vända tillbaka, något som nog kommer att kännas väldigt snopet och misslyckat.

Som exempel på detta har jag mycket att välja på. Ett minne är när vi var fyra som skulle korsa Hardangerviddan vid jultid, den andra liknande turen, då vi ju var "erfarna", och hade rättat till alla tillkortakommanden från den första turen... Hardangerviddan är vid den tiden öde, alla övernattningsstugor är stängda.

Vi startade i Finse vid gott mod, och slog upp våra tält några timmar senare. När man kommit tillrätta så lagar man alltid mat... eller?

Vi hade vid det tillfället två friluftskök, dels min gamla favorit bensinköket, med en halvliter bensin, dels ett Trangia spritkök, med rikligt med bränsle som de övriga tre bar. Så vi slog upp våra tält, packade upp våra kök, och skulle tända. Vad hände?

Ett bestört tjut från det andra tältet - "Jäklar, jag har glömt brännaren! Det värsta som kunde hända!"

Ett Trangiakök för t-sprit utan brännare är inget kök, och utan möjlighet att utnyttja all T-sprit hade vi ingen möjlighet att genomföra färden!

Vi löste det ändå - typ - och kunde genomföra färden. Det går faktiskt att elda t-sprit i en kastrull också. Långt ifrån perfekt, och helt uteslutet i tält, men vi hade ju mitt bensinkök för kritiska situationer.

Jag rekommenderar alla att planera utrustningen i mycket god tid. Börja med en utrustningslista, gärna minst en månad före vandringen.

Ovanstående fil, som ger en totalvikt på 14 kg per person, kan laddas ner och användas som en utgångspunkt för den som saknar egen erfarenhet. Avdela ett rum eller en mindre del av bostaden för utrustningen, och plocka ihop den utan att packa ner den. Väg på en våg varenda pinal, och korrigera mallens vikter och innehåll. Kolla, och kolla igen, tills du är helt säker på att allt som är nödvändigt finns med.

Gå gärna sedan ett par vandringar hemmavid med den vikt du kommit fram till för att vänja kroppen (stenar kan då nyttjas för att uppnå rätt vikt). Packa sedan ner allt till en färdig ryggsäck dagen innan avresan. Matsäcken på uppfärden, som du givetvis tänkt på, kan du ställa i en kasse i kylen, kanske med en lapp på ytterdörren att den också ska med.

Så snart som möjligt efter färden, gå igenom utrustningslistan igen, och skriv in det du funnit vara umbärligt på vandringen, och det du saknat. Just då känns det kanske mindre viktigt, men när det är dags för nästa fjällfärd kommer du att ha stor glädje av dessa noteringar.

Många som genomför liknande vandringar bär på en vikt på 25 kg eller mer. Det gjorde även jag på min första liknande vandring. Men jag anser det är för mycket, och ovanstående vandring på anslagen tid kommer att kännas onödigt ansträngande eller kräva mer tid med så tung utrustning.

Om man är två som ska genomföra denna vandring kan man klara sig med en vikt på omkring 14 kg per person, men för litet större komfort kan vi i stället sikta på en vikt på under 15 kg.

Men för att klara detta och ändå inte behöva sakna någonting krävs att man noga tänker igenom varje sak man tar med sig, och också man inser att alla saker har en vikt. Om det inte väger någonting så är det inte heller någonting! För den som inte tror mig rekommenderas samma metod jag själv använde för att reducera packningen, nämligen att väga precis allting som ska med, även t.ex. tandborste och de kläder man bär under vandringen, och sedan summera vikten på ett papper innan man börjar packa. Det ger kontroll, och möjlighet att fundera kring om att avstå från något, eller ersätta delar av utrustningen med något annat likvärdigt som väger mindre.

Ryggsäcken är självklar för fjällfärden, möjligen med undantag för vintertur med pulka. I ryggsäcken ska allt rymmas, den ska inte kännas mer plågsam än nödvändigt, och den ska skydda utrustningen mot väta.

Men samtidigt ska den inte heller väga mer än nödvändigt, och redan här kan vårt viktmål på 15 kg hamna i farozonen. Ryggsäcken är en utrustningsdetalj som håller väldigt länge, kanske hela livet, så det finns goda skäl att tänka sig noga för inför ett inköp.

När jag började fjällvandra var fjäll­ryggsäckar med utanpåliggande mes i lättmetall helt dominerande, och det är fortfarande sådan jag använder då jag behöver bära tyngre packning. En normalstor säck till dessa rymmer hela vår tilltänkta fjällpackning, har hyfsad bär­komfort samtidigt som vikten på säcken stannar vid omkring 2 kg. Till detta kommer ett nödvändigt ryggsäcksöverdrag på ett par hekto för att skydda packningen vid regn (nödvändigt när säcken har slitits ett tag). Naturligtvis ska säcken vara utrustad med det mycket viktiga höftbältet.

På senare tid har säckar med utanpå­liggande mes i stor utsträckning ersatts av säckar där de uppstagande elementen ligger inuti säcken. Jag tror att dessa ursprungligen togs fram för klättrare, för att de utskjutande delarna på mesen inte skulle haka i berget när man behövde hissa eller fira säcken längs bergssidor. Men idag är de helt dominerande, och jag använder dem själv för lättare vandringar hem­omkring.

