Vandring Bogesundslandet via Ellboda

Vid Kulla vägskäl passerar Blå spåret på vägen från Domarudden mot Vaxholm. Blå spåret har en någorlunda rak sträckning därifrån över Bogesundslandet fram till Pålsundsbron.

Det var ett alternativ för mig att följa Blå spåret, men jag hade förberett ett sydligare och längre vägval som ledde ner till Ellboda för vidare vandring längs stranden av Bogesundslandet mot Vaxholm.

Kartorna jag använder - Lantmäteriets friluftskarta skala 1:50000 - visade på att det skulle finnas stigar merparten av vägen söderut när man lämnar Blå Spåret, men att en kortare bit så gick alla stigar som fanns i en vinkelrät riktning mot den sydliga riktning jag ville gå utan någon tvärförbindelse - ett säkert tecken på att det kunde finnas terränghinder och bli besvärligt. Men då den ospårade sträckan var ganska kort så tyckte jag att det borde funka ändå.

Inledningen på vandringen var behaglig, fast man då hörde biltrafiken från vägen mot Vaxholm tydligt. Snart kom man ut på en liten väg och sedan ett hygge, där dock leden var röjd och oskadad. Längre bort kom man fram på en otrafikerad skogsväg med grovt grus, som var rätt onjutbar att gå på.

Vägvandringen var ganska lång, men så småningom kom man åter ut i skogen, inledningsvis rätt illa åtgången av hästar och cyklister. Det blev dock snart bättre, och den fortsatta vandringen till förmiddagsfikat vid Hejesjön var bra.

Efter avslutat fika var det så dags att lämna Blå leden, och nu kom min vandringsgps väl till pass. Stigen ner till Holmingeviken var bitvis otydlig, och terrängen kuperad. Efter Holmingeviken är det en rejäl stigning, och ungefär där tappade jag trots gps:en bort stigen och sökte mig fram på egen hand. Snart nog hamnade jag i avverkad skog med sly, och min väg fram mot vägen vid Träsket blev besvärlig och krokig.

Väl nere vid Träsket hittade jag en otydlig stig från ungefär rätt plats i rätt riktning, men den tappade jag snart bort, och hamnade åter i ett hygge. Jag gick tvärs genom det, och kunde på andra sidan följa ett gammalt avverkningsspår i mer uppväxt skog som börjat självläka och därför gick bra att följa. Detta ledde fram till en skogsbilväg, och härifrån fick jag min belöning för detta så långt ganska ansträngande vägval.

Den lilla skogsbilvägen var ogrusad och därför behaglig att gå på, och ledde snart fram till en fin stig ner mot Ellboda. Vid golfbanan lämnade jag stigen och tvärade över golfbanan, genom campingen och ner till stranden mot Askrikefjärden.

Härifrån och ända fram till Pålsundsbron där man lämnar Bogesundslandet är det vandring av toppklass, med den glittrande fjärden alltid i sikte, vacker och lättvandrad led, och jättefina rastplatser som även ger goda möjligheter till bad när väl vattnet blir litet varmare. Utöver utmärkta möjligheter till naturbad så finns även två anlagda badplatser.

Denna dag, med härlig sol, blå- och vitsippor som var som mattor längs vägen, och en skirande späda knoppar i träden, visade sig naturen från sin allra bästa sida.

Vägen upp mot Pålsundsbron är slingrig och man går inte närmaste vägen, men det är absolut värt varenda steg. Här ansluter också Blå leden igen. En liten bit före Pålsundsbron passerar man Tenöbadet, och ser därifrån Vaxholm, Rindö och Tynningö.Väl framme vid Pålsundsbron, som var den ursprungliga förbindelsen mellan Vaxön och fastlandet, återstår bara en kort bit upp till stora vägen där bussen mot Stockholm passerar. Jag hade dock denna dag bestämt mig för att gå ända fram till Vaxholm och följde därför vägen fram till centrum och södra hamnen. Småbåtarna hade inte ännu gett platsen dess sommarliv, men det kändes ändå som en fin avslutning på en ganska ansträngande men omväxlande och i sin andra halva fantastiskt fin vandring.