Vandring Hemfosa-Västerhaninge

Vandring längs Sörmlandsleden från Hemfosa till Tornbergssjön, med omväxlande skogsvandring och småvägar.

Mellan Tornbergssjön och Västerhaninge lämnas Sörmlandsleden, och vandringen går i möjligaste mån på stigar. Där finns dock ett parti där skogsgallring har utplånat samtliga stigar, och vandringen där är därför mer besvärlig.

Vandringen startade 08:55 från Hemfosa, i härligt klart höstväder. Temperaturen var inledningsvis ungefär 0 grader med lätt frost i gräset, vinden var obetydlig.

Från stationen är det drygt en kilometer vägvandring upp till Sörmlandsleden. Där stod en bil med frostiga rutor parkerad, och jag gissade att bilens ägare övernattade vid vindskyddet som ligger vid Transjön någon kilometer in på leden.

Vid vandringen mot vindskyddet visade det sig att leden var översvämmad - sannolikt orsakad av bäverns dämningar. Om man ville besöka sjön och vindskyddet så hänvisades man till en snitslad krokig omväg över stock och sten. Eftersom jag tänkt avnjuta morgonfikat nere vid sjön valde jag att ta omvägen, som kanske tog tio minuter.

Nere vid sjön fanns mycket riktigt ett tält, där ett par som var där nätt och jämnt vaknat.

Fikat avnjöts med härlig utsikt över den spegelblanka och rofyllda sjön. Sedan gick jag bort för att kolla om det vore möjligt att följa leden i stället för att ta omvägen tillbaka. Med stövlar hade det kanske gått, men jag hade bara vandrarkängor och bedömde att det inte var värt risken att bli blöt om fötterna. När jag återvände så hade paret fått fart på elden vid vindskyddet, så jag stannade någon minut och värmde mig och bytte några ord med dem.

Efter att ha återvänt via den snitslade slingan, så var det även på andra sidan en snitslad stig - dock mer lättgången - som förde förbi det översvämmade området och fram till Sörmlandsleden. Även i tillrinningsområdet till Tärnsjön, vid en gren av Långsättraån, har leden dragits om för att undvika översvämmat område. Den omdragningen har dock funnits där en längre tid, och vållar inga besvär. Men man kanske därmed missar en passage av ett vackert mossområde.

Bortanför Långsättraån når man snart Österby naturreservat. Leden går här runt ett öppet fält, med mycket behaglig vandring. Jag hörde ljud från tjäder när jag passerade.

Vid Hjälmsättra övergår stigen i en liten väg, som mynnar till en något större. Den följer man dock bara något hundratal meter, innan man tar av norrut igen, fram till sankområdet vid Vädersjön. Här finns spångar och en liten bro, och en bit bortom når man Sorundavägen vid hästgården Sofielund. Här finns busshållplats för busslinjen mellan Västerhaninge och Nynäshamn.

Bortanför Sofielund lämnar man Sorundavägen, men vägvandringen fortsätter en bit till, på glest trafikerad väg. När leden lämnar vägen så för den fram till Vedasjön, med en liten badplats med sandstrand.

Bortanför sjön kommer man på nytt upp på en glest trafikerad väg, som leder upp till Södertäljevägen vid Prästängen. Den vägen har mer biltrafik, men man behöver bara gå en kortare bit längs den.

När jag lämnade vägen så låg det ett ungt rådjur, som hade hela baken sönderfläkt. Först trodde jag att den rivits av rovdjur, men vid närmare eftertanke så drog jag slutsatsen att den blivit påkörd, och släpat sig av vägen, säkert till en mycket utdragen och plågsam död. Den låg med huvudet fortfarande upprätt och vänt mot vägen och vandringsleden. Den som kört på rådjuret ska skämmas för att hen inte rapporterat påkörningen och därmed lämnat det stackars djuret till en utdragen och plågsam död!

Den fortsatta vandringen är mycket njutbar och leder till den rofyllda Tornbergssjön, där det var dags för lunchfika.

Strax bortanför Tornbergssjön lämnar man Sörmlandsleden. Det finns en ledmarkering inledningsvis, som jag inte förstår riktigt vart den leder. För att vandringen inte ska bli alltför lång avviker jag snart från den och vänder mer rakt mot Västerhaninge. Denna gång liksom vid tidigare passage finns här en skylt om att älgjakt pågår. Som vanligt visade det sig inte stämma, på den fortsatta vandringen var det helt folktomt.

På alla kartor jag sett - friluftskartan i både tidigare och senaste version, och även på vandringskartan från hitta.se, finns stigar/vandringsleder som leder härifrån och fram till naturreservatet vid Skeppnan. När man väl är ute i terrängen så upptäcker man snart att dessa stigar och vandringsleder inte existerar i verkligheten. I stället möts man av en gallrad skog, här och där genomkorsad av djupa vattenfyllda hjulspår efter skogsmaskiner.

Denna gång gjorde jag ett försök att ta en liten omväg via en grusväg för att kringgå området norrifrån på en annan markerad stig. Det visade sig att skogsgallring skett även här, och att denna stig inte heller existerade. Omvägen blev därför ett sämre alternativ. Lyckligtvis är sträckan genom området inte särskilt lång, men gps, kompass och litet tålamod rekommenderas starkt för passagen.

Gallringsområdet går ända fram till, och nästan över, gränsen för naturreservatet. När man når den ogallrade skogen så återuppstår stigen, och man får sin belöning i form av en mycket vacker passage över och förbi sankmarken vid Skeppnan.

Bortanför Skeppnan kommer man fram till en liten väg som används som träningsslinga för travhästar. Denna gång valde jag att sikta mot Jägartorp i stället för en mer nordlig väg. Det visade sig vara ett bra vägval, med lättvandrade stigar som mynnade vid villabebyggelsen vid Jägartorp. Därifrån är det en kvarts vandring på väg till Västerhaninge pendeltågsstation.