Tyvärr har de säckar med insydd ram jag hittills tittat på, som rymmer en fjäll­packning, varit betydligt tyngre, samtidigt som man inte får lika bra luftning av ryggen när man använder dem. Så tills vidare anser jag att den äldre konstruktionen med utanpåliggande mes och en total ryggsäcks­vikt på eller strax över 2 kg får bli vårt första val i utrustningen, kompletterat med ett ryggsäcksöverdrag.

Därmed har vi tolv eller möjligen tretton kg kvar för det vi vill fylla säcken med.

Under säcken fäster vi ett syntetiskt liggunderlag med en vikt på ca 3 hg. Man kan skära ner storleken litet på det för sommarbruk, under huvudet lägger man ändå litet kläder som kudde, och bredden är ofta ganska frikostigt tilltagen.

Längst ner i ryggsäcken pular vi sedan ner en sovsäck (för vår del dun), med vikt på 1 kg. Den är tillräcklig för sommarbruk, om det blir en kall natt med minusgrader, som kan inträffa även sommartid, så kan man ta på sig litet mer kläder inne i säcken. Är man ett par så får man betydligt större komfort och bättre värme med säckar som kan kopplas ihop som en tvillingsäck.

Om man inte planerar för övernattning i stugor så är tältet en mycket viktig del av packningen. Med ett bra tält uppställt på en lämplig plats sover man gott även i hällande regn, och det erbjuder gott skydd även i hårt väder. Men om man varit dumsnål och köpt ett tält som inte håller tillräckligt god kvalitet, kan man finna att just när tältet behövs som allra bäst tälttyget rämnar och att man ligger oskyddad för vind och regn eller snö.

Men numer finns det många tält av mycket god kvalitet, och frågan blir snarare hur tungt tält man vill bära med sig. Här får man väga vikt mot komfort, där framförallt utrymmet inne i tältet, men också dukens kvalitet skiljer sig.

Det första tältet jag använde i fjällen var Fjällräven G66 attack, bland annat på första turen över Hardangervidda. Med två man och vintersovsäck fyllde man upp tältet ända upp till taket i fotändan, och det var känsligt för kondens. Men det vägde bara 2 kg.

Det nästa tältet innebar en stor förbättring, med absider åt sidorna, och alubelagd väv. Vikten var något högre, cirka 2,4 kg tror jag, men aluväven innebar en stor förbättring då den ger gott skydd för alltför värmande solljus, och med enklare tillträde på grund av var sin ingång vid sidorna i stället för i ena änden av tältet. Liggytan inne i tältet var dock begränsad.

Detta tält fick hänga med under många år, men vid en oförglömlig övernattning på en högplatå på Madeira mötte det slutligen sitt öde. Vi råkade där ut för en helt fruktansvärd storm, med konstant häftigt regn blandat med hagelskurar piskande tältet hela natten. Trots dess stabila konstruktion som överlevt många stormar såväl sommar som vinter i de svenska fjällen, så var vi seriöst oroliga för att tältet skulle rämna. Vid några tillfällen under natten slets tältpinnar upp trots att vi förankrat dem med stenar ovanpå, och vi fick krypa ut och lägga på nya stenar. Bullret inne i tältet var obeskrivligt.

Tältduken lyckades dock stå emot stormen. Vi kunde, med en hel del tur kändes det som, stanna i tältet tills det äntligen ljusnade. Men ett par öglor till tältpinnarna hade slitits loss, och blixtlåset till innertältet hade delvis gått sönder. Så efter hemkomsten var det bara att investera i ett nytt tält.

Vårt val föll nu på Nallo, som är ett tunneltält, men betydligt lättare än många andra som säljs.

Detta har uppnåtts genom att använda tunnare dukar, och mindre innerutrymmen. Detta tält hade bara en trängre absid vid huvudändan, som visserligen rymde våra packningar, men inte mer. När man skulle ut och in i tältet fick man klättra över packningarna. Och det skyddande aluskiktet på duken fanns inte längre.

Men inne i tältet var det betydligt rymligare än i det gamla, så det fungerade ändå bra. Och vikten var återigen bara omkring 2 kg.

För närvarande har även detta tält ersatts, då den gamla golvduken slitits hårt. Vi valde då återigen ett Nallotält, men denna gång med en större absid, som gör det lätt att gå ut och in i tältet även med ryggsäckarna inne i absiden.

Huvudsakligen på grund av den större absiden är detta tält något tyngre, cirka 2,6 kg. De hade i denna modell ersatt tältpinnar av nylon med tyngre av metall, men de äldre av nylon fungerar precis lika bra och spar ett hekto.

En stor fördel med tunneltältet är att det är mycket lätt att resa även i hårt väder. Men utöver tunneltälten finns också andra intressanta konstruktioner som jag inte prövat men som verkar vara bra, t.ex. North Face.

Sammanfattningsvis ska tältet vara av god kvalitet, vara avsett för fjälländamål, och, om vi ska klara vårt viktmål, inte väga mycket mer än 2 kg.

För att reglera lågan finns dels en strypring på brännaren, dels ett lock man kan lägga på för att släcka lågan. Denna reglering är mycket ineffektiv, och gör tillsammans med det mindre specifika energiinnehållet i bränslet, att man behöver bära med sig betydligt mer bränsle jämfört med andra alternativ. Det gör att trots att själva köket är lättare, så får man en större totalvikt med detta alternativ vid längre turer.

En i min mening ännu större nackdel med köket är att jag anser att detta kök absolut inte får användas inne i tält eller tältets absid. Det beror på att risk för bränslespill finns, och att själva avstängningen av köket inte är idiotsäker. Vid hög låga ska man peta på ett lock, det kan hamna på snedden varvid köket kommer att fortsätta att brinna.

Vän av ordning hävdar säkert att man inte ska använda något kök alls inne i tältet. Jag vill inte argumentera emot det, men för egen del har jag regelmässigt använt andra typer av kök i tältabsid eller tält, troligen tusentals gånger, utan att en enda gång ha upplevt något olycksintermesso.

För att det ska kännas säkert för mig krävs dock att det inte finns någon hantering av öppna bränslen inne i tältet, och viktigast - att lågan är enkelt och säkert reglerbar på alla nivåer, och på ett säkert och snabbt sätt kan släckas.

Man vinner massvis av komfort och även bränsleåtgång om man kan laga mat inne i tältet när det är kallt, blåsigt och/eller regnigt eller snöoväder utomhus. Jag uppmanar inte någon att laga mat inne i tältet, följ gärna andras råd och gör det alltid utomhus. Men för egen del och med rätt typ av kök har jag alltid tyckt att jag är villig att den risken, och aldrig upplevt någon nackdel. Men jag skulle aldrig göra det med ett Trangia spritkök.

Energiinnehållet per viktsenhet i etanol är litet lägre än i fotogen och bensin, och väsentligt lägre än i gas.

Om bränslet i brännaren tar slut är det extremt viktigt att man försäkrar sig om att brännaren är helt släckt och har kallnat innan man fyller på nytt bränsle. Om den minsta glöd finns kvar kommer det nya bränslet flamma upp och kan orsaka brännskador såväl på människor som utrustning i närheten av köket.

Det finns ett lock som ska hålla kvarvarande bränsle kvar i brännaren om inte allt går åt vid matlagningen. Eftersom det kan läcka väljer många att ändå låta kvarvarande bränsle brinna slut, vilket ytterligare bidrar till försämrad bränsleeffektivitet.

Vid vår första mindvintertur över Hardangervidda tog värmning av snö till vatten extremt lång tid med Trangia spritkök - det ena köket förmådde inte att överhuvud taget få det att koka.

Detta kök var av äldre campingmodell, byggt i stål och utan tillhörande kastrull eller vindskydd. Köket var därför olämpligt som enda friluftskök och dessutom tungt, men vi använde det som komplement vid ett par tillfällen för vinterturer när vi var fler som delade på vikten.

Fotogenkök har fördelen att de har en reglerbar låga som också går att stänga direkt, och att bränslet är mer energieffektivt och mer svårantändligt än etanol (T-sprit). Det fungerar också utmärkt vintertid.

Den främsta nackdelen är att man behöver förvärma köket med t-sprit före tändning. Man slipper alltså inte helt ifrån den brandfarliga hanteringen med T-sprit, och dessutom kan om köket är otillräckligt förvärmt fotogen läcka ut i brännaren oförbränt, vilket leder till ganska höga flammor. Dessa slocknar i och för sig snart när man stänger brännaren, men innebär ändå ett riskmoment. Eftersom vi på de turer vi använde köket bodde i snöbivack så fungerade ändå köket till stor belåtenhet.

Trots att bensin är lättare antändbart än fotogen, så krävde det ändå förvärmning med en liten mängd t-sprit (i instruktionen: meta-tablett). Man slapp alltså inte helt ifrån att hantera bränslen. Köket var inte heller helt immunt mot att flamma upp om det var otillräckligt förvärmt, men det var inte heller något större problem.

Trots nackdelarna under själva tändningsfasen brukade jag använda detta även under tältets absid, men alltid iakttagande största försiktighet i tändingsfasen. När köket väl var tänt var det mycket lätthanterligt. Anledningen till att jag så småningom övergav köket var att man behövde skruva på själva tändaren när man skulle montera köket, och dessa gängor nöttes så småningom ut. När det inte längre gick att skruva på tändaren så övergav vi, med saknad från min sida, detta kök som hängt med i vått och torrt under många år.

Nästa kök blev ett Trangia av den mindre modellen, med t-spritbrännaren ersatt av en fotogenbrännare.

Köket delade många av egenskaperna med köket från Optimus beskrivet ovan, men med några av Trangiakökets fördelar. Köket var således av någorlunda lätt utförande, och med integrerade kastruller och bra vindskydd. Men nackdelarna med förvärmning före tändning fanns kvar. Dessutom fick vi efter en tids användning problem med bränsleläckage vid slanganslutningen. Fram till dess var vi ändå mycket nöjda med detta kök.

Vi använder den mindre modellen av Trangia, utan kaffepanna. Med en halvkilostub gasol (gasvikt 450 gram) av engångsmodell så räcker bränslet bra för vår veckotur genom Sarek om man är någorlunda sparsam.

Själva köket blir litet tyngre och otympligare än det kasserade bensin­köket, men köket har många fördelar. Det är mycket energieffektivt, mycket enkelt att tända och släcka utan hantering av öppna bränslen, och har bra vindskydd. Som för alla kök bör man ändå försöka skydda det för vind i möjligaste mån, eftersom annars mycket av energin blåser bort.

En del av kläderna bär man med nödvändighet på sig, men eftersom vi samtidigt vill få en utrustningslista som innebär att man inte ska behöva bära mer än 14-15 kg, så behöver vi bestämma vad som inte finns i säcken när vi väger den.

Jag utgår därför från vad vi oftast har på oss under vandringen: Solhatt, skjorta, kalsonger/trosor, strumpor, sockor, byxor, bälte och skodon. Även om detta inte ingår i ryggsäcksvikten, så ingår det ändå i totalvikten vi tar med oss, och är lika viktigt ur viktsynpunkt.

I ungdomsåren använde jag mycket bomull, t.ex. jeans och bomullsskjorta. Jag har nu övergett dessa för modernare material. De är inte bara lättare, utan framförallt torkar de mycket snabbare. En solig dag kan man skölja upp sådana plagg om man vill, de torkar snabbt igen.

De medförda kläderna ska vara så allsidiga som möjligt. Exempelvis kan regnjackan inte bara användas i regn, utan även för vandring i blåsigt väder och för rastning kyliga kvällar. Följande utrustningslista är tillräcklig för alla sommarförhållanden:

Idag är kängor vanligast bland fjäll­vandrare. Jag förstår inte varför.

Jag har använt både kängor och stövlar på fjällvandringar. De gånger jag använt kängor har det alltid slutat med att jag tvingats vandra rejält blöt om fötterna. Det är dels är omysigt, dels gör det att man mycket lättare får skavsår.

I och för sig är sällan sockorna helt torra med stövlar heller, då fotsvett under vandringen gör att sockorna sakta men säkert blir fuktigare. Men det är stor skillnad på fuktiga sockor och blöta sockor, och så länge det inte regnar så torkar sockorna ofta ganska snabbt vid pauser, då man enkelt kan dra av sig stövlarna och lufta fötterna.

Kängor erbjuder oftast bättre stadga och skydd för fotsulorna, vilket jag brukar uppskatta, i synnerhet i stenig terräng. Men vandrarstövlar har numer också sulor som erbjuder ganska gott skydd, och duger gott för de flesta ändamål.

Vid enklare vad räcker ofta stövel­skaften till för att man ska kunna passera torrskodd, medan kängor oftast är lägre. Om man inte accepterar att vandra genomblöt om fötterna måste man därför mycket oftare ta av kängor och byta till vadarskor jämfört med om man använder stövlar. Se nedanstående bild.

Den största nackdelen med kängor enligt min mening, är dock inte egenskaperna vid vadning, utan motståndskraft mot väta i sankmark. Här är det inte skaftlängden som avgör, utan att kängorna vid långvarig exponering under sådana förhållanden sällan förmår hålla vätan stången. Problemet här är att kängorna hela tiden bearbetas/knådas i blött underlag, samtidigt med fotsvett inifrån. Jag har hittills inte haft några kängor som vid flera dagars bruk under sådana förhållanden håller sig torra.

Dessutom är det lätt hänt när man under många timmar går i sådan terräng att man någon gång är ouppmärksam och kliver ner sig på någon plats där andra vandrare trampat sönder markskiktet. Stövelskaften gör att man oftast klarar sig då, medan de i regel lägre kängorna lättare tar in vatten. För att undvika detta blir man också mer benägen att ta omvägar med kängor, medan man mer obekymrad klafsar rakt igenom med stövlar.

Går man på vandringsleder är det ofta spångat genom sanka partier och över vattendrag. Men det inte ovanligt att det även längs vandringsleder finns djupa leriga pölar och partier där vandrare successivt trampar sönder markskiktet och skapar lerhål som blir allt våtare och djupare.

Vid stugvandring har man dock en stor fördel i att man ofta har möjlighet att torka kängorna på natten, så man kan starta nästa dag med relativt torra kängor. Vid tältning i sämre väder får man inte denna möjlighet, vilket gör att kängorna efter en tid kan bli konstant genomblöta.

Därför tycker jag att, för fjällvandring i svenska fjällen utanför vandringsleder, alltid stövlar är det bästa valet. Om man enbart går längs väl underhållna vandringsleder med stugövernattning fungerar både kängor och stövlar bra. Sannolikt skulle jag för sådana vandringar i många fall tycka kängor var bättre i bra väder, stövlar bättre vid regn.

En ogenomtänkt proviantlista kan lätt tillföra många extra kilo i packningen. Innan vi ger oss in på exempel på en proviantlista för vår tänkta fjälltur, vill jag därför repetera grundregler för att få en fungerande men ändå inte onödigt tung packning.

Om man bara strävar efter maximalt antal kalorier till lägsta vikt ska provianten innehålla mycket fett. Men fett är ett mindre effektivt bränsle vid ansträngning, muskler och psyke fungerar då bättre med kolydrater. Av den anledningen minimeras andelen fett, exempelvis väljs matfett på knäckebrödet bort.

Av ovanstående framgår exempelvis att knäckebröd ersätter mjukt bröd, att frystorkat eller pasta ersätter konserver och att utspädda drycker är bannlysta.

Mer än en gång har vi brukat tänka att till första dagen kan man ta med sig något festligt, eftersom man bara behöver bära det en dag. Såvida man inte tänkt sig en mycket kort första dagsetapp är det kanske inte en jättebra idé. I starten är packningen som allra tyngst, man är oftast som sämst tränad för att bära tungt, och dessutom är det mer än vanligt att man den första dagen får gå rätt mycket uppförs för att komma upp på fjället.

Eftersom vandring med packning är arbetskrävande är det viktigt att maten innehåller tillräckligt med kolhydrater. Många rynkar på näsan åt frystorkade färdigrätter, men jag anser att de är både goda och har låg vikt. Vi brukar dock bara dela på en påse på två personer, och i stället dryga ut alla måltider med extra ris. Snabbris kräver inte mycket värme, smakar bra i alla sammanhang och kan enkelt tillföras all frystorkad mat, liksom såväl söta som salta soppor.

Den dagliga mathållningen ser ut ungefär så här:

Innan det är dags för en utrustningslista för vår tänkta fjälltur måste vi ta ställning till hur många dagar som maten ska räcka. I ett antal år planerade jag alltid för ett par dagar extra, för den händelse något oförutsett skulle inträffa.

Men inledningsvis köpte vi inte heller biljett för återfärden i förväg, utan löste biljett när vi kom till stationen, eller till och med i enstaka fall direkt från konduktören på tåget. Gradvis blev detta allt svårare, och numer brukar vi köpa alla biljetter flera veckor i förväg. Blir man försenad så är det antagligen svårt att få tillbaka någon del av det man betalat för biljetten. Eftersom maten dessutom utgör en ansenlig del av packningens vikt, så har det blivit ytterligare ett skäl att inte planera för någon reservproviant.

Numer planerar vi i stället mat för exakt den tid som vandringen ska ta, och räknar med att om något oförutsett skulle hända så får vi helt enkelt dra in på svångremmen. Hittills har vi dock aldrig behövt ta till denna åtgärd.

Vår tänkta vandring inleds lördag eftermiddag, och avslutas lördag förmiddag. Det innebär att vi behöver mat för sju dygn, vilket i sin tur innebär tre och ett halvt paket knäckebröd, en ost (ca 400 gram), och tre och en halv påse av vardera kvällsmåltid, lunchsoppa och morgonsoppa per person. Till detta kommer kex, jordnötter, chokladkakor, extra snabbris, och - för vår del - även whisky eller konjak, och punsch till soppan den dag vi äter pannkakor.

Utöver detta kan möjligen något litet extra tillkomma, som litet kaviar och kanske något paket sportdryck.

Vandringsstavens viktigaste användning är dels som stöd vid vadning, dels för att sondera bärigheten i sanka partier.

För detta tycker jag att en vanlig skidstav där stålspetsen avlägsnats duger bra. Bortsett från ovanstående tillfällen upplever jag att staven mest är i vägen, varför den bör hållas så liten och lätt som möjligt.

Vid en tur genom Sarek kommer man att ett flertal gånger behöva passera jåkkar där vattendjupet är större än höjden på stövelskaft eller kängor. Om man inte vill gå konstant blöt om fötterna krävs att man har vadarskor att byta till för dessa tillfällen. På mina första vandringsturer använde jag sockiplast, men de är för tunna för att ge tillräckligt skydd. Man kan i stället ha lätta skor, men vi fastnade så småningom för att använda sandaler av modell "teva".

Förutsatt att vadningsskorna är tillräckligt torra är de trevliga att byta om till vid tältning och på upp- och hemresa.

Under senare år brukar vi alltid doppa oss och tvätta oss med tvål när vi fått upp tälten.

Det kan ibland ta emot litet om vädret är tjurigt eller temperaturen i jokken eller sjön bara håller ett fåtal plusgrader, men belöningen får man efteråt. Shampo används sista vandringsdagen.

För den som är beroende av mediciner måste givetvis dessa medföras i tillräcklig mängd, skyddade med extra plastpåse. Ta även till en mängd för oförutsedda förseningar.

Även ett minimalt förråd av smärtstillande kan möjligen komma till användning, t.ex. Alvedon och/eller en liten mängd Voltaren gele. Den som är känslig för allergier kan också tänka igenom om någon medicin mot det kan behövas.

Myggmedel kommer däremot att behövas för alla sommarturer. Skavsårsplåstret får man någon gång användning av, medan mycket övrigt i denna kategori förblir oanvänt. Trots det bör man nog ha det med sig för det oförutsedda.

Snören och tejp kan också användas för diverse reparationer, snöret som torkstreck med några klädnypor etc.

Vattenhämtaren använder vi vid varje övernattning. Med vatten stående precis utanför tältet blir det lätt att laga maten även i tältet, och ibland kan den lämpliga tältplatsen ligga på litet större avstånd från närmsta vattendrag.

Sträva efter att din vandring blir så spårlös som möjligt. Otaliga gånger har jag upplevt att man påträffar allt möjligt avfall i övergivna lägereldsbrasor, exempelvis kapsyler, konservburkar, plastavfall eller rester av förpackningar, såsom fragment av aluminiumfolie. Eller att när man hämtar en sten för att förankra en tältpinne så ligger det en sardinburk eller liknande under stenen.

Grundregeln är att allt du bär med dig på utfärden har du antingen ätit upp, eller har kvar i ryggsäcken när du avslutat vandringen.

Detta bör man beakta redan när utrustningen förbereds. Förpackningar av papper, tunn kartong och plastpåsar kan lätt bäras tillbaka, alternativt fullständigt förbrännas vid någon lägereld. Förpackningar som innehåller aluminiumfolie kan inte helt förbrännas och bärs därför tillbaka, detsamma gäller hårdplast och många andra material.

Undvik blekt toalettpapper, det tar längre tid innan det förmultnar. Det oblekta fungerar precis lika bra, och blir osynligt mycket snabbare. Och givetvis - täck över ´toalettbesöken´ ordentligt så de förblir osynliga tills dess de har förmultnat - det kan förmodligen ta lång tid i fjällvärlden.

De tomma förpackningar som bärs tillbaka från fjällen blir på så sätt försumbara, och du lämnar fjällen lika vackra som när du kom dit.

Flera fjällområden i Sverige har bara besökts av mig någon enstaka gång, medan Sarek har besökts många gånger, både sommar och vinter. En favoritvandring som vi gjort många gånger sommartid är en veckovandring från Ritsem/Änonjalme till Kvikkjokk. Sedan vi skaffade hund får vi inte längre besöka Sarek, och överlämnar i stället här en beskrivning av vår favoritvandring till andra hågade.

Den som planerar en vandring i Sarek är förhoppningsvis redan medveten om att i nationalparken hamnar man längre från civilisationen, och är för det mesta utlämnad åt sig själv om det skulle uppstå problem. Samtidigt som jag upplever att detta är en ovärderlig tillgång för området och den egna upplevelsen, så är det också en insikt och ett ansvar som varje besökare individuellt måste ta till sig.

Exempelvis kan en enklare malör som en stukad vrist här bli till ett svårlöst problem. Om man utgår från att kunna använda mobilen för att kalla på hjälp om man råkar illa ut, eller räknar med att andra vandrare snart dyker upp och är behjälpliga, bör man nog tänka igenom alternativen en gång till.

Med detta sagt, så är det ändå sannolikt att dagligen möta vandrare i de mer frekventerade delarna under högsäsong. Men för andra vägval kan det gå mycket lång tid innan någon annan passerar i närheten. Det finns en hjälpsändare vid Smaila, och möjligen också på någon annan plats. Och på någon enstaka plats kan det finnas en bro över ett annars omöjligt vad (vid Smaila, kanske Kåtokjåkkå, och möjligen någon mer plats).

Några tror kanske att man kan tälta i stort sett var som helst i fjällen, något som jag tycker sällan stämmer. Jag tycker att det ibland kan vara långt mellan bra tältplatser.

Det jag tycker krävs för en bra tältplats (i prioritetsordning:)

1. Torrt underlag - även under kraftigt regn!
2. Tillgång till vatten
3. Någorlunda plant
4. Någorlunda jämnt
5. Gärna vindskyddat, och/eller vacker utsikt

Det viktigaste är att den plats man tältar på inte förvandlas till en vattenpöl om man får ett kraftgt regn under natten. Tältplatser i direkt anslutning till planare områden kring jåkkar brukar ofta vara problemfria, medan små plana områden i sluttningar kan verka torra, men ibland förvandlas till små sjöar under kraftigt regn.

I nedanstående beskrivning beskrivs de platser vi funnit och gärna återanvänder för tältning.

Det finns ett par sträckor där väderläget - särskilt vattenföringen - medför att vi föredrar olika vägval. I nedanstående beskrivning anges mitt vägval vid låg vattenföring i älvarna med (L), över normalt eller högt med (H).

För den som överväger att i stället gå vandringen i motsatt riktning, går det förstås också bra, jag har själv gjort det flera gånger. Allteftersom åren gått har jag dock börjat föredra att starta vandringen så högt som möjligt. Min erfarenhet är att fjällvandringar brukar vara som mest ansträngande i starten, både för att packningen då är som tyngst, och också för att man brukar vara som sämst tränad då. Om man startar från Kvikkjokk har man troligen minst en vandringsdag tills man når ovanför björkskogen vid Pårek, medan man vid start från Ritsem antingen har nått högre än så redan efter första halvdagen, alternativt är obetydligt lägre efter första halvdagen utan några tunga stigningar.

När man kommer med tåg och buss går en båt från Ritsem till Änonjalme mitt på dagen. Där börjar Padjelantaleden, och snart passerar man Akkastugan. Efter passage på bro över den mäktiga Voujatätno följer en längre lättvandrad sträcka.

Vid den idylliska `Jåkkjåkken´ brukar det passa bra med en vattenpaus - det är även en bra plats för att fundera över vägvalet för de närmsta två dagarna.

Det kortaste och därmed bekvämaste vägvalet är att lämna Padjelantaleden åt vänster när man närmar sig sluttningen mot Akkas västligaste utlöpare. Det är den genaste vägen in mot Routesvagge, och är också lättvandrad. Haken är att man med detta vägval måste vada Sjnjuftjutisjåkkå i dess övre del. Jag har inte upplevt något problem med det de gånger jag valt den vägen, men bland annat min yngre syster kallade den för storslukforsen en gång då hon deltog.

Jag tycker att man lugnt kan välja denna väg under relativt torra förhållanden, medan man annars hellre följer Padjelantaleden fram till bron över Sjnjuftjuftisjååkå, och på så sätt undgår det vadet. Den vägen är längre men för övrigt lättvandrad hela vägen.

Jag minns inte någon tydlig stig som tar av från Padjelantaleden om man väljer den kortare vägen. Man får själv avgöra när man vill lämna leden och söka sig fram till sluttningen, som man ser tydligt från leden.

När man lagt sluttningen bakom sig är det lättgånget, förbi den tungvrickande Sjnuftjuftisjauratj och fram till Sjnjuftjutisjåkkå. Efter vadet finns goda tältmöjligheter och en bra plats att avsluta första vandringsdagen.

Följ Padjelantaleden fram till och över bron över Sjnuftjutisjåkkå. En bra tältplats finns direkt till höger nere vid jåkken, men finns det redan ett par tält där kan man i stället följa jåkken upp på kalfjället. När man lämnat björkskogen är marken plan och torr, men vattenhämtaren är här nödvändig, då sluttningen ner till jåkken är brant.

Oavsett vägval blir den första dagsetappen, som egentligen är en halvdag, ganska lång, och man kommer att vara tacksam för det jobb man lagt ner på att begränsa vikten på utrustningen.

Vi har upplevt en hel del knott kring Sjnuftjutisjåkkås nedre tältplatser, men platserna är i övrigt vackra, och man sover gott i förvissningen att vägen nu ligger öppen in mot Sareks centrala delar.

Om man valt den längre vägen så har man en mestadels tydlig och lättvandrad stig framför sig genom Routesvagge. Om man valt den kortare vägen är det bara en kort sträcka innan man kan ansluta till stigen.

Vandringen går sedan i svag stigning i mycket vackra omgivningar.

Inledningsvis finns inga besvärliga vad, och man har en förhoppninngsvis bekymmersfri och njutningsfylld vandringsdag framför sig. På lämplig plats ungefär halvvägs till Smaila kan man söka sig en tältplats.

Den fortsatta vandringen fram till Mikkastugan är likaledes lätt och mycket vacker.

Smailajåkkås övre del, avvattningen av Routesjekna, kan vadas genom att jåkken här är uppdelad på flera olika grenar. Vadet är signifikant men passerbart.

Vid Mikkastugan finns en torrtoa, hjälptelefon, och under högsäsong också oftast flera tält. Egentligen tycker jag inte att platsen är någon idealisk tältplats, men dess läge gör att man ändå ofta tältar här.

Om man avser att undvika Telmavadet genom att i stället gå genom Alkavagge, kan man om orken räcker till överväga att i stället fortsätta en bit till och tälta i Alkavagge i stället. Det har man i så fall igen genom att nästkommande etapp mot Alkajaure blir mindre ansträngande.

Vid Smailaträffen är det dags att fundera på aktuell vattenföring och vägvalet för de kommande tre dagarna. Vid måttlig vattenföring tycker jag den vackraste och mest upplevelserika vandringen är att gå ner til Rapaselet via Snavvavagge, och därifrån via Sarvesvagge och Louttolako fortsätta vandringen genom mellersta Njåtjosvagge.

Men på den vägen måste man passera två betydande vad - först Telmavadet över Rapaälven, och sedan Sarvesjåkkås nedre del. Vid högre vattenstånd kan denna väg visa sig oframkomlig, men vid lågt till måttligt vattenstånd bör det vara ok. Väljer man den vägen och det visar sig att man inte klarar att vada Rapaälven, tvingas man omplanera hela turen och gå antingen via Aktse eller Pastavagge. Och det är alltid rätt att vända tillbaka om man bedömer att ett vad kan bli för svårt.

Det är också möjligt att i stället från Smaila följa Rapaälvens västra sida, men jag har gått den vägen bara en gång. Den gången var det inga problem, och en betydligt enklare väg än att gå via Snavvavagge, men utöver att man ändå måste vada Sarvesjåkkå, så finns det också två glaciärälvar från Ålkatj man måste passera. När jag gick den vägen var det inga problem, men jag har inte erfarenhet att bedöma om det en annan gång kan visa sig opasserbart. På grund av min otillräckliga erfarenhet av det vägvalet lämnar jag därför ingen vägbeskrivning.

Om man vill ta det säkra för det osäkra kan man i stället välja att härifrån gå via Alkavagge och övre Njåtjosvagge. Det är också en mycket vacker väg, och man får ändå sin beskärda del av vadning. Men såvida omständigheterna inte blir extrema, borde man med detta vägval inte behöva riskera att helt omplanera hur man når civilisationen.

Eftersom vandringen under de kommande tre dagarna, från Smaila och fram till Njåtjosstugan är olika beroende på vägvalet, kommer först vägbesrkivningen för passage via Telmavadet med blå rubrik, sedan för Alkavagge i brun rubrik.

Sträckan är inte alltför lång, och snart är man inne i Snavvavagge. När man passerat Snavvavagge får man en hänförande utsikt över Rapaselet.

Det finns enstaka tältplatser längre ner i sluttningen, men risken finns att det redan är trångt där, varför det kan vara idé att söka sig en tältplats högre upp i sluttningen. Marken lutar här, men det finns platser där lutningen är måttlig och medger tältning, med hänförande utsikt över Rapaselet.

Passa på att spana med kikare ner över selet på kvällen, och kanske även till frukosten. Ofta betar magnifika älgar vattenväxter i selet, och utsikten är hänförande.

Gå sedan ner mot Telmavadet, som återfinns nedanför älvens krök nedanför Låddepakte. När man närmar sig älven så bildar videt en snårskog, men man brukar kunna hitta stigar där man lyckas ta sig igenom ner till strandbädden.

Rapaälven innehåller här mycket vatten - från Smailajåkkå, Mikkajåkkå, Koupervagge, Ålkatj och säkert andra plater också. Men man brukar vid måttligt vattenstånd kunna ta sig över genom att älven här breder ut sig i flera fåror. Sök den plats där älven är som bredast, och pröva försiktigt vattendjupet. Är det för stort för att kännas säkert är det bara att vända tillbaka och välja en annan väg, förmodligen via Aktse.

Ett annat alternativ om man har planerat för någon reservdag kan vara att avvakta litet om man vet anledningen till den höga vattenföringen. Är det avsmältning på grund av en varm dag kan det gå bättre sent på kvällen, är det ett regn som passerat kanske det kan minska efter ett antal timmar.

Men ta inga risker. Vad i stora eller strida vattendrag som går fel är långt ifrån ofarliga!

Väl på andra sidan kan man pusta ut litet, innan en kort vandring fram till vadet över Sarvesjåkkå. Det vadet är kanske något lättare, men ändå signifikant, och förmodligen inte möjligt att passera vid högre vattenföring.

När man vadat Sarvesjåkkå finns det inte längre några svåra vad fram till Kvikkjokk.

Följ Sarvesvagge uppåt. För vår vandring satsar vi på den plats där Nåitevagge och Lullihavagge mynnar mot Sarvesvagge. Strandbädden på vägen dit är bitvis videbeväxt ända ner till jokken, man kan därför tidvis tvingas bort en bit från flodbädden för att finna sig en egen väg genom den snåriga viden.

Nedanför Nåitevagge finns en mycket fin tältplats, med vacker utsikt tillbaka ner mot Rapadalen.

Följ Nåitevagge upp till högslätten Louttolako. Nåitevagge går bra att gå i, den är inte obehagligt brant.

Uppe på högslätten möter ett stenigt landskap, som ändå är vackert och ganska lätt att gå i. Det finns som en liten låg ås med antydan till stig som är lättgången. Om man inte kommit upp bland molnen så är det vackra omgivningar, med dramatiska toppar in mot Pårtemassivet.

Om molnen ligger lågt kan man nog bli tvungen gå på kompass över slätten, men jag har aldrig råkat ut för det.

Med högslätten bakom sig är det rejält utförs, mest på gräsigt underlag, ner längs Njåtjosjåkkå.

Vid denna punkt förenas vandringen via övre Njåtjosvagge med vandringen över Telmavadet. Beskrivningen härifrån fortsätter efter den brunmarkerade texten.

Njåtjosstugan, som egentligen är mer som ett vindskydd, kan vara svår att se där den ligger inbäddad i lövskogen på andra sidan Njåtjosjåkkå. Enklast vadar man jåkken strax nedanför stugan. Den innehåller ganska mycket vatten, men är uppdelad i flera grenar och är därför passerbar, om också djup här och där.

Efter vadet är det fina tältplatser, men för att nästföljande vandringsdag inte ska kännas för lång fortsätter vi till Rouposåkjåkkå, där det också är fint att tälta.

Vandringen mellan Njåtjosjåkkå och Rouposjåkkå går i björkskog och över myrar, ibland på sank och småjobbig mark.

Från tältplatsen vada Rouposjåkkå (lätt), och inled sedan den ansträngande stigningen ända upp på Säkok. Det finns en tydlig stig som inte är jättebrant, men stigningen är ihållande.

Det är en stor fördel om denna sträcka kan genomföras i bra väder, det kan bli svettigt om regnkläder behövs.

När man väl når Säkok så är det en vacker utsikt tillbaka mot Njåtjosvagge - förutsatt att molnen inte ligger alltför lågt. I det senare fallet kan härifrån kompassen behövas, för vandringen går på lättvandrad men ganska hög höjd en bra bit. Det finns i och för sig stenrösen här och där som kan underlätta något.

Säkokjåkkå brukar kunna passeras på snöbrygga, och snart börjar det bära långsamt utförs igen. Precis i kanten av björkskogen finns det fina tältplatser, vilket blir vår sista tältning på denna vandring.

Sätt väckarklockan för tidig revelj, och gå till kojs tidigt, om ni likt oss vill hinna med bussen som åtminstone förr brukade gå strax efter lunch från Kvikkjokk. Det är bra att komma iväg kanske vid femtiden på morgonen.

Efter en kylslagen frukost påbörjas vandringen mot Kvikkjokk, kanske vid femtiden på morgonen. Ett vad nedanför samevistet brukar gå lätt att passera då det finns upplagda stenar att gå på, men halkar man så kan man förstås bli blöt även här.

På Pårekslätten är det numer spångat över sanka partier.

När man når den djupare björkskogen på andra sidan passerar man så småningom en plats där vi tältat några gånger. Det kan kanske vara intressant för den som som föredrar att tälta litet närmare Kvikkjokk och på så sätt få sova litet längre på morgonen, men platsen är litet murrig och har inte samma skönhet som ovanför Pårek.

Nere i granskogen blir marken bitvis mindre lättgången, med mycket trädrötter. Det brukar kännas som att man äntligen kan pusta ut när man når Kungsleden bortanför Tatasjöarna.

När man följt Kungsleden bara ett kort stycke når man Njakajåkkå, där det passar bra att avnjuta färdens och packningens sista pulversoppa och knäckebröd. Följ sedan Kungsleden ner till Kamajåkkå.

När man når Kamajåkkå, innan man är framme vid fjällstationen, kan man om man så vill fräscha upp sig med bad och tvättning i kanten av älven. Annars brukade det i alla fall förr gå bra att mot betalning få duscha på fjällstationen.

Tiden brukar medge att man därefter kan strosa ner och luncha på servering i byn, innan bussfärden mot Murjek anträds.

Till sist en påminnelse. Så snart som möjligt, helst redan på tågresan, ta fram papper och penna och gå igenom utrustningslistan. Notera vad som sällan använts och kanske hade kunnat avvaras i utrustningen, och vad som saknades, som förberedelse inför nästa vandring.

Denna sida kommer successivt att kompletteras med fler bilder - många av dem finns bara på dia och måste först scannas vilket kan ta tid. Finner du innehållet här intressant kan det vara anledning att återkomma, fram tills dess denna notis tas bort.